Jag kom att tänka på tre skånska uttryck/ord som jag aldrig har använt (jag är liksom en halvfalsk skåning som talar med skorrande R men med sparsamma diftonger och i princip inga skånska uttryck då mina föräldrar inte alls kommer från Skåne).

-I fjor (nu använder jag aldrig i fjol heller – jag brukar föredra att säga exempelvis ”förra hösten”. Det som fascinerar mig med detta uttryck är att det skrivs i skånska dagstidningar.)

-Bytat (istället för bytt. Så snackade alla i min by)

-På jobb (istället för på jobbet. Det är en av de mest skånska uttryck jag känner till – alla skåningar slänger bort bestämd form i detta ord.)

I natt kunde jag inte somna. Jag låg vaken till kanske fem. Det var ljust i alla fall. Det enda jag kunde tänka på var att jag inte kom på hur man säger ”Det var en gång” på franska och spanska. Jag blev helt tokig men ville inte gå upp och slå på datorn då det skulle paja min sömnlöshet ännu mer. Jag böjde verb för mig själv helt enkelt. Ett alternativ till att räkna får.

Idag kom jag på: Il était une fois – så heter det ju på franska. Spanska googlade jag fram och Había una vez heter det ju såklart. De där uttrycken satt bara långt inne.

Det är sådana problem som uppstår när man kvällen innan har tittat på en barnfilm om sagor.

Jag älskar språk så till den milda grad att jag intresserar mig för grammatik. Gärna utdöd sådan. Jag gillar exempelvis att gräva ner mig i artonhundratalsstavningar (innan stavningsreformen 1906). Sedan är jag urförtjust i den grammatikform som på svenska heter konjunktiv. I svenskan existerar den i princip inte längre – endast ”vore” används mycket. Emellanåt hör man väl något ”jag ska banne mig” eller ”det vete katten” men annars är stackars konjunktiven utdöd.

I franskan och spanskan är dock konjunktiv högst levande och ett helvete för oss stackars svenskar som ska försöka få en för oss utdöd verbform att komma naturligt. Jag vet inte hur mycket jag har pluggat in att det heter Il vaut mieux que je fasse la cuisine istället för Il vaut mieux que je fais la cuisine som en vanlig svensk skulle sagt. Men jag inser efter lite egenforskning att det hade varit mer pedagoiskt att först få den utdöda svenska konjunktivformen förklarad för sig innan man gav sig på franskan eller spanskan i skolan. Hör ni det gymnasielärare?

Vad jag egentligen vill säga är att jag roas av språk på ett synnerligen teoretiskt plan. Jag har alltid trott att mitt språkintresse kom från en längtan att kunna kommunicera med människor lite överallt i världen. Men tydligen var det professor i språkhistoria jag skulle ha blivit.

La Bescherelle är ens bibel när man läser på universitet i Frankrike. Jag och min bästis Paula brukade kalla den för Beschan och bar den ständigt i våra handväskor. EDIT: Recordbags – vi använde ej handväskor på den tiden.

Att vara allergisk mot särskrivare är ju inget nytt. Det är de allra flesta med lite känsla för språket. (Jag menar dock att det är tusen gånger bättre att skriva och öva sig än att inte skriva alls). Det senaste verkar tydligen vara felaktig ihopskrivning. Denna trend drar som en löpeld över de bloggar som förr särskrevs flitigt och blev ifrågasatta. Nu hittar man ändlösa sammanskrivingar som ”imorgonkväll” och ”akademiskauppsats”. Detta är alltså vad som händer när man skrämmer särskrivarna tillräckligt mycket – de får absolut ingen djupare känsla för språket – de gör helt enkelt bara tvärtom – sammanskriver allt istället för att särskriva det.