Jag har precis kommit hem från skogen. Det var jag, fyra andra vuxna och en bebis som vallade oss i naturen denna vackra lördag. Det här med naturen är väl inte riktigt min grej. Inte min systers grej heller. Hon spatserade runt bland svampar och träd i puffblus, guldskärp och guldskor. Jag var inte mycket sämre.

Vi som är uppväxta långt ut på landet där allt är tyst och naturen är det enda man ser, har alltid längtat oss galna efter urban miljö. Det var därför vi flyttade direkt till storstäder efter studenten. Jag älskar asfalt och höga hus. Jag gillar också att man kan få tag i mat eller en liter mjölk mitt i natten. Jag älskar att det faktiskt alltid finns något att göra till skillnad från landet då det aldrig finns något att göra överhuvudtaget. Jag gillar att bussen går oftare än varannan timme under rusningstrafik, som den gjorde där jag växte upp. Detta gör att jag inte fascineras av skogen. Det kan visserligen ibland vara skönt att gå en runda i ödemarken och göra något annat än att hänga istan, men bäst trivs jag fortfarande mitt i smeten. Det är trots allt roligare att hänga i Brunogallerian jämfört med att planlöst vandra omkring på ett fält alt. grusväg. Det är också mer spännande att gå ut i storstaden jämfört med att sitta hemma och få lappsjuka (alternativt ta sista nattbussen hem kl 01.30 – ni kan inte förstå hur många ”Askungen” jag fick göra under gymnasietiden). Att träffa kompisar och ta en fika på Grev Turegatan är också roligare än att vara den enda 78:an i byn och bara ha yngre eller äldre killar att leka med.

I min värld vinner staden över landet.