När musikrecensionen som företeelse känns förutsägbar och överflödig, finns en räddning i nättidningen Soundofmusic.

I senaste uppdateringen handlar det som vanligt om experimentet som norm. Och i det sammanhanget framstår Brian Enos nya cd Small Craft On A Milk Sea nästan som mainstream. Men jag vill gärna tro att Eno fortfarande är i framkant. Vill inte tro att han gör ”Logisk musik som saknar emotioner” (Mats Almegård).

Vad väntar vi på – egentligen? Långa tider sitter vi i transithallar, terminaler, väntrum; i värsta fall ligger 
vi i en sjukhussäng. Och väntar. 

Den fria, disponibla tiden är som musik i Enos öron, och det var så han 
knäckte koden till sitt epokgörande ”ambient music”. Eftersom han samtidigt 
jobbade med David Bowie, Talking Heads och U2 ville han ha en motvikt, en 
tempelliknande musik där han kunde samla sina tankar. Med hjälp av analoga
syntar och bandslingor komponerade han Music for Airports. 
Denna väntrumsmusik med långsamheter och pauser.

I fyrtio år har Eno dragit fram i musiklivet med en enastående 
framtidstro. Han är också videoinstallatör (som använder tv-skärmen enbart till
 att projicera ljus på andra ytor) och eftertraktad föreläsare om 
kreativitetskris och cyberteknologi.

För något år sedan satt jag som en av åhörarna i La Defens, Paris, där Eno charmade publiken med sin innovativa approach. Här finns en idé om mjuk teknik som kan appliceras på mer än konst och musik. Och alltid en extra eftertanke som kan uppfattas som ”spretig”.

Inspirationen kommer från många håll, från Satie (stillsam 
inåtvändhet), Cage (frihet), Stockhausen (intellektuell diskurs), Hendrix
(solon), Duchamp (”fel” objekt i ”rätt” sammanhang), Pollock (spela först och 
tänk sedan), Breton (surrealism), Cocteau (antiken) med mera.

Som producent för Talking Heads skapade han en helt ny beatmusik med rötter i 
minimalismen. I Nerve Net från 1992 bröt han återigen ny mark, den här gången 
med musik som massmedialt fenomen, som grafisk bild för örat.

Genom ambientmusiken med skivor som Discreet Music, Music for Airports, On Land,
Thursday Afternoon, Neroil kom han fram till flera nyheter som har med 
lyssnarens befrielse att göra. För det första behöver man inte sitta på en 
speciell plats för att lyssna. För det andra ska man kunna gå ut och komma
 tillbaka efter fem, tio minuter utan att ha missat något.

Helst ska musiken 
ingå i miljön där den framförs.
”Om man tänker sig konsten som en stor trädgård måste där ju också finnas en
 komposthög där en del musik kan komposteras och fungera som näring, så att något 
annat och intressantare kan växa upp” (B Eno).

På nya cd:n Small Craft On A Milk tar han ett djupt spadtag i komposthögen och 
gräver upp några konstiga krautrockrester som tycks bestämmas av slumpen.

Ett slags introvert dansmusik. 
I väntan på – vadå?

Därför litar jag inte på Mats Almegårds recension. Men jag gillar Soundofmusic.