Hur låter Stockholm?

Jo tack, fint. Stockholm är en akustisk idyll jämfört med Kairo eller Shanghai. Står man på Kastellholmen, sluter ögonen och lyssnar i riktning mot Slussen där salt möter sött, känns ljudet lantligt och kryddigt. 

Men nu handlar det om musik och angränsande ljudkonst. Sound of Stockholm är festivalen 10-14 november där kompositörer och musiker tröttnat på kulturpolitikens flum om ”mångfald och bredd” och tagit saken i egna händer.

Idén är lika enkel som funktionell: Vi tar ett befintligt utbud, dukar upp ett långbord och kallar det festival. På så sätt påminner det inte så lite om proggens angripsätt: ”Kan själv”. 

Jag skrollar i programmet och fastnar snabbt för några rubriker: Sovsäckskonsert på Fylkingen, Babyrave, DJ Sniff, Pustar, slädspår och tankens flykt. Och en kung lyssnar! 

Det är inte utan att man undrar om det finns någon anledning att sörja nedläggningen av Rikskonserter. För Sound of Stockholm spirar av ett ovanligt självförtroende för att vara samtida musikrörelse.

Vem påstod att konstnärer är usla administratörer? Och ännu uslare publikarbetare?