Min kompis Katti ringde precis och undrade om jag kunde vara med i en musikvideo nästa söndag. Då råkar jag befinna mig i Skåneland så det gick inte. Då slapp jag också i panik försöka gömma min bakdel bakom bord, jobba på min Julio Iglesias-vinkel (han visar ju bara en sida av sitt ansikte på bilder) och öva in onaturlig avslappnad pose. Jag är tyvärr inte som de där amerikanska tjejerna som skulle sälja sin mormor för att få visa sina skinkor i 50 cents senaste video. Och det kanske är tur. Inte för att det här var en hiphop-video. Mer alternativa artister gillar nog inte att ackompanjera sin musik med två ”hoes” under varsin arm, liksom.

Under de senaste åren har jag fått något av en deckaröverdos. Det släpps så många oerhört banala och rent ut sagt kassa böcker inom denna genre så hälften vore nog. Jag vet inte hur många gånger jag har pinat mig igenom böcker som är uppbyggda efter första lektionens tips på kriminalskrivarkursen och tänkt ”aldrig igen”. Men så sitter man där och det är sommar och av någon anledning blir man mer mordsugen just när solen gassar och så fastnar man i det där deckarträsket ännu en gång.

Nu har jag dock råkat trilla över Dennis Lehane och mitt deckarproblem är löst. För nog har jag hört talas om Dennis Lehane. Jag har till och med sett filmen Gone, Baby, Gone. Men jag har inte förrän för 14 dagar sedan läst en enda bok av denne författare. Nu har jag läst tre. Och jag älskar dem alla.

Här har vi en författare med lätt penna, morbida detaljer, härlig nittiotalshumor, detaljrika petitesser och filmiska miljöbeskrivningar. Alltså: en deckarförfattare som verkligen kan skriva! Och så utspelar det sig i Boston – långt borta från Ally McBeals Starbucksmuggar och så fort jag lägger ner boken börjar jag springa runt med gatuvy-funktionen på Google Maps för att se hur områdena som beskrivs ser ut.

Om ni ska läsa en enda deckare i sommar, lova mig att det blir Dennis Lehane. Och börja med de fem böckerna om detektivparet (med bra musiksmak) Kenzie-Gennaro. I denna ordningen ska ni beställa böckerna (39 kronor styck på adlibris.se och med möjlighet till gratisfrakt om du har tålamod att vänta på böckerna ett par dagar extra):

• En drink före kriget
• Mörker, ta min hand
• Ingenting är heligt
• Gone, baby, gone
• Svart nåd

Igår kväll tittade jag på True blood avsnitt två, säsong två. Det var i det här avsnittet serien tog sig. Säsongsstarten var ganska medioker, måste jag säga men avsnitt två satte igång den ena händelsen efter den andra. Det som jag kanske tyckte allra bäst om var dialogen. Den kändes kvick nästan hela vägen i mål. Emellanåt fick jag riktiga Buffy the Vampire-känslor (det finns få serier med bättre citat), var tvungen att pausa datorn och skriva ner de bästa meningarna:

Jason Stackhouse är på läger med vampyrhatarsekten och gör ett rollspel som slutar med att han knäcker en amerikansk flagga och håller upp den som en ”stake” (vad heter det på svenska?) varpå hans avundsjuka rumskompis säger:

”What was the deal with you snapping the American flag like you some kind of Muslim Buffy with a dick?”

Eller när poliskommissarien Andy Bellefleur sitter i baren och förklarar att han inte gärna dansar eftersom någon donna i Shreveport hade sagt till honom att han såg ut ”…like an epileptic on meth…”.

Så fort jag hör talas om en film vars innehåll går ut på ”jordens undergång” så blir jag alldeles besatt. Man kan ju tycka att jag möjligtvis lider av morbida tankar och lite svart och trist syn på världen när man hör det där. Jag vet egentligen inte vad det är som gör att just jordens undergång tilltalar mig på så många plan. Kanske något med den sårbarhet som vilar under ytan av högteknologiska vapen, stort militärmaskineri och lätt förgången makt. Kanske är det samma anledningar som gör att jag inte kan få nog av att gräva ner mig i terrorattacker (tänk 11 september och Madridattacken) eller krig. Hur trygg jorden än emellanåt känns så är den inte långt ifrån en potentiell katastrof. (Sedan kan man ju ha åsikter om hur jag på allvar kan bli påverkad även av kalkonfilmer om detta fenomen).

Just nu är jag (trots de ganska kassa recensionerna) väldigt sugen på att se ABC:s miniserie Impact. Den handlar om hur jorden går så smått åt helvete sedan månen träffats av en gigantisk meteroitskur och någon brun dvärg (obs! betyder död stjärna – inte kortväxt cirkusman i brun filtkostym).

Ta en titt HÄR! (Och kan Aftonbladet börja tillåta inbäddning av blip tv?)

Min absoluta favorit-tv-serie är utan tvekan BBC:s Stolthet och Fördom från 1995 med Colin Firth som Mr. Darcy. Igår råkade jag trilla över del tre på tv 4 guld och fastnade såklart (trots att jag har serien både på vhs och dvd och sett den sammanlagt kanske tusen gånger). De vackra engelska naturbilderna i kombination med miljöerna gjorde att jag blev hemskt sugen på att åka på en liten roadtrip i den somriga engelska landsbygden. Jag började kolla upp vilka herresäten som agerade fiktiva hem i serien helt enkelt.

Här ser vi familjen Bennets hus Longbourn som egentligen heter Luckington Court. Detta hus kan man hyra för bröllopsmiddagar och andra event. Gissa vem som blev sugen på att göra just detta?

Det tjusiga godset Lyme Park fick agera Mr Darcys hem Pemberly. Och framför ser ni sjön där den omtalade ”våta-skjort”-scenen äger rum.

Staden Meryton som ska ligga i närheten av familjen Bennets hem Longbourn (där alla döttrarna raggar på soldaterna dagarna i ända) fick gestaltas av den gulliga staden Lacock.

Londonscenerna (tänk när Mr Darcy letar efter Lydia Bennet och Mr Wickham) spelades in i staden Warwicks fina gamla Lord Leycester Hospital.

Den här helgen har ju inte gått i annat än syndaflodens tecken. Inte regn utan ösregn har fallit precis dygnet runt i ett par dagar. På så sätt var det ju en perfekt helg att dedikera åt nördfilmer. Jag har alltså blivit invigd i X-Men-sekten. Jag fattar inte hur jag INTE kan ha sett dessa filmer. (Eller jo, jag vet precis. Samma anledning som varför jag inte tittat på Star Trek – jag veeet att det kommer att slå slint i min nördhjärna och jag kommer att bli besatt.) Denna helg släppte jag dock sargen och gick all in. Nu förstår jag helt plötsligt varför min Mamma tycker att Hugh Jackman är så het – skillanden är bara att jag inte går igång på Australia-looken utan föredrar raggarfrisyr, sideburns from hell och knivar i handen. Älskar att det finns en tjusig privatskola inbakad i storyn – som Gossip Girl fast coolt (eller nördigt – välj själv). Eller ett Heroes – fast bra även i version två. Utöver filmtittandet har jag försökt komma på min önskemutation. Inget med eld – det är jag rädd för. Osynlig ligger väldigt högt på listan just nu tillsammans med teleportering och shapeshifting. (Ni ser – nörderiet är redan utom kontroll).

Ikväll klockan 22.50 visas de två första avsnitten av succéserien Mad Men på kanal 5. Det är en av mina absoluta favoritserier och jag rekommenderar er varmt att bänka er framför tv:n ikväll (eller i värsta fall sätta två timmar på inspelning till en annan dag).

Här kan ni läsa om vad jag har skrivit om Mad Men förut:

Om min favoritkaraktär i serien: Betty Draper

En kort sammanfattning av handlingen

I förrgår kväll var det galapremiär i USA för tv-serien True Blood säsong två. På söndag den 14 juni klockan 21 östkusttid sänds första avsnittet. Jag har knappt sett fram emot något annat sedan i januari då jag såg sista avsnittet av säsong ett. Jag försökte minska på abstinensen genom att köpa hela bokboxen av Sookie Stackhouse men det hjälpte inte då böckerna mer påminde om Harlequinböcker och tv-serien är ett mästerverk. Jag kommer att klättra på väggarna innan man kan börja streama första avsnittet på måndag. Kolla in trailern så länge. Det gör nämligen jag.

Ikväll ska jag på förhandsvisningen av The Proposal. Jag misstänker att den kommer att vara ungefär urdålig men emellanåt kan man behöva en dos verklighetsflykt. Just nu är jag lite knäckt för att den börjar så sent. Alltså hoppar jag efterfesten. Inte för att jag nödvändigtvis vill gå och lägga mig tidigt men jag gillar att komma hem tidigt. Ni vet, hinna sweep the internet, landa i soffan och skrota runt någon timme i lugn och ro innan det är sängdags. Det är sådana småsaker som påminner en om att man inte längre är 19.