Tigris fåglar
avFå musikdokumentärer är bättre än konserter. Jag tänker på Marianne Gillgrens film om den irakiska kvinnokören Tigris Fåglar som sänds i SVT i kväll. I jämförelse med kletiga filmatiseringar av överjordisk körsång, som Kay Pollaks Så som i himmelen, handlar Tigris Fåglar om verkliga ting: familj, jobb, krig, samhörighet, längtan.
Detta med sång är något alldeles särskilt. Till och med uppslagsbokens torra definition av sång har en poäng: ”Med sång menas vanligen ett melodiskt användande av rösten”. Ibland är sången ordlös, entonigt. Ibland ligger den nära talet. Stilarna varierar naturligtvis från folkgrupp till folkgrupp.
Skillnaderna kan ju tyckas löjligt stora mellan Christer Sjögrens kramgoa Blue Hawaii, de tibetanska munkarnas långsamma brummande i lågt register och centralafrikanska pygméernas joddlingar.
Vissa sjunger med huvudet, somliga med magen, en del med halsen och några få sjunger likt en jakutisk jägare som med hjälp av stämläpparna sjunger i stämmor med sig själv.
Musikforskare, till exempel August Lomax, har försök dela in världen i nio sångzoner. Europa antas vara det största sammanhängande området. Men varje genre kräver förstås sitt eget sätt att sjunga, från dödsmetallsångarens rosslingar till koloratursopranens parningsrop.
Alla har sina ideal för tonkvalitet, känslouttryck, huruvida texten ska höras – och det är alltid grymt svårt för en sångare att byta stil. Lyssna till exempel när Ann-Sofie von Otter misshandlar Elvis Costellos låtar.
Inom Västeuropa – om man får tro Lomax och andra antropologer – är det mest heltonsskalor (vita tangenter) och enkla taktarter. Texten är ofta tydlig och berättande. Stilen är odramatisk och utan ornamentik. Röstklangen avspänd. Variationen nästan obefintlig. Men i Sydeuropa härskar ett helt annat ideal med spänd klang och friare rytmik.
Här och där en spretig särart, som till exempel österrikisk tyrolersång och fäbodmusikens kulningar. Men går vi till rockmusikens alla sidoskott är stilarna än mer differentierade. En sångare = en stil = ett sound.
Karakteristiken ligger i sättet att hantera och förvalta sin röst. Små nyansskillnader, andningen, små glidningar i tonhöjden, typiska fraseringar, särskilda off-beatfraseringar, och så vidare.
I rocken är det rakare, öppnare, råare. Steget till operans bel canto-ideal med stabilitet, bärighet och ren klang kan tyckas oändligt. Men självhävdelsen och överdriften av egot har i alla fall operan och rocken gemensamt.
Romantiken väckte en strid inom den klassiska sångkonsten och här står vi än idag, striden mellan den skolade ”skönsången” och den mer spontant ”dynamiska sången”. Motsättningen handlar i grunden om två ideal; antingen en röst med en instrumental ton, homogen klang och melodiskt linjär sång, eller en klangligt skiftande ton i det närmaste beroende av textens uttryck, som innebär en starkare gestaltning. Till och med Alice Cooper söker regelbundet upp sin svenska sångpedagog för att överleva som sångare.
Sångpedagogiskt finns det också många viljor. Ett synsätt är att vägleda sångaren så att denne erhåller muskulär balans hos struphuvudet i samspel med övriga kroppsdelar. Det anses vara en förutsättning för att uppnå en egaliserad fyllig röst, fri från biljud som inte medför sådana spänning hos sångaren att hon i värsta fall sliter ut rösten. Andra vill att man ska framhäva just det personliga biljudet.
Rösten är sin egen. Den lever fri från kroppen och från tingen. Den skjuter ut, svävar, stiger, skingras, dör. Den går utanför kroppen. Den är ljudvågor, vibrerande stämband. Man tror sig kunna nå en sann röst, en enda, en konstant… men ibland kan en ton, en klang, ett läte, kanske något dialektalt tränga igenom röstfiltret och vittna om något som ligger en särskilt nära.
Vilken röst är äkta? I en mening är också rösten ett slags skrift. När vi lyssnar till oss själva, lyssnar vi samtidigt till en annan. ”Lyssnar jag till talet i min mun, så kan jag säga att en annan talar ur min mun”, menade bland andra Wittgenstein.
Röstens vackraste egenskap och svaghet är dess flyktighet.