Okej. Sitter på ett utmärkt hotellrum i Barcelona och älskar livet.
Det kan bero på lysande mängder av cava, syrahvin och mojito, men jag vill påstå att det är mitt älskade Katalonien som är den lyckade boven i dramat.
(Kommer att ge en mindre uppvinklad version längre fram).
Bor ungefär mellan Ovíso och Bahia och detta är alltså kvällens låt (som alltid i just de här kvarteren).
– Om Lotten Nilsson i Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad” skulle tidsmaskinsresa till Nytorget i kväll, gå in på Urban Deli i sina enkla tygsjok och en sjalett och bara: ”VAD I HELVETE???!!!!”
– Om man enbart skulle ställa frågor i stil med: ”Hur skulle du beskriva din klädstil?”, ”Hur groomar du dig?” och ”Vad är din syn på after shave-produkter?” till Anders Bagge och Pelle Lidell i kväll på ”Idol” och sedan skriva ett uppslag om det.
– Om man i Barcelona i helgen enbart skulle beställa ”baklängesmiddagar” på restaurangerna och hänvisa till ”Elsas mode” med lite snobbig uppsyn.
Känner mig sinnessjuk, som vanligt när jag ska åka någonstans.
I natt jobbar jag ”Idol” och i morgon flyger jag till Barcelona.
Just nu packar jag 15 svarta skynken, byter till inbrottssäker handväska (Lex Raval), bygger upp potentiella ingresscitat och ståupppor i huvudet samtidigt som jag letar restauranger att boka bord på och skriver en lista på saker som måste köpas innan jag åker.
I går mötte jag upp Zandra efter jobbet och gick till Grand central. Det ligger så nära jobbet att jag räds att det kan bli vårt nya Malmen (anonymt ställe som är så pass stort att man slipper trängas, men som man egentligen inte gillar över huvud taget).
Vi pratade bland annat om hur man lättast söver DJ:n så vi skulle slippa bongotrumma on speed när vi skrek olika tankar till varandra. Jack Bauer-greppet?
Jaja, måste väl sätta i gång med en vanlig make over nu. Tar väl fem timmar för att se ”naturlig snygg” ut?
I bland tänker jag på min tid i lågstadiet då 50 procent av tiden gick åt till att min klass tvingades skriva synkroniserade handplitade brev till dåtidens miljöminister Birgitta Dahl.
Det var knappast någon skövling som skulle stoppas eller något träsk som höll på att gå åt helvete.
Nej, eftersom jag växte upp utanför Helsingborg handlade allt under 80-talet om parollen ”Sund utan bro”.
Stockholmarna ville alltså bygga en bro över Öresund och det skulle förstöra vår älskade vattengräns till Danmark (sedan hotade det också konceptet ”tura” vilket innebär att man äter och dricker gott och billigt samtidigt som man åker fram och tillbaka med båtarna mellan Helsingborg och Helsingör).
Åh, herregud vad jag brevväxlade med Brigitta Dahl. 14 bonniga barn från byhålor felstavade sina agiterade känsloutbrott på kollegieblock med många streck så man kan skriva ordentlig skrivstil. Så masskickade vi skiten till Regeringskansliet på uppdrag av vår lärare.
Inkasserade väl noll svar? Som att sms:a snygg kille och fråga om man ska ta en öl som sedan inte återkommer.
Sedan gick det ju som det gick också. Åt helvete. Och den där satans bron har jag aldrig satt min fot på, och kommer aldrig att göra heller.
Damn you, Birgitta Dahl.
Det finns en H&M-klänning som kom för några veckor sedan och som hela min bekantskapskrets köpte. Jag menar att jag var först och att alla har härmat mig, men hur bevisar man det?
Nu skapar denna klänning sociala problem i tid och otid. När jag och min syster har på oss dem samtidigt kan vi i alla fall skylla på att vi har en excentrisk syskonrelation.
Men när min chef och jag går runt på jobbet i skoluniform skapas det en grundstämning på redaktionen som påminner om en skräckfilm.
Någon av oss – nyhetschefs-Ulrika eller jag – är ”Ensam ung kvinna söker”.
Min kollega reporter-Jon valde att blogga om det på det här sättet.
Nu har jag jobbat kväll i långt över ett år och känner att jag börjar bli institutionaliserad, så där som folk som sitter i fängelse i 45 år i USA blir (Lex Han som hängde sig i ”Nyckeln till frihet” efter en kort sejour som person som packar varor i snabbköpet).
Det som förr kändes så sorgligt och deprimerande – att äta alla sina middagar i en personalmatsal medan kvällmörkret faller utanför – är nu kvällens höjdpunkt.
Det är som att man går i högstadiet igen förutom att inga kickers sitter och väser okvädesord och att folk rent allmänt är lite smartare och roligare.
Någon samhällsreporter lyxar till det och tömmer ”Mat på jobbet”-kylen på pannkakor ”bara för att han kan”, några rättsreportrar pratar om benrester de fann i en skog som sedan visade sig tillhöra en ko och vi nöjesreportrar underhåller om kändisvärlden.
Det finns en familjär och avslappnad stämning som aldrig inträffar under den stressiga lunchtimmen.
Som när hovreporter-Mattias lutar sig mot Zandra och frågar om hon har ätit klart så han kan tugga i sig resterna från hennes tallrik.
Det finns en känsla av ungdom i det där. Ingen behöver kämpa med att laga vardagsmat, utan man bara äter någon färdigrätt. Man är ansvarsbefriad i 40 minuter.
Är livrädd för att bli dagreporter i någon avlägsen framtid. Då måste man ju åka kollektivt under rusning och trängas på Ica för att handla middagsmat.
(Detta kan vara ett sätt att romantisera den tristess som ändå ligger över att ständigt äta middag i en personalmatsal med lysrör i taket vareviga kväll, men jag är inte säker).
Få saker gör mig så arg som den här lunchsalladen. Den väger sammanlagt ganska mycket men det är bara en liten del av vikten som är en sallad. Resten är ett gammalt deppigt och mjöligt äpple.
Som att man någonsin skulle få för sig att äta ett äpple när man är hungrig? Man blir ju bara ännu hungrigare och får äppelskal mellan tänderna.
Jag går inte på den här typen av lurendrejeri.
(Eller jo, jag gjorde det just. Men äpplet lär ju ligga på mitt skrivbord tills det ruttnar).
Nu när hela livet blir en enda natt fram tills våren kommer, kan man alltid göra som jag och förstärka helvetet.
Den här helgen har jag gjort lite olika saker som kan inspirera er alla:
– Läst boken ”Winter’s bone” som är så hemsk och deprimerande så man vill dö en smula.
– Storstädat lägenheten och liksom skurat alla deppiga ytor som går att skura.
– Åkt tunnelbana fylld av fulla personer utklädda till sexig katt, sexig sjuksköterska, sexig kortlek, sexigt savanndjur, sexig häxa och sexig zombie.
– Bokat in tvättid för att tvätta påslakan från Ikea som någon med vanföreställningar uppfann – hur kan man INTE göra hål så det går att trä in täcket? Står i fyra, fem timmar – helt genomsvettig och trixar.
Efter ”Idol” i fredags kväll stod jag med min fotograf utanför studion i iskylan och väntade på Laila Bagge Wahlgren.
Man förstod ju att hon förr eller senare skulle komma ut med sin man Niclas och det nyfödda barnet och då vill man ha en bild.
Det tog ett halvt liv, kändes det som. Under tiden försökte Pär Lernström tigga skjuts in till stan av mig och exektutiva producenten varna mig för att ”det är farlig att gå runt i Frihamnen som tjej på natten – det händer hemska grejer”.
När Laila äntligen kom, hade hon satt på sig stora solglasögon, trots att klockan nästan var midnatt, och eskorterades av vakter och sjukvårdspersonal (!) till bilen.
(Det är dessa subtila saker som gör att man måste avguda Laila!)
Vi och vår kära konkurrent kunde ta våra bilder och allt var så mycket Hollywood det kan bli en ruggig oktobernatt i maffiatäta (och produktionsbolagstäta) Frihamnen.
Det var då jag tappade det.
”Fatta att alla vi ändå spelar det här spelet!”, hojtade jag till min webbtv-kollega och fortsätter:
”Solglasögon, dold bebis, vakter, och paparazzis! Det är ju helt galet! Och här står jag i någon industrihamn och deltar i spektaklet. Fatta att jag har en magisterexamen i internationella relationer med inriktning på säkerhetspolitik!”.
Fast i själva verket skrattade jag väldigt gott och insåg att jag kanske hade levt ett betydligt mer allvarligt liv om jag satt på något universitet och forskade kring minor i Afrika eller liknande.
(I lördags när jag och Zandra var ute, pratade vi med några på Niclas bord på Riche. Den blicken han gav mig då! Som att jag var där med dold kamera och följde varje tugga han tog av maten. Typ direktrapporterade på nätet. Man kan ju heller inte blame him för att tro något annat. Jag valde att avlägsna mig snabbt).
Så fort jag är ledig, vilket jag i och för sig sällan är, köper jag mig en ny svart trasa.
Så blev det även i dag.
Mötte sedan upp Zandra för en middag på Pontus! Drack iskallt Sancerre. Har hallucinerat över det hur länge som helst (nej, det var en överdrift, jag går väl inte runt och ”trippar” av att tänka på något vin herregud?).
Sedan gick vill till Riche och trängdes med rutiga skjortor (Lilla baren) och flintskalliga män (Stora baren).
Träffade även Andreas Weise som pratade om sig själv i tredje person singular, som vanligt.
När en full man som var lite ”Weise-besatt” blev allt för närgången när vi stod och pratade, ropade han: ”Vakter! Andreas Weise är i fara!”.
Skrattade mycket åt det.
Hemma i vuxen tid.
Bra Malin.
