Christian Bale är ganska välkänd för sin method acting. Eller så skyller han bara på ”rollen” när han får ilskna utbrott som fastnar på film. Vad vet jag? Jo, det jag vet är att han just nu har bantat ner sig nästan 29 kilo för att göra en filmroll i Mark Wahlberg-rullen The Fighter som handlar om två halvbröder i boxningsringen och drogproblem och lite sånt. Bale spelar Dicky Eklund och på grund av hans crackberoende krävdes det alltså en rejäl viktminskning och en frisyr med tunnare hår.

Det är sånt där som gör att jag är glad över att slippa vara Hollywoodkändis. För att plocka hem lite prestigefulla priser måste man ju antingen banta ner sig minst 25 kilo eller gå upp minst lika många (det sista hade jag ju i och för sig lätt kunna ta mig an). Eller så måste man bli väldigt ful. (Det är jag visserligen också ganska duktig på – synd bara att jag inte kan spela särskilt bra teater – annars hade jag haft en lysande karriär framför mig).

Eftersom nittiotalet är tillbaka och jag råkar älska rött (och dessutom har den läggning som brukar kännetecknas av att hellre synas än vara snygg) så har jag den senaste veckan börjat använda en kofta jag bar flitigt i sjuan och åttan. Den är fullkomligt hysterisk men färgmässigt ligger den fortfarande inom det jag gillar: mycket och starka färger. Därför tänkte jag bjuda på ett foto på mig som fjortis hemma på en söndagmiddag ungefär vintern -92 och ett från i fredags – i exakt samma kofta.

I fredags på Möllevångstorget i Malmö plågades vi av ett glatt band som spelade för en aktiv publik på fyra personer. Utan hejd. Idag hade turen kommit till Helsingborg. Samma band, samma repetoar. Jag lovar att jag hittar dem på Nytorget i Stockholm imorgon. De förföljer ju uppenbarligen mig.

Min kille ringde för ett litet tag sedan och sa att han kunde hämta mig på Bromma flygplats ikväll då han hade bilen. Det kändes precis så skönt som det gör för oss som annars brukar släpa väskan i kollektivtrafiken. Men nu läste jag följande på hans Twitter: ”Motorn överhettad mitt i stan. Bilkö och smal tunnel. Både poppis och kul..”. Och sedan: ”Undra om de pratar om mig på trafiknyheterna nu..” med en länk till den här bilden på bilen. Eller hur känns det som att jag får ta den där 152:an till Sundbyberg och byta till Pendeltåg sen?

Om vi fortsätter på det här med att göra sig ett eget Harry Potter-namn så kan man ju ta olika name generators till hjälp. Oftast är de dock helt nyanslösa och trista. När jag provade här blev mitt namn Bridget The Bloodthirsty. Det låter ju mer som ett oerhört lågkreativt namn på en vampyr som blir dödad i de första nio minuterna av ett av de mer mediokra Buffy-avsnitten. Därför efterlyser jag bättre ideer. De måste uppfylla så många av följande kriterier som möjligt:

-Namnet ska ha någon form av betydelse

-Namnet ska vara roligt just för att det säger lite om personen som bär det

-Namnet får gärna ha aristokratiska och/eller medeltida drag

-Lite lek med franska har ingen mått dåligt av

Här är några av mina favoritnamn i Harry Potter-böckerna:

-Narcissa Malfoy

-Bathilda Bagshot

-Sirius Black

-Nymphadora Tonks

-Fleur Delacour

-Cedric Diggory

-Fifi LaFolle

-Lisette de Lapin

-Gilderoy Lockhart

-Luna Lovegood

-Kingsley Shacklebolt

Hjälp mig att hitta fler gemensamma nämnare eller sätt bara igång att ge roliga namnförslag!

Eftersom det råder lite Harry Potter-feber i mitt läger just nu (läser sista boken och peppar inför filmen samtidigt) så resonerar jag också i Harry Potter-termer. Till exempel så brukar min syrra Anna alltid ha en massa svarta rosetter på sig – i diademet, på skon, på toppen – ja, emellanåt allt samtidigt (men då skäms hon och skyller på att hon var trött på morgonen). Därför har jag gett henne Harry Potter-namnet Rosetta. Inte nog med att det passar – man hör direkt att det är en snäll karaktär vi pratar om (till skillnad från Bellatrix Lestrange och Narcissa Malfoy). Kanske döper jag henne till Talk-a-lot i efternamn: Rosetta Talk-a-lot. Nu ska jag bara komma på ett till mig själv.

Ondingen Bellatrix Lestrange

Nu börjar Skånesemestern sjunga på sista refrängen. För ett par timmar sedan tog min syrra tåget mot huvudstaden och själv är jag kvar nästan exakt ett dygn till innan det bär av norrut. Idag shoppade jag smågrejer på Väla (Helsingborgs stora köpcentrum). Det blev ett överdimensionerat diadem med tyllrosett och ett par svarta jeansleggings. Nu ska jag snart få grillade havskräftor med hemmagjort vitlöks- och persiljesmör. Sedan dillstuvad färskpotatis med gravlax. Sådana grejer gör att man inte vill åka tillbaka.

När vi kom hem från Malmö igår drog vi nästan direkt till Båstad. Där promenerade vi omkring med våra föräldrar, mötte släktingar (min pappa är uppväxt i Båstad om somrarna), kollade lite tennis (bestämde oss för att börja spela tennis med start i Spanien i sommar då vi ska hyra bana på tennisklubben…), beundrade c:a tusen Porschar och framför allt en Ferrari Dino från sextiotalet. Sedan skrattade vi lite åt nittonåringarna som betalat en förmögenhet för att få festa till vidrigt dålig musik på Pepe’s och stod där som apor i bur och pekdansade.

Jag har just smakat det kanske godaste jag någonsin ätit – Salsa di Noci, eller på svenska: valnötssås. Det ser ut som brun pesto och görs på valnötter, olivolja och lite parmesanost. Inget konstigt men något så vansinnigt gott så jag inte förstår hur jag ska kunna ta igen 31 år utan denna produkt. Den smakar som det där barndomsgodiset nötcreme fast minus den söta kakaomassan eller vad det nu är.

Här är jag och steker i Båstad. Festen är redan igång på Pepe’s men jag hänger med familjen, dricker läsk och kollar in båtar och F-kändisar.