Jag får ganska ofta mail som är relaterade till den här bloggen – erbjudanden, inbjudningar och emellanåt helt vansinniga frågor som bygger på missförstånd – läs HÄR. Idag fick jag det här mailet:

Hej Malin,

Jag – en dansstjärna? I didn’t see that one coming. Jag har aldrig dansat annat än ute (handklapp och fotstamp), spanska synkroniserade danser på somrarna och tvångsdanser med en av mina bästa vänner (som faktiskt är professionell dansare) till typ Backstreet Boys. Eftersom jag brukar ha svårt att säga nej till folk så såg jag en bild i mitt inre där jag på söndag bjuder hem denna fotograf till lägenheten och kör någon gammal Kim Wilde-dans som jag minns från mellanstadiet – bara för att vara snäll. Det är nog en björntjänst visserligen då hans foton skulle bli de sämsta den där fotoskolan har skådat. Och det hade inte berott på fotografen.

Det blir ibland svårt att stå fast vid sina principer. När jag startade den här bloggen hade jag som ambition att skriva triviala saker. Bloggen skulle spegla en del av mig – den delen som är ytlig, glad, hittar på roliga saker och pratar om obetydliga saker. Resten av mig själv skulle jag hålla utanför. Jag tänkte att bloggen skulle vara ett sätt att lyfta fram de positiva sakerna i mitt liv – ett sätt att fokusera på det som är kul. Jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra med det, men på senare tid är det som om jag inte har så många dråpliga historier kvar. Jag märker att jag censuerar mer och mer och undviker att skriva när jag inte är på topp. Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag antar att alla som inte skriver anonymt upplever samma balansgång. Vad är alltför privat? Vill jag att andra människor ska få veta detta om mig? Och så vidare. Det slår mig att jag låter som historiens ytligaste människa när jag läser gamla inlägg i min blogg. Men samtidigt kan jag komma på mig själv att fnittra till när jag läser vissa saker som påminner om något kul som har hänt. Det är då jag inser att min blogg har uppfyllt sitt syfte för mig i alla fall. Den ger mig faktiskt då och då glädje.

Lillasyster Mia kom förbi med muffins till mig och henne så vi har förmiddagsfikat (är inte förmiddagsfika något som äldre människor sysslar med, alt. människor i mindre befolkade områden som har all tid i världen att slå ihjäl?). Gott var det i alla fall. Och man slipper äta lunch. Det visade sig att Lillasyster Mia hade skaffat sig en blogg hon också, precis som Extrasyster Sanna som är på vift i Spanien. Bloggtrenden bara sprider sig.