Jag sitter här och solar i en baden-baden ute på landet. När solen är framme är det näst intill outhärdligt varmt men när ett moln dyker upp blir det lite svalare. Då passar jag på att blogga. Mitt ansikte kommer att vara tomatrött ikväll men det är det värt. De där sommmarens första strålar som liksom bränner och gör att man luktar sol kan aldrig överskattas. Annars provar jag att fota med superavanceradesystemdigitalkameran. Niklas agerar tränare – typ ger tips och ger alternativ efter taget foto. Hittills: tio blommor och en hund. Niklas bygger agility-hinder åt hunden och jag läser Blonde med solglasögon och dricker Cola light. Nu ska jag googla upp några sommarlinnen jag ska köpa imorgon inför Rom.

Nu bestämde vi lite hipp som happ att dra till landet istället för att stanna kvar i stan och skräpa. Nu har jag ungefär en halvtimme på mig att slänga ner en tandborste och så i en väska och sedan bär det av. Grillning ikväll och lite lantluft. En komprimerad minisemester på några timmar.

(Foton: Niklas Jakobsen)

Om en vecka flyger vi till Rom och vi kollade in väderprognosen för en vecka framåt. 30 grader och sol stod det. Jag drabbades av pre-värme-chock. Det har varit en ganska kylig vår här i Stockholm så det kommer att bli tvära kast nu. Flipflops ska letas fram och linnen tvättas. Jag bävar en smula då min kropp tyvärr är värmeförstörd. På riktigt alltså.

2003 tillbringade jag kanske fem veckor i Sevilla och Córdoba i södra Spanien. Juni och juli. Jag visste såklart att det skulle bli varmt och att havet låg 13 mil bort men jag skulle läsa spanska och gå på fiestas, äta friterade auberginer och lära mig prata loj och släpig andalusiska. Med andra ord var jag peppad. Från lägenheten till skolan var det ungefär 30 minuters promenad och ingen buss gick direkt från dörr till dörr så det tog ungefär lika lång tid att gå som att åka kollektivt. Jag gick. Det jag inte var beredd på var att det kunde bli 45 grader varmt i Córdoba. Efter att nästan ha tuppat av på väg hem från skolan en dag stoppade jag Försäkringskassans E111-blankett i fickan. Jag tänkte att det skulle gå snabbare på akuten om de omedelbart kunde hitta mitt försäkringsnummer liksom. Dagen därpå blev det 48 grader och jag snyftade mig fram genom stan med handen hårt knuten om min försäkringsblankett. Hela den sista veckan pendlade termometrarna mellan 49 och 50 grader. I skuggan.

Det var då min kropp dog. Den liksom bara började spruta svett. Den förstod ju ingenting och satte antagligen igång en hysterisk kamp på liv och död – som att jag vore ensam och vilse i öknen och ville hjälpa mig att överleva. När jag sedan tog tåget till vår spanska by som ligger i Katalonien vid havet och temperaturen inte visade mer än 33 grader så förstod inte kroppen att den kunde avsluta sin kylningsprocess utan satte igång att paniksvettas så fort jag tog tre sammanhängande steg. Min syrra genomförde till och med ett semivetenskapligt experiment på min ryggsvett (antal sekunder det tog för paniksvett att rinna iklädd bikini i solgass). Jag fick använda svarta linnen så att säga och gråta ganska ofta i ren panik.

Efter den där sommaren har kroppen liksom aldrig riktigt återhämtat sig. Det är ju inte så illa som det var i 50-gradiga Córdoba men stora temperaturomslag kan sätta den ur spel ett par dagar. Därför ska jag enbart packa ner luftiga linnen och korta kjolar till Romresan.

Under de senaste månaderna har Garofalos pasta börjat dyka upp i hyllorna på Ica och Hemköp bland annat. Första gången jag kom i kontakt med detta märke var i Rom för drygt ett år sedan. Då hade jag nämligen lämnat halva resväskan tom för att kunna frakta hem så mycket pasta som möjligt. Eftersom det kändes trist att köpa Barilla så föll valet på några kilo Garofalo-pasta. Den var oerhört god och framför allt oerhört billig. Varje påse kostade 0,99 Euro och lyxpasta (papardelle och Schiaffoni) kostade väl 1,20. Jag var rädd att pastan skulle hålla låg kvalitet men det gjorde den som tur var inte. Ibland har man tur och det billigaste är också det godaste.

Det som irriterar mig lite med Garofalos sverigelansering är överpriset de har satt. Helt plötsligt ska Garofalopasta vara lyxalternativet och kostar ofta dubbelt så mycket som Barilla. Och i Italien är Barilla dyrare än Garofalo. Förstår ni hur jag menar? Inte för att Garofalo är en dålig pasta men det blir lite löjligt när man ska introducera en lågprisvara som superexklusiv. Själv väntar jag en och en halv vecka sedan fyller jag på mitt Garofaloförråd i Rom igen.

Elvir Laka till vänster och Davor Ebner, sångaren i Regina till höger

Så här i Eurovisionbaksmällan började jag fundera lite över Bosnien-Hercegovina. Förra året gick de ju all in och skickade iväg Elvir Laka som är en slags konstnärlig bosnisk mångsysslare och som spelat in skivor, bott i Brooklyn och är tydligen välkänd där nere i Bosnien. Jag älskade såklart hans låt. I år fortsatte Bosnien-Hercegovina på samma lilla vingliga stig av halvalternativ balkan-indie med bandet Regina. Jag var nog inte den enda som fick starka vibbar av My Chemical Romance-videon ”Welcome to the black parade” när jag såg det uniformsklädda bandet på Eurovision (jämför Regina med My Chemical Romance här och här). Trots att jag själv inte är ett emo-fan (har lite åldern emot mig där) så kunde jag ändå inte låta bli att hålla Bosnien som favorit även denna Eurovision.

Nu börjar jag undra om hela Bosnien-Hercegovina i själva verket består av en massa häftiga människor – att Sarajevo är en smältdegel av kreativa, musikaliska och galet klädda personer. Att slamriga små rockbarer kantar gatorna och vintageshoppingen är fulländad. Kan det vara så att utan att vi översittande svenskar har någon aning om det är det Sarajevo som är the place to be nu för tiden?