På lördag i Storkyrkan, Stockholm, tar tre organister sig an världens mest spelade och analyserade orgelverk: Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga i d-moll. 

En rask googling ger vid handen att verket med sina 35 miljoner träffar är att av YouTubes mest spelade. Så Karin Nelson, Lars G. Fredriksson och Mattias Wagner är allt annat än unika.

Men det måste man säga att dragningen till Bachs systematiska musik är. Unik. 

Det kan inte ha varit lätt att vara Bach på Johann Sebastian Bachs tid. Under peruken kröp kvalster. Alla pratade om Händel och Telemann och i Matthesons musikbiografi Grundlage einer Ehrenpforte glömdes han bort.

Händel skrev i den nya fluffiga stilen, napolitansk opera, och eftersom Bach avskydde opera hamnade han aldrig på kändislistan. Jag gissar att man såg honom som en duglig tjänsteman i en tid när rotfast tyskhet ersattes av livets njutningar à la fransk chambre och italiensk dolce vita.

En trist typ, antagligen. Perukstocken. Den doktrinäre dogmatikern. Tålig, flitig. Kanske till och med självgod, en självutnämnd apostel. En präktig efterkonstruktion. Är det någon musik vi vet försvinnande lite om – trots att han hamnade överst i de flesta listor över årtusendets kompositörer – så är det Johann Sebastian Bachs. Vi försöker lyssna men står alltid lika mållösa.

Titta på målningar av gubben. Vid ett enda tillfälle har han befriats från peruken och svartrocken och de stränga linjerna i ansiktet avväpnats i en liten skrattgrop på vänster kind. Men just den målningen är typiskt nog inte autentiskt säkerställd.

Starka krafter inom musiklivet då som nu vill bevara stenansiktet. Vilket ju är en stelhet som inte alls går att höra i hans mässor, passioner, kantater, kammarmusik, solosonater, klaver- och orgelmusik. Från den musikälskande bagaren Vitus Bach växer ett släktträd med 60, 70 Bachar som alla mer eller mindre har musiken i generna. De är stadspipare, spelmän, hovnarrar, hovkapellmästare, organister och kompositörer; Johann Ludwig, Johann Christoph, Johann Michael, Johann Elias, Johann Ambrosius, Johann Bernhard, Johann Jakob… En släkt med påtaglig inavel. Johann Sebastian gifter sig till exempel med sin kusin Maria Barbara.

Han är verkligen speciell för inte ens i slutet av 1600-talet hör det till
vanligheterna att åttaåriga pojkar talar flytande latin och slukar böcker om 
ortodox teologi. Bästa ämnen är annars logik och retorik och vid nio ska han ha 
instrumenterat Michaelikyrkans i Lüneburgs bibliotek av äldre körnoter. Han 
fotvandrar även till Lübeck bara för att höra en dansk organist, Buxtehude,
 spela fugor.

Till exempel kallar han oskyldigt folk för ”pip-fagottister” och ”fuga-fjantar”
och går på som en ångvält i de fromma samfälligheterna där han jobbar. På ett
 ställe vill han bygga om hela orgeln. Han köper kilovis med noter på kyrkans 
bekostnad som han sedan smugglar hem till åttarumsvillan. I Anhalt-Köthen sätts 
han i arrest och avskedas ”med uttalad onåd”. I en blandning av bitterhet och 
kall stannar han vid Thomaskyrkan i Leipzig i nästan 30 år. Orgeln och det 
plikttrogna kantatskrivandet blir till en skyddad verkstad.

Men hur flitig var han? Tålde han de omusikaliska pojkarna i kören? Slog han dem? Hur kommer det sig att han tog 50 thaler per kantat (mycket pengar på den tiden)
och stoppade i egen ficka, dessutom var ju minst tjugo kantater stulna?

”Var du nöjd, Bach? 
Med livet? 
Med din musik? Estetiken är å andra sidan glasklar. Nästan alla låtar kan ha Soli Deo Gloria 
som övertitel. Han ser tillbaka (till skillnad från Händel som är den 
framåtblickande kosmopoliten) med en speciell avsikt att uppfostra, lära och
vara nyttig. Det är krav han aldrig överger.

I Bachs värld får en konstnär inte göra vissa saker. Han får till exempel inte
 hoppa från den ena känslan till den andra – en och samma affekt måste löpa 
obruten genom ett avsnitt. Melodier och rytmer får inte störa den gudomliga 
sammanhållningen. Text och musik måste direktöversättas.
 Alltså kan texten O huvud blodigt sårat bara ha en slags melodi.

Det är bara det 
att hans enastående förmåga alltid prickar rätt citat i bibeltexten. Nycklarna
till detta ordmåleri finns i den monumentala Orgelbüchlein som av många 
betraktas som Bachs musikaliska ordbok.
 I Bachs värld tuktas allt från ”permutationsfugor” och
”tuttifugor”,”madrigalistiska kantater” och ”musikalisk-retoriska figurer”, till
affektladdningar och polyfona strukturer.

Så när man talar om Bachs ”fulländade
 syntes” brukar det avse hur han använder klangsymboliken (ett fruset ackord 
gestaltar vila eller död), den teknologiska symboliken (växlingen mellan modern 
fuga och gammal gregoriansk visa) och den ideologiska symboliken (en trumpet som 
signalerar de tio budorden eller en melodi som markör för varje lärljunge).

Fem årgångar kantater, det skulle betyda att han skrev ungefär 300 stycken. 
Enligt nekrologen skulle han ha skrivit fem passioner och antagligen erbjuder
 Matteus-, Johannes- och Markuspassionerna den bredaste ingången till barocken.
Orgelmusiken erbjuder studier i polyfoni och affektlära. Och 
solosonaterna som på ett så förunderligt sätt blandar dansmusik med 
högkyrklighet.

1721-1740 var en av Europas få fredsperioder. Inga nya religioner eller -ismer
utforskades. Som konstnär var man fullt sysselsatt med traditionen. Det är nu 
Johann Sebastian Bach börjar skriva sina berömda Brandenburgkonserter 1-7. En
samling korta stycken på 4-5 minuter.
Ren, svängig, ordlös underhållningsmusik med driv och inre liv. Men samtidigt är 
det också en strikt vetenskaplig undersökning av musikaliska formstrukturer där 
han jobbar som en kopparstickare, han graverar och ciselerar, minsta detalj
måste fram.

Jag har aldrig 
träffat några musiker som inte är lojala tanken att Bach är fullkomlig. Fråga Christer Sjögren, David 
Bowie, DJ Spooky. Inte bara Robert Schumann skrev en variation över 
monogrammet B-A-C-H. Och när organisten Max Reger var som sjukast trodde han att han 
var en reinkarnation av Johann Sebastian. Schönberg, Hindemith, Sjostakovitj,
 Webern, Berg, Stravinskij är inte de enda som har inspirerats av tonerna B, A, C 
och H.

Barockens berättelser och bekännelser ligger dolda för oss moderna och stressade 
lyssnare. Tror vi. Men få melodier säger uppenbarligen något viktigare och 
större om glädje, sorg, smärta, melankoli, upphetsning, extas, tröst, fruktan.
 Jämför med filmmusik, här finns nästan alltid det inrotade arvet från Bachs
figurer och affekter. Musiken springer, kryper, hoppar, skakar, faller,
 klättrar, vilar, flyr.

En svartsjukescen går i g-moll, dagsljus genom
köksfönstret strilar i G-dur, tragisk intensitet sammanfattas i f-moll och styrka går givetvis i C-dur. 
Men allt vore förgäves om Johann Sebastian Bach inte varit det geni vi vill göra
honom till. Kolla han noter. Se hur musiken rör sig i ett harmoniskt vågmönster. Som om den
 kluckar mot innerörats stränder.

Lyssna – det är allt jag begär.