På Sveriges radios webb återsänds just nu ett hyperintressant program om folkmusiken och Sverigedemokraterna. I ena ringhörnan folkmusikerna och i den andra hörnan SD:s egen riksspelman. Och aldrig möts de. 

Lyssna här.

I mina öron har vi förpassats till förra sekelskiftet och nationalromantikens uppgörelse med landsbygd kontra urbanisering. Ädelt mot blandat. Naturligt mot konstgjort. Bevarande mot förnyelse. Listan kan göras längre än Tore Skogmans låtlista. 

I början av 1900-talet organiserades spelmansrörelsen varpå ett antal folkmusikvågor sköljde över Sverige. Den största inträffade samtidigt med kollektivrörelsen i slutet av 60-talet, för att mattas av under 80-talet och återuppstå i världsmusiken i början av 90-talet. Gemensamt för alla dess rörelser är att de anser sig ha ”återupptäckt folkmusiken”. Nu försöker SD plocka samma poäng. 100 år för sent.

Plötsligt är det som om nationalromantikens folkkult vaknat ur en törnrosasömn. Det går som en våg genom Europa. Från Rousseaus studier av ”det enkla folkets naturnärhet”, till musikforskarna i Linnés fotspår som ville ”återuppliva folkets redliga sinne”, till Geijers och Afzelius avsikter ”att rädda några dyrbara lemningar af forna tiders musik”. Över till folkmusiksamlaren Richard Dybecks insatser med att teckna ned svenska gånglåtar, folkmelodier, vallvisor och hornlåtar.

Problemet är att nationalromantiker i alla tider gör det på ett exotiserande sätt. 

Det nyetnologiska intresset i världen, som motkrafter till EU och andra likriktare, bidrar givetvis också till att det nu är rätt tid att lansera idéer om ”folkets egen musik”.

Antagligen ser vi bara början på ett encyklopediskt försök att förena politik med folklig identitet.