Mycket Joe Hill nu. I dagarna var det 95 år sedan han avrättades i Salt Lake City.

Som gävlebo förstår jag antagligen inte det unika i att Mannen som aldrig kunde dö svävar över min hemstad. Jag går som vanligt förbi Joe Hillgården på Nedre Bergsgatan 28 utan att riktigt förstå hur stort det är. I dagar har också Joe Hillmuseet efter 40 års stilla förfall fått en upprustning med ett nytt musikrum. 

”Sörj inte – organisera”, lär ha varit Hills sista ord. Och med de orden lanseras Lucas Starks nya cd Strejk i paradiset (Kakafon Records) med releasespelning i Hills hemstad på tisdag, Spegeln kl 19.

Nu hade jag hoppats att Stark tagit ut svängarna lite mer, musikaliskt. Det är för snällt, vis-pop-country-aktigt och har mycket lite av den kärva upprättelse som åtminstone jag önskar. Satiren fäster inte.   

Hur som helst bidrar cdn till att vi aldrig ska glömma Joe Hill. Med sin talang som diktare, sångare och talare tog han del i arbetet med att organisera och skaffa medlemmar till IWW. Hans sånger blev kända i en stadigt växande krets. Och när Hill skrev humoristiska texter med en, för den tiden, mycket skarp ironisk underton kändes sångerna hurtiga i mångas smak. Han blev speciellt känd för uttrycket ”You’ll get pie in the sky when you die”..

”En pamflett, oavsett hur bra den är, blir aldrig läst mer än en gång”, skrev Joe Hill, ”men en sång lärs in utan och innan och sjungs gång på gång”. Och det är precis vad som sker med hans sånger. Joe Hills texter trycktes i den första utgåvan av IWW:s arbetarsångbok, Den lilla röda sångboken” i 1909, och fastän han aldrig själv spelar in sin musik, lärde folk sig Joe Hills sånger utantill, och de sjöngs på demonstrationer, strejker och aktioner.