Låten (4)

av mikael strömberg

Guiot de Dijon: Chanterai por mon corage

En skvader av väpnad älskare, riddare och kung red in i byn med en hypnotisk sångröst. Guiot de Dijon så ut som en gycklare i rustning men var en krigande trubadur med hövisk kärlek på repertoaren.

I andra skogar lurade konkurrenter som Marcabru, Bernart de Ventadorn, Guiraut Riquier, Adam de la Halle, och tysken Walther von der Vogelweide. Men det var Dijon som slog sig in på medeltidens Top 10, som skildrare av korstågen till Det Heliga Landet.

I låten Chanterai por mon corage från 1189 idealiserar han kvinnan som fullständigt ouppnåelig, fylld av sorg och skönhet. Här red han alltså omkring, slogs lite för syns skull, avfyrade någon armborst ibland, och underhöll de flesta samhällsklasser. Klart att folket gillar det, istället för de mässande munkarnas kärva gudfruktighet.

Riddaren från senapsdistriktet sjöng:

”Jag skall sjunga en sång / för att stärka mitt mod / och så att jag i mitt elände/ inte skall bli galen.

Från det grymma landet / ser jag ingen återvändo…”





Låten (3)

av mikael strömberg

Hildegard von Bingen: Salve Regina

 Det är status med gamla nunnor, den Heliga Birgitta har aldrig varit mera rätt än nu. Men det sätt på vilket Hildegard von Bingen de senaste 20 åren har uppmärksammats världen över är rent exceptionellt.

I år skulle hon ha fyllt 914 år, ingen anmärkningsvärd ålder för en kvinna med övernaturliga krafter. I Live-rörelsen ser man i Hildegard ett skyddshelgon för allt möjligt från örter till healing och doftterapi.

Det var hårda bud att leva som nunna på 1100-talet. Redan som åttaåring skickas hon i benediktinkloster. Samtidigt får hon sin första uppenbarelse och sammanställer fyrtio år senare en tjock bok, Scivas, som i detalj beskriver tjugosex självupplevda syner.

Sedan bygger hon ett eget kloster och börjar skriva låtar om sina profetior. Ta Salve Regina, texten och melodin är flätade till en mystisk väv. Sången fungerar som att be två gånger, och kan samtidigt liknas vid en akustiska punkt i valvet där ljudet självsvänger och masserar hjärnan.

Allt som rör sig och kan observeras på himlen och i stoftet, via en kvinnas låtskrivande, kopplas till låtar som Salve Regina. Det perfekta marknadsföringsobjektet i en tid av nyvaknat intresse för den monastiska traditionen av nunnor. 

Låten (2)

av mikael strömberg

Gudarnas låt: Orfeu’s Sång

Gudarnas första låt ska ha varit Orfeus’ sång. Lugn. Mättad. Värdig.

Poetisk sång till ett skimrande ackompanjemang av khitarra, en mytologisk lyra. Det är bara att studera de åtta-strängade khitarrorna avbildade på krukskärvor från Miletos, så hör vi låten i vår fantasi.

Antagligen var Orfeus sång en blandning av dikt, mim och dans. Människorna tittade på stjärnhimlen, för eftersom muserna som ansågs skriva låtarna var en del av astronomins helhet ändrades också låtordning och spellistor efter muserna. En låtskrivare liknades vid en bit järn, som laddades av musernas kraftfält. Dessa magnetiska järnbitar kunde därefter själva förmedla kraften till andra järnflisor. Så var låtfabriken igång.

Särskilt magnetisk var Orfeus sång. Den kunde till och med bota sjukdomar och röra vid naturen själv. Homeros berättar hur han hörde låten på en fest av en musiker, som senare i livet kom att hejda en våldsam pest att smitta hela greklands befolkning.

Sedan den dagen sjöng man gärna Orfeus’ sång för att försäkra sig om att Apollon-festerna höll sig väl med solen, ljuset, läkekonsten och poesin. Låten hade just den perfekta formen och jämvikten, balansen och upphöjda skönheten. 

Antik musik.

Låten (1)

av mikael strömberg

Den första låten: För vassrör och djurkäke.

När skrevs den första låten? Jag menar långt innan Thomas G:sons schlagerfabrik.

Den första låten är antagligen den första låt som en människa vid en viss tidpunkt upplever som en låt. Säg för 5 miljoner år sedan. Plötsligt något som svänger utanpå ”språket”, utanför tid och rum, som enar gruppen, ett socialt sammanhang, eller kanske som terapi.

Av givna skäl är det omöjligt för mig att sjunga den här låten i duschen. Men jag tror att det var en låt för musikbåge, vassrör och djurkäke. Och kanske något James Brown-stön i refrängen. Människan måste dansa.

När en musikintresserad arkeolog tittar ner i utgrävningens osorterade efterlämningar av redskap och benrester, är hon särskilt intresserade av musikaliska tecken. Utmaningen är att återskapa hur det kan ha låtit från slagstenar och munbågar.

Det verkar som om vardagsföremål och instrumentfynd har flera samband. Troligen har ett förvaringskärl, till exempel kruka, även kunde användas som trumma, att pilbågen kunde framkalla toner som ett stränginstrument och att benpärlor även kunde fungera som lockpipor.

Konstigt vore väl annars. Människan måste spela låtar.

Fornnordisk låt för lur och bjällror.

Tryck i högtalaren

av mikael strömberg

 

6365768_49.jpg

 

Den felande länken för att vi ska kunna få bättre ljudkvalitet är högtalaren. Visst är det primitivt; en trälåda med ett papper som pumpar luft i ett rum. Dessutom är dom fula och svåra att möblera.

Högtalare är som soffor. Ett ämne för ständigt gräl.

Men nu finns det kanske en räddning. Det tror i alla fall en forskargrupp vid tekniska universitetet i Chemnitz i sydöstra Tyskland som just uppfunnit den tryckta högtalaren på vanligt standardpapper. 

Pappershögtalarna tillverkas med så kallad flexografitryck, en teknik som är vanlig bland inom bland annat förpackningsindustrin. Papperet bestryks med flera lager ledande ämnen som kan omvandla en elektrisk signal till en mekanisk rörelse. De superlätta högtalarna ansluts sedan till en förstärkare precis som vanliga högtalare. 

Ljudkvaliteten ska vara god, enligt forskarna, om än inte super hifi-kvalitet, men väl användbar för en mängd hisnande innovationer.

Själv har jag alltid ansett att böcker är finare än högtalare, och det skulle så att säga underlätta vardagen om jag kunde fylla mina bokhyllor med högtalare som liknar böcker.

bok2.jpg

Högtalare? 

Grattis John Cage!

av mikael strömberg

 

john-cage-playing-water.jpg

 

Utan John Cage (1912, 5 september – 1992, 12 augusti) hade jorden varit en tråkigare plats. För mig blev hans lekfulla inställning till musik en vändpunkt. Bara detta, att det är lyssnaren som “komponerar” musiken; vilket innebär att musiken varken har en början eller ett slut. Musik är ett förlopp. Det gillar jag.

För några år seden skrev jag en bok, “Men först lite musik”, tillsammans med Göran Greider och Joakim Pirinen. Därifrån är texten “Konstpaus” hämtad. Det får bli min 100-årsuppvaktning av en konstnär som lyckades förändra världen genom att hylla slumpen och “ingenting”.

KONSTPAUS.

Den gamla DDR-ångesten står som en kvast runt Halberstadt. Det känns omedelbart då man sätter foten på perrongen.

Lukten av bränt gummi och dragiga vedkaminer,
 smaken av pumpernickel och veteöl, ruinerna som ingen orkat schakta bort, ljuden 
av gnisslande spårvagnar…
Det här hade den amerikanske tonsättaren John Cage gillat. Jag 
älskar det.

Därför har jag tagit mig obehaget att åka hit så långsamt som 
möjligt med så många tågbyten som möjligt, för att uppleva Cages fabulösa 
orgelstycke ORGAN2/ASLSP. Just nu spelas en utdragen paus fram till februari 
2003. Därefter utvecklas ett E-durackord, ASLSP (As slow as Possible).
 Under 639 år ska kompositionen och instrumentet, en tentakelliknande luftdriven
 orgel med jättetangenter, formas i generation efter generation. Spelplats är 
klostret S:t Burchardi som under DDR-tiden användes som svinstall.

– Du menar alltså att du åker till en håla någonstans i Europa, tar ett varmt
 bad, dricker några Jever, och går sedan iväg till ett sletet gammalt kloster för 
att lyssna till en paus? Är det sant?

– Ja.

Tågresandets optimala tid är cirka 70 minuter, har jag läst i en rapport om
folks upplevelse av tid. Och det sammanfaller någorlunda med tiden för en 
klassisk symfoni i tre satser. Redan här bryter resan till Halberstadt med 
traditionen. Grafiskt uppvisar ett stycke musik i noterad form stora likheter
 med rälsens sträckning genom landskapet. Och på skenfogarnas tid fanns givna 
taktstreck mellan satserna till de olika stationerna.

Tågresande är tid, 90 procent tid. Det är också musik. Tågresande är ljudresande 
och monotoni. En utsträckt paus trots att det hela tiden låter.

Se resan till Halberstadt som en pilgrimsfärd i ljudets riktning. Ett 
Peace-Love-and-Understanding-projekt. För egentligen handlar det om viktigare 
saker än musik. Kanske civilisationskritik. Mot tiden. Mot kommersialismen. Mot 
mellanhänderna. Mot allt etablerat. Ja, mot konsten själv! Inte konstigt att
 Cage är mera inne än någonsin bland unga konststuderande, så inne att till och 
med några forna DDR-dissidenter tagit honom till Halberstadt.

Här i staden är en fjärdedel öppet arbetslösa. De rika blir rikare och de
 fattiga väldigt fattiga. I blockhusen gapar tomma lägenheter där fönsterkittet 
ramlat bort. Framtidstron tycks vara avhängig hur mycket skuldbörda man känner 
inför att vara ”utköpt” eller ”inlöst” av Väst. Vad gör man som borgmästare för 
att skänka lite glädje åt en sådan stad? Så jag söker Oberbürgmeister Hans-Georg Busch för ett svar, men just nu är han 
strängt upptagen med att leka jultomte runt sitt nybyggda Rådhus där marknaden 
är i full gång.

För tio år sen var Holzmark känt som Tysklands största 
parkeringsplats. I slutminuterna av andra världskriget tömde de allierade sitt 
förråd av bomber över centrum. Domkyrkans klockor for till marken med ett
öronbedövande dån. Av den hårt nedslitna stadskärnan har arkitekterna nu 
återskapat silhuetten av en korsvirkesstad. Och återigen står Riddar Roland 
lutad mot Rådhuset. 
Sådana är förutsättningarna.

En plats med många kyrkor, religiöst arv och gator
 med namn som Johann Sebastian Bach Strasse, Mozart Strasse och Richard Wagner 
Strasse. En plats som söker sin identitet. Det är också på sådana ställen de 
mest anmärkningsvärda konstprojekt tillåts hållas.

Kring gruppen av orgelbyggare, organister, musikvetare, teologer och filosofer
som engagerar sig i ORGAN2/ASLSP finns även en svensk, Hans-Ola Ericsson. Först 
vill man undersöka hur långsamt som verkligen är möjligt att spela. På en 
pneumatisk orgel går det lägga tyngder på tangenterna, men hur länge håller
 instrumentet tätt? Själv ger Cage inga tidsmarginaler, stycket kan fortgå så 
länge planeten har liv.

För att ge projektet en tidsaxel har man ändå fastslagit 
år 2639. I Halberstadt fanns nämligen en berömd blockverksorgel, byggd 1361 
(1361+639 = år 2000), beskriven i Michael Praetorius bok Organographia. En stiftelse är grundad och vid varje ny ton (musiken är delad i 8 satser där varje 
sats tar 71 år att spela) planeras ett John Cage-symposium.

Men det finns också kritik att rikta mot projektet: att det skulle vara alldeles 
för internt. Klostret hålls stängt, och bara den som har ork att stå emot 
ingrodd byråkrati och kan kvittera ut en nyckel från Informationsbyrån, får
tillgång till denna storartade anti-musik. För Cages idé är ju lika sympatisk
som allmänmänsklig: allt levande har ett ljud och alla människor är
kompositörer.

En paus, är det musik? Kan det kallas musik, något som ligger bortom de 
tidsliga, klangliga, dynamiska, ja rent praktiska räckvidderna för exempelvis en 
konsert? Ja, menar Cage. Komponera är en sak, spela en annan, lyssna ett 
tredje. Vad kan de ha gemensamt?

”Nu när allting blivit så enkelt, finns SÅ 
mycket att göra”, skriver Cage i boken Silence, som är min följeslagare under
 resan. Tonsättaren kan liknas vid en fotograf som lånar ut sin kamera till andra 
att ta bilderna.

 – Men om det nu är så enkelt, då kan ju vem som helst skriva musik!?

– Har jag någonsin sagt att du är mindre intelligent än jag?

Så jag vistas i S:t Burchardi i tre dagar och upplever ständigt något nytt.

Dag 1. Bälgarna pumpar i det råkalla klostret. Som ett stort pulserande hjärta,
 blandat med ljudet av nätspänning, hisstrumma, ett brusande hav på avstånd. Det
 låter förväntansfullt, som ett intro; det där elektriska ljudet som ligger i 
luften strax före en rockkonsert. Fast på lägre ljudnivå.

Dag 2. Himlen klarnar upp och nu låter bälgarna vassare, skorrande 
ventilationstrummor, inte lika suggestiva. Dessutom är klostret fullt av duvor.
 Över tornet flyger en vråk som störtdyker efter något på marken. Nervositet,
ingen vila, trots söndag. Kyrkklockorna från Halberstadt lägger ut en klangridå 
över S:t Burchardi.

Dag 3. Det är måndag och runt klostret har människor på måleriet, möbelfabriken, 
stenhuggeriet och hjälporganisationen börjat arbeta igen. Jag ägnar hela dagen 
åt att lyssna på pausen genom olika håligheter i klostret. På så sätt blir
 byggnaden ett instrument, en högtalarlåda. Och bäst av allt: under dessa dagar 
hör jag inte en enda mobiltelefonsignal!
 Efteråt ligger inledningspausen till ORGAN2/ASLSP kvar i kroppen som en djup 
suck. 

Cage anses allmänt vara mera intressant för sina idéer än för sin musik. Jag 
tycker precis tvärtom. Det är ju idéerna som är hans musik! Alla läten omkring
oss, nattfåglar, djur och människor, små tonhöjdsglidningar i atmosfären, knappt 
hörbara ljudtrycksvariationer. Därför kan några bälgar som pumpar luft i ett
 kloster vara fullt tillräckligt.

Cage uttrycker inget i sin musik, det är snarare musiken som trycker ut honom.
 Här befinner vi oss alltså i en annan förnuftsvärld vänd bort från romantikens
 maestromyt och vår egen tids prästerskap med tolkningsrätt och bildningsrätt. I
stället för den suveräna konserten, cd-skivan, föreläsningen etcetera träder 
lyssnaren in i centrum.

”Ny musik, nytt lyssnande”, menar Cage. ”Försök inte 
förstå vad som sägs, för om någonting hade sagts skulle ljuden haft formen av 
ord” (ur Silence).

Av samtliga kompositioner Cage skrev går nästan inget att hänföra till någon 
traditionell grupp eftersom han ständigt införde nya tekniker, till exempel
 25-tonsskalor, preparerade pianon med skruvar, bambustickor, plastskedar, gem
 och kautschuk, obestämt skrammel, radioapparater, spel på vattenbehållare och
bilbromstrummor, leksaker. Musiken blir tvunget olika från gång till gång 
samtidigt som Cage tycktes födas på nytt och på nytt. Till slut började han 
använda slumpen. Kasta tärning, placera nottecken vid sporadiska ojämnheter i 
manuspapperet, skjuta hagel… (Gruppen kring ORGAN2/ASLSP har till exempel singlat slant för 
att fastställa klangerna, orgelns registrering.)

Året 1952 förknippar inte minst pianister med stycket 4.33. Där sitter 
instrumentalisten, propert klädd i frack och lackskor, i orörlig koncentration,
 under fyra minuter och trettiotre sekunder och spelar – ingenting. Varför? 
undrar vän av ordning. Det är nämligen aldrig riktigt tyst. Lungor, tarmar, 
nerver, tankar, allt har ett ljud. Så därför är det tysta stycket 4.33 inte 
tyst, det vill i stället få oss att fästa uppmärksamheten på livets betydelsefulla meningslösheter. Och deras gemensamma riktning åt stillheten.

ORGAN2/ASLSP lämnar över rubbet åt musikern, orgelbyggaren och lyssnaren. Det är 
otvivelaktigt en slutpunkt, men också en början. Ett så pass långt musikstycke
 ställer sig över alla beslut av både konstnärlig och politisk art och lever 
vidare i ett autonomt NU. 
Vad gör den här sortens musik med oss lyssnare?

Bara vetskapen om att generation 
efter generation sitter i det gamla svinstallet och lyssnar till en ton lite då 
och då tillsammans med omgivande ljud, gör mig alldeles tårögd. Det är fan det 
finaste konstverk som gjorts.

Med risk att bli högtravande vill jag kalla det zen och konsten att ta det 
lugnt. Lyssningen av ett Cage-stycke ligger nämligen mycket nära
 meditationsteknik. Det kräver varken några fromma gärningar, religiösa ritualer 
eller ens intellektuella ansträngningar. Dess styrka är tomheten. Samma tomhet 
som i dag upplevs som oerhört plågsam.

“Jag har ingenting att säga – och jag säger det”, sa Cage. Idag förstår jag vad han menade.

Ända till vår död 
kommer det att finnas ljud. Och de kommer att fortsätta efter vår död. Vi
 behöver alltså inte frukta för musikens framtid.

Sockermannen

av mikael strömberg

 

Okey, jag lägger mig på rygg. Rodriquez är årets sensation. Hur många artister har inte misslyckats med sin karriär. Men hur många dyker upp från dödsriket fyrtio år senare och spelar sina låtar som om ingenting har hänt?

Sixto Rodriguez misslyckades med sin karriär i det tidiga 1970-talets USA. Hans skivor sålde inte ens hundra exemplar och han försvann, han förmodades ha tagit livet av sig under en misslyckad konsert. Men utan hans egen kännedom blev hans låtar allmängods i Sydafrika. Under Apartheidregimens hårda förtryck blev texternas fredsbudskap politiskt sprängstoff. En dag bestämde sig två sydafrikanska fans att försöka ta reda på sanningen om vad som hade hänt med deras hjälte.

Dokumentären Searching For Suger Man av svenske filmaren Malik Bendjelloul är fantastisk. Soundtracket är fantastiskt.

Men att jämföra Rodriquez med Bob Dylan är orättvist. Visserligen floppade även Dylans debutplatta: ”När hans röst är på topp låter den som om den dröp nerför väggarna på ett tuberkulossanatorium.” Columbia Records ville slänga ut den rotlöse demonstranten i kylan.

Även Rodriquez hämtar sina musik från svart folk-, blues-, country- och gospel, spiritual, arbetarsånger, och från Joe Hill och Woody Guthrie. Men han är en bättre gitarrist och en intressantare sångare. Bäst är han där situationen i sången beskriver ett mellanting av sömn och vaka, där diktarjaget är rastlöst, tungsint, förstämt.

Genom att utesluta saker och ting erbjuder han oss det stora privilegiet att bli medskapare. Hans sång blir vår sång. 

Och det behövdes 40 år för att förstå.

En ljudatlas

av mikael strömberg

 

Skärmavbild 2012-09-03 kl. 13.26.45.png

Egentligen var det en bra idé jag fick för snart tio år sedan. En ljudatlas på webben som omfattar hela Sverige och delas in i landskap och regioner.

Atlasen skulle innehålla utrotningshotade ljud och ljudmiljöer av särskilt intresse. Ljud i vardagen som av olika anledningar kommer att försvinna. Återskapande av ljudmiljöer som redan blivit ödelagda.

 Förutom ljudfilerna skulle det till varje ljud finnas bild, datum, klockslag, frekvensanalys (medelvärdet), dB-mätning på plats (medelvärde).

Meningen med projektet var att kartlägga och föreviga utrotningshotade ljud och ljudmiljöer och att på sikt bygga upp en ljudbank där man kan ta del av ljudets historia, lyssna, överraskas. Och minnas.

Jag kom så långt som till en betaversion. Klicka här. Men sen tog pengarna slut. 

 Det behövs ekonomiska muskler och nyligen har BBC med sina Public Service-miljarder sjösatt en liknande idé med ett ljudbibliotek för utrotninghotade ljud – och andra.

Här finns alla tänkbara inspelade ljud. Ljud är sökbara under huvudgrupper som ”Accents & dialects”, ”Arts, literature & performance”, ”Classical music”, Environment & nature”, ”jazz & popular music”, Oral History”, ”Sound recording history”, ”World & traditional music” and ”Sound maps”.

På sikt vill BBC samlar in ljudmiljöer till sina ”Sound maps” från hela världen. Titta och lyssna här.

Skärmavbild 2012-09-03 kl. 13.30.31.png

Ljudkänslighet

av mikael strömberg

 

Av alla nyhetsbrev som strömmar in är det ett jag läser med extra känslighet: Ljudmiljöcentrums information om det mesta från hur vindkraftverk stör krabbors fortplantning, till de stora kosmologiska frågorna om hur återskenet från Big Bangs grundackord dröjer sig kvar i alltet.

Nu handlar det bland annat om ljudkänslighet som en tillgång. Vilket osökt får mig att förbanna regeringens okänsliga skolpolitik. Det finns undersökningar och underlag (som ingen folkvald läser?) som pekar på hur esteter har en konkurrensfördel i samhället: Känslighet. 

Men att vara extra känslig för sinnesintryck betraktas ofta av omvärlden som svaghetstecken. I barnets värld leder det inte sällan till mobbning och utfrysning på skolgårdar och bland jämnåriga. För många följer denna utsatthet med in i vuxenvälden via den sociala gallring som ungdom och tonår medför. Skriver Ljudmiljöcentrum.

”I vår västerländska kultur har ordet ’känslig’ fått en negativ klang, men högkänslighet kan vara både sårbarhet och gåva”, säger den amerikanska psykologen och forskaren Elaine Aron vid New State University of New York, som myntat begreppet ’highly sensitive person’.

Känslighet är ett personlighetsdrag. Ungefär var femte person är en HSP:are. Högkänsliga har ett rikt inre liv som de kan omsätta i kreativitet. Ett träd kan ge dem ett lyckorus. Ett ackord kan starta en härlig kolsyreattack från tårna till hårfästet.

I sina tester brukar Elaine Aron ställa frågor som kan se ut såhär. Gör ett självtest. Ja eller nej. Och skicka sedan frågorna till Jan Björklund och Tomas Tobé, Regeringskansliet.  

1. Jag blir nervös när jag ska göra många saker på kort tid.

2. Andra människors sinnesstämningar påverkar mig.

3. Jag blir lätt överväldigad av skarpt ljus, starka dofter, grova textilier och sirener i närheten.

4. Ventilationsbrus får mig att må dåligt.

5. Jag reagerar starkt på hungerkänslor – de påverkar mitt humör och min koncentrationsförmåga.

6. Jag är särskilt känslig för effekterna av koffein.

7. Jag blir irriterad när man vill få mig att göra flera saker samtidigt.

8. Jag förnimmer och uppskattar fina och subtila dofter, smaker, ljud och konstverk.

9. När jag måste tävla mot någon eller utföra något under iakttagande blir jag nervös eller osäker och presterar sämre än jag annars skulle ha gjort.

Maskinerna är våra (o)vänner

av mikael strömberg

 

7a5d70e7df5a24c8573fe784e7949698.jpgFrån filmen Metropolis

Det är med ett visst pirr jag ser fram emot Eric Schüldts och Per Johanssons (doktor i humanekologi) programserie Människan & Maskinen, med start 5 september i P1. 

Inte själva tekniken står i fokus, utan den underliggande frågan: Vad är en människa? Eventuellt borgar det för mindre teknologi, å andra sidan kan det också fastna i New Age radio där snillen spekulerar. Vilket som ska det bli kul att höra.

Den digitala informationsteknologin har accelererat förändringstakten hos alla möjliga samhällsprocesser. Tempot har ökat, både på arbetsplatser och i hemmen. Men tänk om den digitala utvecklingen bara är den senaste vändningen i en berättelse som går långt tillbaka i mänsklighetens historia? Tänk om fröet till allt det nya sedan länge funnits inbäddat i vår kultur, i vår filosofi och vår idéhistoria?

Översatt till musik har digitaliseringen onekligen förändrat vårt beteende. Hur vi lyssnar. När vi lyssnar. Vart vi lyssnar. Till vad vi lyssnar.

För säg tjugo år sedan beskrev jag det som en pågående hjärntvätt. Och när jag nu återvänder till texten ser jag att jag faktiskt är hjärntvättad. Eller har jag flyttat fram den etiska skiljelinjen, accepterat att jag är en maskinmänniska? Då handlade debatten om programvaran Selector och Playlists.

Här kommer alltså en repris på artikeln: ”Det handlar om programpolitik, marknadens påtryckningar, datorer, godtycke, psykologi och stress. Musik i radio: vem spelar vad för vem, hur ofta, när på dygnet, i vilken kanal?

Som en ond dröm har den grovt generaliserade musikkanalen kommit smygande. Honnörsordet är repetition. Är låten en sådan att nötning inte fungerar lyfts den omedelbart ut från radions spellista (playlist). 

I dag förmedlar radion en global listnings-filosofi vars överskuggande syften är att spara pengar, att formatera mediet som sådant och att formatera lyssnarna till lydiga åhörare. Hur det än är med självbestämmandet på stationen är musikproducenten beroende av skivindustrin och dess pluggare och promotors. Och trots att hela 50 procent av radions utbud består av musik, är musik inget man diskuterar på redaktionsmöten. Producenten och ljudteknikern med gedigna musikkunskaper tillhör en yrkesgrupp som snart kommer att försvinna.

Det är ”självkör” och hårddiskar som gäller när man planerar för framtiden och bantar personalstyrkorna. ”Från ledningshåll vill man gärna tro att tekniken ska lösa alla problem, men datorer löser inga som helst problem”, säger Hasse Pålsson, sändningstekniker på P4 som i rationaliseringstider har blivit tekniker med musikansvar, och allt annat han ska hinna i en pressad situation med krav på 50 procent lyssnare.

Selector är i dag världens ledande programvara för PC-bruk och snart även för Macintosch-version där musikproducenten kan styra kanalens musikutbud i detalj. P4, de flesta reklamfinansierade kanalerna och snart även Sveriges Radio, samtliga har Selector. Användningsområdet definieras främst som ”lätt kommersiell musik”. Länge datorlades musiken med Romeo men det anses numera vara föråldrat trots att det medger en direktaccess till Sveriges Radios grammofonarkiv.

Selector möjliggör de senaste styrmöjligheterna och inmatningarna efter beteendevetenskapliga rön för övervakning, lyssnarundersökningar, tendenser och prognoser, och får dessutom snart triggningsmöjligheter till cd-växlare. Det innebär att en plattvändare med digitala in- och utgångar, en rymlig hårddisk i skräckexemplet kan hålla igång en hel radiostation: innan lyssnare börjar protestera varför de inte får höra något med nerv och livekänsla. Direktsända konserter är inget som prioriteras. Nyheter och prator köps från annat håll och skickas via realtidsprogrammet Real Audio på nätet.

Hasse Persson tillhör en liten yrkesgrupp som kommit att känna sig alltmer ensam och utsatt. Här får han gå en snabbkurs i Selectors oanade möjligheter och få en inblick i programvarans djupintelligens med alla dessa Enter Song & Clocks, Settle Rules, Schedule a Day, Edit a Day, Policy, Liberary management, kategorier och karaktärer. Tyvärr hinner han bara utnyttja ett begränsat antal parametrar, vanligtvis dem han lärde sig på kursen. Hans skicklighet, hans urval och preferenser, hans avsatta tid med mera får sedan långtgående konsekvenser för lyssnaren och hennes musikvanor.

Varje Selector-plattform är nämligen strängt personlig och bildar ett personlig smakfält. Ligger inmatarens intresse i exempelvis 60- och 70-talsmusik märks det kanske inte från timme till timme, men totalt räknat över en playlist som baseras på stationens för närvarande 5 029 titlar (vid 3 000 titlar går mångfaldens nedre gräns). Anser man till exempel inte att vilken musik som helst kan spelas i radio, kan lyssnaren inte heller räkna med några överraskningar.

 På 70-talet när radion och dess lyssnare ännu var relativt oformaterade, publikundersökningarna trevande och oprofessionella, kunde finska radions Otto Donner utföra sina anarkistiska experiment med indisk musik. Tänk hur folk klagade när han plötsligt lyfte ut ragorna från etern!

Visst är Selector ett praktiskt verktyg för musikläggning. Här kan låtkrockar avstyras, svenskt och utländskt, manligt och kvinnligt mixas så att blandningen klarar 50% strecket (men vad är svensk musik?), tyngdpunkter kan synkroniseras med dygnsrytmen, dagar, veckor, helger, akuta händelser, årstider, tempon och sound kan kalibreras, likaså harmonier, textinnehåll osv, rotationshastigheten (hur ofta låten ska återkomma) kan fixeras över flera år, här finns också en över- och underrotation t ex ”Max en dansbandslåt i timmen”.

Under Music Policy sorteras musiken i epoker, 50-, 60-,70-, 80- och 90-tal. Här kan den musikansvarige vidare separera grupperna så att medlemmars sololåtar från ABBA, Beatles och andra inte krockar med gruppens låtar.

Under Sound code genrebestäms titlarna, vilket vanligtvis följer en indelning som den musikansvarige finner lämplig, t ex Dansband, Instrumentalt, Pop, Reggae, Sommar, Jul, Visa, Dragspel, Svensk sång…

Eftersom man inte bör tona i en låt innan nyheter och trafikmeddelanden kan det resultera i en rad komiska effekter. Till exempel blev en Elvislåt på drygt 40 sekunder ökänd i Selector-kretsar världen över. Inte för att det var en bra låt utan för att låtlängden var perfekt att slänga in innan nästa programblock.

Så här får varje låt sin kodade plats i ett givet system, och Hasse Pålsson medger att tiden inte räcker till att hålla systemet aktuellt, att omvärdera, lyfta ut och fylla på. Sin egen musiksmak betecknar han som ”allmän – inte
extrem åt något håll”. ”Det finns inget som så många har åsikter om som musik, och det är lätt att se vad som inte spelas”, säger han.

Med den datoriserade musikläggningen, kopplad till stationernas omorganisation i stort, är det många som menar att plattformsradion för den lokala musiken är på väg att dö. Vem granskar granskarna? undrar en upprörd teknikchef på P4 jag talat med. ”Och målgruppen ska vara 29-49 år trots att en allt större grupp
lyssnare faktiskt är 49+.”

Valfrihet är lika med folkvilja, menar Krister Modig på Radio Rix. Här liksom på andra håll verkar man inte diskutera den ständiga dynamiken mellan konserverande och förnyande krafter som gör att lyssnarmodus är rörligt och styrs av motstridiga faktorer som är beroende av varandra: elit-bredd, internationalism-nationell revival, formalism-innehåll, institutionalisering-uppbrott.

”Två av tre låtar ska varje lyssnare tycka om.” ”Men det finns inte så många låtar som folk känner till”, säger Krister Modig och hänvisar till kanalens policy: vuxen populärmusik, lokalt förankrad, med nyhetsprofil. Inom Radio Rix-sfären har man en playlist på 400-1 000 titlar. I kategori A hittar vi Heta högen, topp 10 med de mest önskade och eftertraktade låtarna.

Högen vänds var 4:e timme. ”Vi jobbar med Call outs, sätter personer som ringer runt och gör en snabb publikundersökning.” Kampen mellan, som Modig uttrycker det, ”försäljning och program” är hårdare i dag men det måste alltid vara lyssnarna som styr. Det är lättare sagt än gjort, att samspelet mellan producent
och mottagare måste leda till balans mellan bådas intressen. Men vilken balanspunkt är den rätta? Vet de tillräckligt mycket om varandra för att kunna mötas annat än symboliskt och sporadiskt? Som producent kan man ju alltid hoppas att något ska slå – och ibland slår det helt enkelt fel. I en färsk undersökning i en testpanel visade det sig att ingen ville höra Peter LeMarcs senaste platta!

Samtidigt vet Krister Modig att man naturligtvis inte kan bygga program enbart på majoritetsomröstningar (enkäter, marknadsundersökningar, publikräkningar, uppmaningar ”ring och tyck”, referensgrupper, testpaneler, experter, information och reklam, konferenser, debatter ”hearings”).

Han säger sig skönja ett nytt lyssnarmönster sedan reklamradion och skivläggningen datoriserades. Nämligen det repetitiva lyssnandet. ”Får lyssnaren inte den rotation av låtar som man önskar så rattar man snabbt över till en annan kanal.”

Tempot har skruvats upp ifråga om BPM (Beats Per Minutes), låtvalet har fått en skruvning åt ”gitarrmusik”, nyheterna har blivit färre och kortare. Som en motvikt till renodlade musikkanaler som Rix, Megapol, Bandit hänvisar Krister Modig till en lyssnarundersökning som visar att P1 blivit en motvikt till
reklamradion.

”Vad vill vi spela? På Radio Rix spelar vi bara 90-talsmusik: rock, pop och soul.” Hur detta förväntas passa åldersgruppen 25-49 år är kanske svårt att förklara. Men ”radions själ”, säger Krister Modig…”gör att man ska kunna slå på radion och genast höra att det är Radio Rix.” Men om det nu bara spelas Tomas Ledin, Bryan Adams, Nordman och Celine Dion, hur ska man då verkligen höra och känna med alla sinnen att det är Radio Rix och inte någon annan plattvändarradio?

Lyssnarundersökningar, utförda av RUAB, visar främst två saker. 1) Den samtida lyssnaren är en komplex typ som zappar mellan kanalerna i bilen (allt fler använder bilen som konsertlokal) medan kanalen på jobbet och hemma sällan ändras. 2) P3 (P2), P4 och reklamkanalerna närmar sig varandra i programpolitisk men även existentiell mening, det ihåliga mångfaldbegreppet tolkas relativt lika tvärs över sändningsfrekvenserna:
”Att alltid värna om lyssnaren” och i skälig omfattning tillgodose ”skiftande behov och intressen hos landets befolkning”. Enda skillnaden är synen på proportioner, jämvikt och överensstämmelser mellan popularitet och sändningstid.

Alla kanalchefer sneglar givetvis på siffror. Här kommer Selector in. Den typ av flödesradio som Selector är konstruerat för skapar ett alibi att slippa diskutera svåra frågor som musikalisk mening, kvalitet och upplevelse. Istället framhåller man gärna den tekniska och fysiska distributionen, ljudåtergivningen, kvantiteten, kontrollen. Och bakom detta kan man ana diskussioner av helt annat slag, som anslag, maktfördelning, löner, fackliga frågor.

Spelet mellan kanalerna, som man gärna vill tro består av två slutna producentsystem, är alltså bara ett rollspel. Samtliga kanaler vilar på en centraliserad fast kontroll av sina respektive domäner. Båda främjar konsumtion
av musik hos Sveriges befolkning på bekostnad av aktivitet och självständighet. Båda är mycket skickliga i att omforma och neutralisera. Båda har exempellös stor makt när det gäller att distribuera och lansera.

Det tankeväckande objektet i resonemanget som jag har försökt driva, är datorn och programvaran Selector. En ”maskin som tänker” rubbar inte bara våra tidsavståndsbegrepp utan även vår uppfattning om det mänskliga psyket, i det här fallet lyssnandet.

Selector, ”det subjektiva programmet”, förändrar musikbegreppet internt på radiokanalen, formateringen av musikutbudet. Inte minst förändrar det vårt sätt att lyssna, och kanske i synnerhet vårt sätt att reflektera över oss själva som lyssnare. Ofta beskrivs datorn som rationell, enhetlig och begränsad av sträng logik, men inom kulturell verksamhet skapar datoranvändningen en förmåga att fånga användarens (musikläggarens) uppmärksamhet som ”den store förändraren”. Här är radion och formateringen via datorer mycket lika eftersom båda är att betrakta som ett starkt projicerande medium.

Man kan se datorn-radion som en partner i en mängd skilda förhållningssätt mellan maskin och människa.

Att programmera upplevs av många som att skapa en särskild värld. Datorns kameleontliknande egenskaper gör den till ett idealiskt verktyg för konstruktion av en mängd olika privata världar. Och jag kan tänka mig att somliga musikproducenter med gott om tid nästan förhäxas av Selectors kontrollmöjligheter, av möjligheterna att bygga sina egna designade playlists.

Vad får det för konsekvenser för lyssnarvanorna i ett längre perspektiv? Vad händer när lyssnaren börjar uppfatta musikutbudet som en sanktionerad idealmodell? Är den fria viljan bara illusion? Blir tystnaden eventuellt den sista flykten bort från musiken?

En hypotes är det, onekligen, att den formaterade radion leder till formaterade lyssnare. Att musikselekteringen skapar – har redan skapat – en ny lyssnare som varken tänker eller känner hur det är att vara lyssnare. En ny lyssnarkategori.

Om det bakom den allmänna fascinationen till Freuds teorier låg ett nervöst och ofta skuldbelagt sysslande med det egna jaget som en varelse, så ligger det bakom det ökande intresset för massmedial formatering och datoranalogier med psyket och intellektet ett lika nervöst sysslande med jaget som en maskin. 

Den som slutligen sätter fingret på off-knappen i vredesmod har i samma ögonblick vägrat att få sin musiksmak programmerad.

Sida 2 av 31
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Jennifer Snårbacka och Karl Sigrelius
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB