Jag tycker att humor är i särklass den viktigaste egenskap en människa kan ha. Då menar jag inte personer som drar dåliga vitsar i tid och otid utan människor som behärskar den naturliga humorn som smälter in i samtalet. Att komma med kvicka comebacks gör en dialog så mycket bättre. Ett roligt samtal ska se ut som en bra ping-pongmatch då kommentarer studsar fram och tillbaka utan stopp. Själv tycker jag att jag själv är jätterolig. Jag skrattar ofta högt åt mina egna då och då briljanta tankar och anser att jag under en bättre dag kan höja glädjen i nästan alla personkonstellationer.

När vi var i vår spanska by lät jag dock humorn ta över allt i min personlighet. Eftersom min spanska i förhållande till mina systrars spanska suger ordentligt och min katalanska består av några osammanhängande meningar så förlorade jag möjligheten till att komma med kvicka kommentarer i alla samtal. Därför tog jag kroppen till hjälp. Det skulle jag aldrig ha gjort. En kväll satt vi på vår indiebar med ett gäng ytliga killkompisar och vi skämtade och skrattade. Eftersom jag vägrade hålla mig i bakgrunden i samtalet så började jag skämta ordentligt hardcore. Jag sa roliga ord på spanska och katalanska, jag ställde mig upp och utförde pantomimer och charadliknande serier, jag gjorde gummiansikteminspel och bjöd helt enkelt alldeles för mycket på mig själv. Killarna gapskrattade och jag kände mig ändå nöjd med min insats som ”den roliga svenskan” tills en av killarna frågade min syster om mitt yrke i Sverige var clown. Det var då jag insåg att jag hade gått för långt. Iskalla humoristiska comebacks hade bytts ut mot rödnäst slapstickhumor. Det är inte bättre att clown på spanska heter payaso – alltså pajas. Jag blev förminskad till en simpel pajas och satte mig således i ett hörn och drack min Estrella Damm och var ovanligt tyst resten av kvällen. Jag hade lärt mig en läxa.