Jag kom att tänka på en sjuk sak: stringtrosan. Vem har på sig denna kvarleva från den smaklösa delen av nittiotalet? När stringtrosan kom visste jag på allvar inte vilket håll den skulle sitta på. Jag köpte på mig några (ni vet, så man kan göra en empirisk undersökning). Jag kom då fram till att de dyra stringtrosorna gick att bära om man bara ville ha på sig något tämligen obekvämt medan de lite billigare varianterna från typ H&M var helt oanvändbara. Sammanfattningsvis kan man säga att om man gillar att ha en tråd uppkörd i röven hela dagen så är det stringtrosa man ska satsa på. Det sjuka med stringtrosan är ju att den inte ens är snygg. Och verkligen inte sexig. Åh, nu kom jag på de där tjejerna (låt oss kalla dem nittotalets bottenskrap) som hade höga stringtrosor, lågt skurna jeans och ganska kort top som gjorde att hela stringtrosan syntes när de satt ner. Fy fan. Skabbighet i sin värsta form. Men visst – om folk nu fortfarande tycker att det är hett och hygieniskt att ha en tygremsa mellan skinkorna så får de väl ha det. Men det betyder inte att jag fattar det.

Igår kväll läste jag i Alex Schulmans blogg om flyplanskraschen i Hudsonfloden den 15 januari. Jag hade som de flesta andra läst en massa artiklar om det när det inträffade och sett några nyhetsklipp. Men i Schulmans blogg fanns en ganska nygjord simulatorfilm där samtalet mellan piloten Sullenberger och kontrolltornet spelas upp samtidigt som man får följa med hela kraschen i cockpit. Den filmen gjorde ett enormt intryck på mig. Både pilot och flygledare är så ofattbart samlade och proffsiga trots att de vet att en krasch är nära. Speciellt läskigt är det när pilot Sully svarar på frågan om de kan nödlanda i New Jersey med: ”unable” och sedan kör rakt ner i Hudsonfloden. Snacka om rysningar. Se den korta filmen nedan:

>Efter den filmen var jag ju tvungen att se hela intervjun som CBS 60 minutes gjorde. Jag älskar den här piloten nu. Typ önskar att han flög alla plan jag ska med. Tänk er själva att båda motorerna pajar på grund av fåglar som flyger in i den, planet är på låg höjd med låg hastighet precis ovanför ett av de mest tätbebyggda områdena på planeten, massor av andra flygplan finns i samma luftrum och du har ungefär en minut på dig att lösa problemet. Och alla överlevde! Jag kan ju garantera att dessa 60 minutes-klipp är gråtframkallande. Jag är helt rödgråten och har ett paket uppsnutna näsdukar bredvid mig.

Se del 2 HÄR

Se del 3 HÄR

Se del 4 HÄR

Se del 5 HÄR

Min kille ringde just och sa att han bokar in oss på weekendresa till Rom på ett coolt boutique hotel mitt i stan under månadsskiftet maj/juni. Shit vad lylligt det här känns. Han ska ju spana på cyklister eftersom det är målgång i Giro de Italia under helgen. Själv tänkte jag äta pasta och shoppa olivoljor. Eventuellt shoppa lite kläder också. Jag älskar att åka andra gången till ett resmål – ni vet när man redan har kollat in de där viktiga monumenten och nu bara kan njuta av de smågrejer som man verkligen gillar. Typ äta pizza i Trastevere.

Jag har blivit lite kär i låten som spelas i Hafas tv-reklam – ni vet indiebandet som sjunger i bastun. Nu har jag googlat fram att bandet heter The Medalist och kommer från Göteborg. Jag är konstigt nog lite svag för svengelskt uttal i just den här typen av låtar. Det låter lite skevt och härligt. Av någon anledning får jag samma känsla som jag fick den där gången för hundra år sedan då jag såg filmen That Thing You Do och man liksom gick runt och sjöng den där låten om och om igen. (OBS! Innan youtube och spotify)

Den här dagen lånade jag ut mig själv till min bästa vän. Jag tog på mig jobbet som nanny. Från 10 till 15 passade jag hennes ett och ett halvtåring. Resultatet är att jag föll ihop av utmattning när jag kom hem. Jag skulle gå och träna – fick ställa in. Jag tänkte skriva några grejer – åt vit choklad i soffan istället. Och då var den här lilla ungen inte ens besvärlig. Han skrattade hela tiden, vi lekte, vi pratade, vi läste, vi åt, han tog en tupplur och så vidare. Men energin hörrni! Så mycket energi som hade under dessa fem timmar är ungefär samma mängd som jag har haft i hela mitt liv. HUR GÖR NI SMÅRBARNFÖRÄLDRAR? Jag fattar att man tycker det är mysigt och så att ha en egen unge. Och det är urkul när de börjar fatta grejer och säger roliga saker. Men att hålla igång på det där viset är ungefär raka motsatsen till hur jag fungerar. Exempel: Jag vände mig bort i c:a fem sekunder och på den tiden hann lillkillen öppna den nedersta kylen, leta upp en kastrull med spagetti, lyfta av locket och börja hetsäta. Och då var han dessutom mätt. Är det barnmisshandel att sätta sitt potentiella framtida barn i en hage? Är det frowned upon att sätta på barn sele med ett koppel? Jag har sett söta koppel i Sydeuropa. Typ med gosedjur på.

Så här ser det tydligen ut när ett och ett halvtåringar äter spagetti. Bordsskick kommer tydligen lite senare. Tur man är så söt så det inte gör något.

Skådisen Megan Fox (som i min värld är mest känd som David Silvers off and on-flickvän) hade ett par heta strumpbyxor på sig igår. Jag gillar egentligen inte strumpbyxor som idé. De har en tendens att kasa ner så man går med grenen i knähöjd. Och på grund av dess syntetiska material får man lätt stinkfötter om man går en dag i varma skor. Men trots min skepsis – dessa var sjukt snygga. Men tyvärr kostar de väl tiotusen kronor och är från typ Chanel. Men inom snar framtid kommer det väl några kopior på H &M eller Gina Tricot till billig penning.

Det finns en sjukt rolig amerikansk blogg som heter Stuff White People Like som jag har blivit lite besatt av. Det är en snubbe (vit) som skriver blogginlägg och tar upp olika saker som vita gillar. Han kåserar och funderar och skriver väldigt roligt. Bloggen är gjord som en guide för folk från andra minoriteter för att de ska lära sig förstå hur den vita kulturen funkar. Exempel på saker vita människor gillar kan vara:

• Ta ett sabbatsår
• Moleskin-skrivböcker 
• Parmiddagar
• Skaffa roliga eller ironiska tatueringar
• Havssalt
• Låtsas att de gillar klassisk musik
• Facebook
• Obetalda praktiker (vilket icke-vita brukar kalla slaveri, haha)
• Att komma alldeles för tidigt till möten, fester och föreläsningar
• Utomhuslekar fast de är vuxna
• Illegalt nedladdad musik
• Coola scarves

Även om bloggen handlar om amerikanska vita medelklassmänniskor så stämmer det mesta in även på den typiska svensken. Läs och fnissa HÄR.

Så fort jag läser en bok som jag gillar så får jag sådan obeskrivlig lust att åka dit boken utspelar sig. Jag vill se allt med egna ögon. Hitta den där korsningen de talas om, eller till och med huset som nämns. Typ föreställa mig – har gick ju den och den när det och det hände.

Efter jag hade läst Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón för några år sedan sprang jag runt i Barcelona med ett helt annat mål. Typ letade efter Bortglömda böckernas gravkammare på Carrer Arc Del Teatre istället för att springa in på Moog och dansa indie och dricka drinkar. Efter Per Anders Fogelströms Stockholmsserie får jag inte nog av att hänga på Åsöberget och sjåpa mig över den fattigdom som en gång härskade där. Och min längtan att åka till det regniga Forks, Washington efter att ha läst Twilightserien är djup.

Nu läser jag Flickorna från Riyadh och känner så starkt för att åka till Saudiarbien. Jag sitter och läser in mig på var de coola shoppingcentrumen ligger, vilka snabbmatsrestauranger som finns där och lär mig recepten på de traditionella saudiska maträtterna. Sedan läste jag UD:s råd om en resa till Saudiarabien. De ansåg att man verkligen inte skulle åka dit. Terrorister har nämligen en tendens att attackera västerlänningar och om man ändå åker dit får man inte gå samma väg två dagar i rad eftersom folk kanske står och spanar in ens schema. Som kvinna får man varken köra bil eller röra sig utanför huset utan nära manlig släkting och slöja och svart fotsid dräkt. Om man knäpper ett kort med sin mobil kan man få spöstraff. Det påminner mig om en god vän vid namn Paola som bodde i Saudiarabien ett tag och blev som barn piskad på vaden av sedlighetspolisen för att hon bar capribyxor. (Stämmer inte det Paola? – let me know i kommentarerna).

Jag ska träna klockan 18. Något jag brukar tjata om är ju mitt totala sporthat. Och jag har kommit fram till att det är bättre för mig att träna på förmiddagen – eller åtminstone så tidigt som möjligt på dagen. För de senaste timmarna har jag bara suttit och räknat ner och ångestladdat inför det här jäkla träningspasset. Jag känner mig så som jag misstänker att Anne Boleyn kände sig när hon satt i Towern och väntade på sin avrättning. Eller som när någon dubbelmördare i Texas känner sig strax innan sin sista måltid (där jag för övrigt antagligen hade valt pasta). Nu: 59 minuter kvar till min avrättning på spinningcykeln.