Vad är egentligen värst? Att bry sig lite om allting eller mycket om ingenting? Är det bättre att sprida ut sina tankar, energi och sin empati i små doser på saker som är viktigt eller är det bättre att i koncentrerad form ta sig an en sak som kanske är totalt oviktigt. Jag tänker på att istället för att må dåligt av alla krig, alla svältande barn, alla våldsbrott, alla underordnade kvinnor etc så kanske det är lättare att lägga all den energin på att oroa sig för sin outfit eller sin ögonskugga.

Det låter ju helt vansinnigt, men det finns så många människor som engagerar sig i totalt oviktiga frågor som om det handlade om liv eller död. Detta kan vara folk som är supporters till något lag i valfri sport och tycker att det känns viktigt att lägga aggressioner och våld på motståndarlagets supporters istället för att fokusera denna energin på att exempelvis bekämpa barnmisshandel eller våldtäkter. Det finns de som tycker att senaste Valentinovisningen är viktigare än, låt mig tänka, folkmord i Rwanda. 

Många människor väljer att vara antingen eller. Därför existerar det så många ytliga människor med felriktad energi som missförstår de som enbart lever sina liv för att ”rädda världen”. Dessa missförstår i sin tur de ytliga vilket leder till förakt och hat från båda sidor, vilket också är slöseri på energi.

Jag tror att det viktigaste är att försöka hålla ett perspektiv som belyser båda sidor på bäst sätt. Det är inte fel att bry sig om sin outfit eller sin frisyr. Men ibland när mascaran inte hamnar precis som man vill minuterna innan en utekväll bör man stanna upp och tänka på att det enbart är lyxproblem som man är priviligerad att ha. Hellre klumpig mascara än ingen mat. Hellre hål i nylonstrumporna än inget tak över huvudet. Hellre dålig musik på utestället än att gå på gatan i ett krigsdrabbat område.

Ändå är det så svårt att inte tycka att man har det värst i världen. För det har man ju på sätt och vis ibland.

Jag undrar var jag ska bli av nu. Sedan i augusti, då vi återvände från Spanienmånaden, har minsta systern Mia fått låna mitt hem i väntan på att hennes nya hem skulle bli inflyttningsklart. Jag har under denna tid våldgästat N i hans lägenhet på Söder, både för att han bor större så det är lättare för oss att dela bostad denna tid än vad det hade varit för mig och lillasyster Mia att dela bostad. Igår flyttade lillasyster Mia in i sin nya bostad vid Roslagstull. Nu står my crib helt tomt. Och jag sitter kvar på Söder med i princip hela min garderob och alla mina skor (inga prydnadssaker ännu, men bara vänta…). Vad ska jag göra nu? Packa allt sedan Spaniensemestern (har inte varit hemma hos mig för att lämna resväskan ens) och återvända till mitt minimala boende på egen hand? Stanna här och låtsas som det regnar tills N handgripligen får kasta ut mig? Pendla (varannan vecka där, varannan vecka här)? Jag ska ta mig en funderare idag. Ska ialla fall åka hem till mig de gånger jag går ut och N stannar hemma och sover eftersom jag uppenbarligen har en tendens till att väcka vissa mitt i natten.

Jag satt innan och läste några personers bloggar och det slog mig hur privata vissa personer är. Det är ju självklart en sak om man väljer att inte skriva ut sitt namn eller lägga ut ett foto. Då spelar det ju inte så stor roll hur privat man blir eftersom det blir ganska besvärligt att lista ut vem det är som skriver just den bloggen. Det var speciellt en tjejs blogg som berörde mig. Inte nog med att hon lade ut hela sitt namn – hon är också en mer eller mindre ”känd profil” i Stockholms nattliv. På sin blogg lägger hon ut tämligen osmickrande beskrivningar av sitt liv och sina tankar. Jag hade aldrig vågat vara så modig.

Min blogg har visserligen aldrig haft som mål att vara öppen med det privata. Ibland frågar kompisar mig om jag inte tycker att det känns utelämnade att skriva så mycket som jag gör i denna blogg. Då svarar jag att allt det som står här är tankar och historier som jag med stor avvägning bestämt mig för att lägga ut och inget av inläggen som jag har skrivit påverkar mig känslomässigt negativt. Dock kan jag själv läsa mellan raderna allt det jag valt att utelämna. För det är mycket. Allt jag skriver är sanning, men nästan aldrig hela sanningen. Det är den som gör ont. Det är därför jag ignorerar den. Jag vill bara dela den med ett fåtal personer.

Hyser dock enorm respekt för denna tjej som vågar berätta hela sanningen (?) och inser hur viktigt det är att några verkligen gör det. Det får oss andra, fegare, att omvärdera och inspireras på många olika sätt.

Om det finns något som jag irriterar mig på så är det prettomänniskor. De finns överallt och förpestar ens liv på många olika men effektiva sätt. Jag vill bara säga: ingen människa föds pretentiös. Det är något man konstruerar (vanligtvis i den senare tonåren) för att verka speciell, annorlunda och intellektuell. Hos de flesta växer prettoviljan bort någonstans där universitetstudierna tar vid och säkerheten kring sin egen person få skarpare konturer.

Det är därför jag fortfarande blir så chockad när jag möter dessa prettomänniskor i min egen ålder. De som vill framhäva sitt skarpa intellekt genom att namedroppa Kafka och Yeats, postmodernism och Derrida, existensialismen och Nietzsche. De som snabbt avfärdar alla som som inte resonerar som dem som obildade.

Ja, jag kan villigt medge att jag hade en period under 14-18-årsåldern då jag tyckte att man ”utrycksmässigt kom närmare känslor genom att uttrycka sig i poesi”. Jag tillbringade också en längre tid med att läsa ”Äcklet” av Jean Paul Sartre på orginalspråket franska enbart för att få en större inblick i hans passé simple-verbformer, vilka inte existerar i det svenska språket. Jag tyckte också att rödvin på alla sätt var bättre en en flaska kylt rosé. I samma veva bojkottade jag all kommersiell musik, klädde mig enbart i svart och tyckte att filosofi skulle kunna vara ett utmärkt ämne att ta universitetsexamen i. I denna ålder skaffade jag mig även en filosofisk pojkvän i Paris som var journalist. Jag tyckte att det var utmärkt att besöka honom i den franska huvudstaden och diskutera bort timmar på flummiga caféer i Menilmontant och gå på otaliga fotoutställningar i de arabiska kvarteren.

Sen växte jag upp.

Jag insåg att de böcker jag läser är för min egen skull. All musik som jag lyssnar på är för att jag själv tycker att den är bra. Klädmässigt kan jag inte bry mig mindre om folk har en åsikt om mig. Jag är bara jag.

Jag är övertygad om att i mitt fall så var jag sjukt intellektuellt understimulerad hela vägen fram till studenten. Vid universitetet fick jag äntligen utmanas och vardagen kunde på allvar bestå av poststrukturalistiska diskussioner och metodologiska kryphål. Detta ledde naturligtvis till att jag inte hade samma behov av att verka speciell eftersom jag äntligen satt i samma klassrum som likasinnade.

Missförstå mig inte nu – att vara en intellektuell och analyserande människa är bara vettigt. Däremot tror jag att de som ägnar sig åt intellektuellt översitteri och filosofsnobbism i själva verket saknar en hel del självinsikt, känner sig osäkra på sin egen kapacitet och gärna uppskattar en företeelse för att man ”ska” snarare än för att det verkligen ligger en varmt om hjärtat.

Att köpa ny bikini varje senvår har aldrig varit en stor prioritering för mig. Jag är den typen av person som plockar ihop resterna av förra årets bikinis i mina systrars gömmor och glider omkring på stränderna i omoderna, mismatchade, uttöjda badkläder.

Nu hänger jag inte särskilt mycket i varken Troppan eller Puerto Banus, utan snarare i en fiskeby mitt på spanska landsbygden eller, om vädret tillåter i Brunnsviken eller på Gröningen i Helsingborg. Inget av dessa tre ställen kräver någon större modeinsats. Särskilt inte den spanska fiskebyn eftersom ett någorlunda blont hår räcker gott och väl för att kvala in bland de hetaste i byn och då kan man i princip gå klädd i en sopsäck. I Brunnsviken konkurrerar man enbart med pensionerade kvinnor och en psykiskt sjuk leverpastejälskande snuskgubbe.

I går, när jag besökte stranden i Helsingborg och skulle svassa bort till toaletterna insåg jag hur hemsk jag såg ut i min bikini – eller, snarare hur illa min lillasysters förrförra bikini satt i baken. Det såg ut som om jag bar en blöja. Eller åtminstone en Tena Lady. Det kändes obekvämt och förnedrande och därför begav jag mig ut på bikinijakt denna förmiddag.

Har nu införskaffat en modern bikinimodell. Det enda problemet är att byxorna är för små och de hade inga fler storlekar. Jag tänker att om jag inte tittar ner på mig själv så kan jag inbilla mig att min underkropp inte existerar. Är det därför ens ögon sitter framme på huvudet? För att ingen någonsin ska behöva se sin bak i bikini?

Oj, blev nog mest röd på stranden. Jag gav upp först och gick hem. Det var ganska mycket folk där. Såg killarna i 7C (alltså de som gick i 7C när jag gick i 7D). Det kändes overkligt att de fortfarande grupperade sig på exakt samma sätt som för 15 år sedan och gör samma saker, bor på samma ställe etc. På ett sätt verkar det sjukt tråkigt att inte ha gjort något spännande på dessa 15 år (möjligen förutom en och annan charter till Turkiet eller dyl) men samtidigt kan jag ibland bli lite avundsjuk på alla de som har ett ton gamla vänner som de fortfarande umgås med. Jag har så få vänner som kan räknas in i den kategorin. De flesta av dem bor i min spanska by. Fördelen med att har flängt Europa och Sverige runt de senaste tio åren är i och för sig att jag har lärt känna människor från precis överallt och inte har särskilt svårt att knyta nya kontakter eftersom jag är ganska van vid att behöva göra det. Nackdelen är att det blir svårt att få ihop stora kompisgäng som man hade förr eftersom alla ens kompisar är utspridda precis överallt. Dock slipper man tröttna på en del eftersom man träffar dem så sällan.

Jos har flyttat! Min sedan flera år fantastiska granne. Det kommer att bli så tomt. Det känns helt overkligt nu. Det är verkligen the end of an era.

Tillbringade dagen i stan bland två miljoner andra människor. Insåg två saker: Jag passar inte i shorts (mitt ass är för stort och min midja för liten, hmmm jag är vanskapt). Värmländska är fulare än Östgötska (mycket turister på stan).

Jag tror att soundtracket för dagen är Forest Families med the Knife.

Kunde inte låta bli att köpa en sådan där iskaffe-milkshake på 7eleven. Den är sjukt god. Har säkert satt i mig 100 stycken på en månad. Eller så ljuger jag nu…

För någon vecka sedan var jag ute på ett ställe och sprang såklart in i några spanska affärsmän som man fick byta några ord med. Efter ett tag undrade en spanjor vem jag stod och spanade in. Jag nickade diskret åt den snubbe som var offret för kvällen och spanjoren utbrister: ”men han är ju riktigt ful!” (fast på spanska). ”Hmmm”, tänkte jag, ”han har ju rätt – killen är inte snygg alls”. Det var då min teori såg dagens ljus.

 Efter att ha spenderat så kopiöst mycket tid i Spanien så kan jag på ett rättvisande sätt påstå att de flesta spanjorer är fula eller extremt fula. Endast en liten procent är vad man kallar heta spanjorer. De andra går runt i sin ”spanish haircut” kända exempel på den är prinsen och Zapatero (eller i annat fall en Torres-frisyr), träningsbyxor, t-shirt, gympaskor, juvel i öronen och ibland en midjeväska. Underklädesmässigt är det förvånansvärt populärt med ”killtrosor” – alltså slip. Om man befinner sig i ett land där utbudet är så fattigt, blir det naturliga att ragga på de som är snygga. Men tillbaka till min teori. I Sverige ser nästan alla killar trevliga ut (renskrubbade, ståtliga och fräscha) så man är så bortskämd och till och med uttråkad av dessa vackra kloner så att en ful kille sticker ut och fångar ens intresse. Jag insåg alltså detta när den där spanjoren påtalade mitt offers brist på skönhet. Jag kom fram till att ful är det nya snygg. Kan det verkligen vara så?

Jag har verkligen fastnat hemma ikväll. Tänkte dra ut men kände helt plötsligt att jag inte orkade. Lyssnar på bästa musiken i alla fall. Vilken mix av the Littl’ans, Radiohead, Babyshambles, Embassy, Hello Saferide, Stone roses, you name it. Och lite rödvin. Jag är för tjusig för att sitta hemma egentligen. Hade jag bara haft fula mysbyxor på mig (med snygga skor till, som David) eller en hiskelig frisyr så hade det inte känts som om man slängde bort en kväll som skulle bli lyckad (är på ovanligt gott humör). Jaja, ska ut imorgon kväll.

Ska fokusera på saker att se fram emot!

• Grillfest hos Lilla Mys familj imorgon kväll
• Vidare ut till Debaser med tjejerna
• Någon fest på F12 på söndag
• Sola och bada på måndag
• Ut och äta på Pet sounds på onsdag med hela ”parti-gänget” hahaha
• Till Helsingborg (med flyg, puh) den 3 juli
• Minisemester i Västkustskärgården med familj och släkt i några dagar (hoppas på fint väder så man kan åka båt och bada med minikusinerna).
• Möjligen en minisemester i Danmark – Helsingör, Köpenhamn, Nivå, you name it.
• Åka tillbaka till Sthlm den 18 juli och ha kul i en dryg vecka.
• 27 juli till Barcelona med Lillasyster och hänga hos vänner.
• 31 juli – tåget ner till vår lilla by.
• Hänga i byn med alla gamla vänner, lyssna på indie och dricka coronitas med systrarna.
• Hem till Sthlm den 25 augusti efter att alla har lämnat mig själv i byn typ 6 dagar innan.
• Inget mer att se fram emot. Typiskt.

Inte så dåligt ändå.

Jag har ätit en fantastisk måltid bestående av färsk pasta med parmaskinka och parmesan och sedan en tarte chocolate. Till detta avnjöt jag ett glas lätt italienskt rödvin. Min franska haschrökargranne gav mig en flaska innan han flyttade tillbaka till Paris. Tittade på London live medan jag åt och njöt i fulla drag. Mitt eget sällskap är oslagbart. Ibland. Grahan Coxon är underbar och likaså Dirty pretty things!

Lilla My ringde och undrade om jag inte skulle följa med henne och hennes entourage till Trädgården. Jag har inte bestämt mig än. Jag har en sådan där kväll när jag tycker att jag själv är förträffligt rolig.

Jag kanske verkade självupptagen och obehaglig när jag beskrev mina drömmars man. Nog för att jag kan vara både och, så har jag dock självinsikt nog att inse att jag måste nog ha något att erbjuda denna perfekta man. Och vad är då det? Hmmm. Jag är rolig (tycker i och för sig endast de som är direkt släkt med mig och i samma generation), jag är snygg (mamma säger dock att jag ”inte är en naturlig skönhet”, men det skulle hon säkert förneka om hon hörde det nu – jag förebrår henne inte – vem är snygg när den just vaknat?), jag är smart (jag utger mig inte alltid för det men då är det alltid iskallt kalkylerat), jag är neurotisk (en fin blandning av prestationsångest, hybris, självförakt och kreativitet), jag har ett gott hjärta (även om det inte alltid verkar så, så är jag snäll – åtminstone hyser jag 100 % lojalitet mot mina närmsta – ungefär snarlik en maffiafamiljs). Men jag kan också vara dryg, manipulativ och gnällig. Men som sagt – jag menar oftast väl. Dessutom lagar jag fantastisk mat. Detta blev som en kontaktannons. Vad obehagligt.