Bara spontant sådär: Om jag nu skulle få tag i en tidsmaskin och åka bak i tiden – säg femtio år ungefär. Då skulle jag ju i teorin kunna koppla in laptopen då det faktiskt fanns el på den tiden. Men nät? Inte ens med mobilt bredband skulle jag väl hitta något nät. För 3 och Telia kör väl inte bak i tiden? Jag menar – kör de knappt upp till norra Sverige så saknas nog tekniken att kunna skicka signaler i imperfekt. Mycket irriterande.

Jag funderar på en artikel jag läste om världens internetanvändning i DN igår. Artikeln är väl lite slarvigt skriven på några ställen men det jag hängde upp mig på var att världens mest uppkopplade folk är grönländarna. 92 % av den grönländska befolkningen har internet. Min mentala bild på det var ju flera tusen igloos med små eskimåer som halvligger på någon renfäll och chattar med andra eskimåer några igloos bort. Kanske bloggar de. Skriver något om vädret: ”Idag är det snöstorm och skägget frös fast när jag grävde snö som vi skulle smälta”. Eller dagens outfit: ”i vår stam bär vi denna klädesdräkt – broschen jag fäster ihop manteln med kommer från en ihjälklubbad sälskalle”. Något sånt. Sedan kom jag på att Grönländarna bor i jättefina, färgglada trävillor och pratar både danska och grönländska. För några år sedan gjorde jag nämligen en djupdykning i Grönland efter att ha sett en intressant dokumentär bara för att de verkar så exotiska. I huvudstaden Nuuk kör helt vanliga lokalbussar omkring och grönländarna verkar vara ungefär som oss förutom att de har längre vinter och färre invånare. Skoja att de två sistnämnda parametrarna är det som gör att internetanvändandet ökar.

-Snälla, kan du ta hand om slakten så springer jag bara in och kollar om jag har fått några kommentarer på mitt senaste inlägg.

Titta vad vilket bra blogginlägg Mymlan har skrivt om Nanoblogg.se (om ni har missat Bloggvärldsbloggen så har ni mycket bra läsning framför er – det finns nog inte någon i Sverige som är så uppdaterad i bloggvärlden och dessutom sammanfattar varenda trend och samtalsämne som pågår just nu som just Mymlan). Och sedan är det kul att läsa om det projekt (Nanoblogg.se) som min kille faktiskt har kommit på, byggt och utvecklat (vilket har inneburit många kvällar där jag ställer en fråga som besvaras tre timmar senare eftersom han är uppslukad i enordsbloggens värld). Om ni inte har ett Nanobloggskonto så kan ni enkelt skaffa det för det är lite kul att klura ut vad man kan säga med ett enda ord. Mina nanoblogginlägg hittar ni HÄR.

Jag har insett att Twitter fungerar som ett filter för mig. Alla de där fullkomligt värdelösa och ointressanta blogginläggen jag annars har en tendens att skriva (märk väl: jag menar inte att allt jag skriver här nu är briljant – men ni fattar hur jag tänker), de skriver jag på Twitter. Man skulle kunna säga att snicksnackandet som ändå inte leder någonstans fastnar på Twitter som flugor på sådana där klisterremsor i lantligt kök en augustieftermiddag. Alltså uppstår någon form av kvalitetskontroll på den här bloggen (dock enbart kvalitetssäkrad av mig och jag har ju många gånger kommit fram till att de inlägg jag tycker är helt okej är de som får noll kommentarer medan de jag rafsar ner på tre minuter är de som får typ 50 kommentarer i snitt. Alltså – jag är inte kapabel att göra kvalitetskontroll på egen hand). Men ändå. Följ mig på Twitter eller om du inte vill bli medlem själv kan du ändå läsa vad jag skriver HÄR.

Med ungefär en hundradels sekunds marginal lyckades jag avvärja att installera runt tio trojaner och ett hundratal virus på datorn. Ett klick till och jag hade varit där. Igen. Den här gången var det Perez Hilton som höll på att sätta spiken i kistan för den här datorn. Jag är lite för snabb när det gäller datorer. Jag visste att det hela tiden poppar upp en påminnelse om att jag bör uppdatera virusprogram men jag ignorerar det. Så gick jag in på Perez och då blir skärmen blank och en urgent uppmaning kommer och meddelar att jag måste fixa det NU för datorn är attackerad. Jag trycker i panik på avbryt eftersom man ej ska klicka på sånt när de dyker upp på nätet. I all hast glömde jag att ”ok” och ”avbryt” tar en till virus båda två. Det är ju KRYSSET man måste trycka på.

Jag utbrast i någon typ av ickeverbalt nödrop som min kille bara känner igen som ”virusanfallskriket” och kom lyckligtvis till min räddning innan jag började paja ännu en hårddisk. Ibland ser jag den här datorn som en tävlingshäst – sönderriden, barrerad, småhalt på höger bakben, löddrande hals och en blick som visar ögonvitan. Och det är jag som är den där djurplågande tyska ryttaren som bara bryr mig om att vinna. Jag öppnar nya flikar trots att datorn i tre olika webbläsare redan baxnar av de trettiotal som är öppna. Jag slänger filer och bilder omkring mig utan att städa upp. Jag låter aldrig datorn vila. Någonsin. Man borde kanske rentav släppa ut stackarn på lite grönbete. Låta datorn ladda batterierna ett tag.