Så här ser en Criminal Minds-match ut i det här hushållet: Först ska man helst bestämma om man ska se tre eller fem avsnitt i rad. Oftast räcker tre bra. Sedan sätter man igång det första och börjar klura. Efter ungefär halva avsnittet brukar vi avslöja vilken karaktär vi misstänker är mördaren. När avsnittet är slut delas poäng ut. Ett till den som gissade rätt. Noll till den andre. Sedan kör vi nästa avsnitt på samma sätt. Idag såg vi bara två avsnitt för att Niklas gissade rätt på det första (men till mitt försvar blev jag lite betagen då Jasper Hale – Twilight-vampyr spelade en av rollerna) och båda gissade fel på det andra avsnittet. 1-0 till Niklas med andra ord. Det är väl också en kväll, antar jag.

Jag vet att jag tittar på lite för många tv-serier men nu börjar verkligheten vävas samman med fiktionen på ett förvirrat sätt. Är det bara jag eller blandar man lätt ihop 24:s General Juma (ond rebelledare i den påhittade afrikanska staten Sangala – löst baserad på Rwanda) och den nyvalde sydafrikanska ANC-mannen President Zuma.  De enda klara skillnaderna min hjärna har identifierat är att President Zuma bär någon form av solglasögon medan General Juma inte (i alla fall vad som kommit fram) har varit misstänkt för våldtäkt. (Sedan har Gwen Stefanis yngsta son fått samma namn som President Zuma – inte General Juma).

Jag fungerar på ett sådant sätt att när jag börjar gilla något så brister alla mina förarbetade fördämningar och istället för att lite coolt och världsvant uppskatta en företeelse så blir jag helt till mig. Jag börjar liksom älska den här grejen med oerhörd passion och lägger ner all min lediga tid på att googla fram saker om den, prata om den med andra (som inte är så intresserade) och att liksom dagdrömma om den. Dessa företeelser kan vara allt från en riktigt bra skiva, en sedan länge död författares liv, ett förtryckt men okänt folkslag på jorden till en svinbra tv-serie. Jag kan med andra ord inte tycka om något utan att älska det. Som en besatt.

Anledningen till varför jag aldrig har sett ett enda avsnitt av Star Trek är av just denna. Jag vet ju att jag kommer att bli besatt: tänk spännande påhittat språk, rymden och lite krig och ni har den perfekta mixen för en Malin-hysteri. För det är ju på något sätt också mer socialt accepterat att vara mycket förtjust i något lite halvpretentiöst litterärt dravel eller bry sig om säkerhetspolitiska detaljer från första världskriget (vilket jag givetvis också är besatt av) än att älska Star Trek urskillningslöst. För en Trekkie vill man ju helst inte vara.

Men nu kommer ju filmen. Hur ska jag kunna hoppa över den? Alla som har något typ av populärkulturellt intresse känner väl ändå viss pepp att se vad filmmakarna (mannen bakom Lost) och skådespelarna (Bland annat Syler i Heroes) har gjort med den här rymdhistorien. Men ser jag filmen är det ju bara som att öppna Pandoras ask och jag sitter inne resten av sommaren och plöjer igenom miljarder timmar Star Trek-tv i soffan.

Är det bara jag i typ hela västvärlden som tycker att Rihanna är lite av en tönt? Till att börja med avskyr jag hennes typ av musik – vilket kanske gör att vi fick en dålig start. Sedan klippte hon av sig hela håret. Sånt är jag rädd för (mest för att jag själv klippte av mig håret i andra klass och det var mitt livs största misstag). Därefter började hon klä sig som en alien. Och här återkommer vi ju självklart till det faktum att jag är sort of old och hon är ung och jag antagligen ”inte fattar”. Men allvarligt: hon ser ju inte klok ut på 99% av bilderna som kablas ut. Jag stör mig kanske inte lika mycket på Rihanna som jag stör mig på hennes stylister och på modepressen och alla kids som tycker att de är hippa som hyllar hennes halloweenstil. Man liksom ”ska” älska henne hur hon än ser ut – som att ingen vågar säga: ”men vad i helvete har flickan på sig!”. Alla verkar känna sig med och down with it så länge de har Rihanna som hipptermometer. Tänk om hon bara driver med folk. Om ett år så ställer hon sig och gapskrattar och bara: ”är ni dumma i huvudet eller? Hela min stil var ju ett projekt för att se hur långt jag kunde gå innan jag blev avslöjad”. För man kan ju inte tro något annat när hon dyker upp i den här stassen på Costume Institue-galan igår. Vita slingor är ju bara oförsvarligt. Och även om jag gillar axelvaddar så vet jag inte om jag direkt dör vill-ha-döden av dem.

Bild: justjared.buzznet.com

Nähä. Nu inser jag att stackars Chuck Bass inte får le heller. Jag trodde det räckte med att han inte fick visa sig i bar överkropp. Men sekunden han lägger på det där löjliga, slätstrukna tolvåringsleendet så förlorar han varenda het-poäng han har samlat i hop under två säsonger i Gossip Girl. Borta.

Bild: justjared.buzznet.com

Ni får ursäkta min dåliga uppdatering men jag har fått en så stor finne vid höger näsvinge så halva ansiktet är helförlamat. Detta innebär att jag inte kan koncentrera mig på något annat. Just nu funderar jag på om det börjar bli dags för hemoperation och samtidigt ta risken att se ut som Thom Yorke eller Milo Ventimiglia resten av livet eller bara vänta ut skiten.

Lite så här kan jag eventuellt se ut imorgon

Jag har blivit alldeles tokig i karaktären Betty Draper i den fantastiska tv-serien Mad Men. January Jones heter skådespelerskan och bara namnet gör att jag smälter och blir grön av avund. Jag vill också heta January och vara så oerhört tjusig. Betty Draper är hemmafru i en välbärgad förort till New York. Året är 1960 och hennes man är en höjdare i reklamvärlden inne på Manhattan. Hon går runt och pysslar i hemmet, lagar mat som hinner kallna innan hennes man kommer hem, tar hand som sina barn och ser flawless ut oavsett tidpunkt på dygnet. Ibland blir hon lite labil och krockar bilen, slår en grannfru på käften i mataffären och skjuter ner en annan grannes duvor med ett gevär med en cig i mungipan. Då får hon gå i psykoterapi – ligga på divan med hjärnskrynklaren bakom sig. Hon är helt enkelt underbar. Likaså hela hennes garderob och hennes hem.

Collage-bilden kommer härifrån

Exakt denna låt spelas för femton år sedan: skrik rakt ut när man hör inledningstakterna, ut på närmaste dansgolv, känna att stjärnorna sitter kvar under ögonen och att ingen trampar på svanfjäderboan. Sedvanlig indiedans med handklapp. Ungefär fyra omgångar för mycket svart eyeliner och porslinsfärgat puder. Spanar på killen borta vid baren som ser ut exakt som sångaren och står bredvid sin kompis som ser ut exakt som gitarristen.

Exakt denna låt spelas idag: vi ställer oss upp i trean och skruvar upp motståndet på spinningcyklarna. Jag, den tjocka tanten till höger om mig och den nypensionerade mannen snett framför. Sedan kör vi.