Är det möjligt att Ingvar Lidholm fyller 90 år? Fortfarande på hugget?

Ja. Torsdag 24 februari kl 19.30 blir det stor hyllning på Stockholms Konserthus i kompositörens närvaro.

I samband med Lidholms 75-årsdag träffade jag honom första gången. Och det känns inte särskilt länge sedan. Den gången handlade det om klanger och tystnad och havet och det mesta däremellan. Jag publicerar intervjun i repris…

”Fredag och rusningstid. Med rallygrepp om ratten parkerar IngvarLidholm sin svarta Opel utanför Stockholms central. Slår sig ner i larmet och börjar redogöra för den ”imaginära tystnaden”. Han kikar ut mot gatan. I profil ser jag en grekisk gallionsfigur lutandes ut mot havet (längst ut i Bohuslän), samma profil fångad av konstnären Lenny Clarhäll i utställningen Tre Spelmän.

Havet. Antika Grekland. Spelmannen. Tre nycklar som nästan alltid passar till något av Lidholms musikverk. Jag undrar om metaforen verkar långsökt.
– Nej, inte alls.

Lidholm spelas ofta och gärna av orkestrar i hela världen. Till exempel har Kontakion framförts mer än hundra gånger på femton år. En rättvis jämförelse kanske kan vara en roman som blivit översatt till hundra språk.

Nyss fyllda 75 år är Ingvar Lidholm en av de sista vithåriga ädelmodernisterna vi har kvar i boet efter Blomdahl och Rosenberg. ”Oh, han ser ut som en grekisk gud där han sitter, jag brukar betrakta honom i smyg.” (Anonym lyssnare.) En representant för det klara, svidande, ljusa, djupkänsliga som av bedömare utifrån Norden beskrivs som ”nordisk”. Om inte annat hörs det i hans balettmusik Riter, som får avsluta pågående Stockholm New Music. I riten sammanbinds shamanens dans, offret och lidandet med kulningar och lockrop.

Andra Lidholmska kännetecken kan vara: Kontrast. Stillhet. Vildhet. Subjektivitet. Liv. Nyfikenhet.
– Jag känner mig nog väldigt svensk i sammanhanget, säger han. Runt samma bord sitter en britt (Harrison Birtwistle), en italienare (Franco Donatoni) och en lett (Peteris Vasks). Idén till ett internationellt kollegium kommer delvis på initiativ från Lidholm, som alltid sökt kontakt framför isolation. Efter kriget öppnades trafiken, men ett stycke in i 60-talet började Sverige och Norden sluta sig kring sina tonsättare. Man började komponera bakom lyckta dörrar.

Ett stipendium på 5 000 kronor tog honom till medelhavet, Italien och senare Grekland.
– Med smarta valutaväxlingar fick jag och Kalle (Karl-Erik Blomdahl) många lire och kunde fortsätta vår bildningsresa till Tjeckoslovakien, Frankrike, Schweiz. Jag levde livet, sprang på italiensk opera. Då efter kriget ingick ju sången naturligt i stadsbilden, arian på gatan.

Hem till Sverige kom Lidholm med radikala idéer om ”subjektiva värden”, ”liv” och ”organism” och en ”italiensk serenad” som i ovana öron visserligen lät en aning kärv för att komma från medelhavet utanför Toscana.

Om balans. Året var 1944 och i Sverige intensivstuderade de hippaste Paul Hindemiths partitur. Men Lidholm hade också en annan favorit, dansken Carl Nielsen. Målet var ett robust musicerande med formell elegans och enkla formuleringar: Toccata e canto för liten orkester.

Om expressionism. Med Béla Bartóks klassiska Konsert för orkester som facit ligger det naturligtvis nära till hands att påvisa Lidholms inspirationskälla till Musik för stråkar. Uttrycket visste inga gränser, han måste stävja
expressionismen för annars hade musiken gått under i draget från stråkarna.

Om tystnad. Han kände behov av ett annat regelverk och förmånen att bryta reglerna genom ”andens fria forskning”. Ritornell från 1955 blir något helt nytt för svenskt vidkommande: ”en känslomättad lyrisk-dramatisk punktmusik där det också finns en expressiv stråkelegi och en orgiastisk slutsats.” (B Wallner.)

Här släpper han in ljus och tystnader och låter klangerna brisera mot de imaginära tystnaderna. Han går in i verket likt en dramaturg i en absurd klangteater. En ny roll för en tonsättare.
– Jag insåg snart att jag måste ge pausen specifik vikt. Orkestern genomgick ju en kolossal förvandling under dessa år, en främmande klangvärld öppnades inte minst genom slagverket.
– Det sista stycket i 12-tons-loppet blir Motus-Colores, där jag drar de sista konsekvenserna av seriell musik och förlöser musiken i ett surrealistiskt klangspel.

Om klang. Det börjar i ett öronsus, eller snarare ett sus från snäckan i strändernas svall. Nästa radikala steg mot en ny musik är Nausikaa ensam, efter Eyvind Johnsons dikt. Här är det diffusören som griper in och kolorerar
monologen om havet och det arkaiska landskapet. ”Nausikaa ett namn från Havet… dit stormen når men inte krigen… denna värld av ljus och mörker.” Sångstämman häver sig från högt och lågt, visa och arioso i en värld som mera påminner om elektroakustisk musik utan elektroniska apparater.
– Nausikaa är ju en enkel flicka – och en drottning. Sådan komplikation. Jag älskar fortfarande det stycket.

Om metamusik. En fascinerande tanke är att musik endast kan kommenteras eller kritiseras via annan musik. Metamusikaliskt. Så för att ge folkvandringen i båda riktningar av emigration och immigration en musikalisk association, valde Lidholm att väva in Heinrich Isaacs 1400-talsmotett Innsbruck ich muss dich
lassen i Greetings from an old world.
– Innsbruck… är en ädelsten, en slipad diamant. 

Det gäller att etablera kontakt och som en hälsning till den ryska publiken skickade Lidholm en bysantinsk hymn. Kontakion uppfördes första gången i ett grått Moskva. Ett tätt, extatiskt stycke musik med uppgörelse och blod i klangen.
– Jag brukar normalt inte ge programförklaringar men visst ger den ensamma trumpeten i orkesterdiset mot slutet en bild av ett förtryckt Ryssland.

Om drömmar. Han gjorde sig ingen brådska. Efter tio års skrivande och reviderande blev operan Ett drömspel en ädelmodernistisk fullträff.
– Jag ville etablera kontakten ännu starkare och nå fram till en enkelhet som inte är enkel.

Här tycks allt som Lidholm känt och tänkt sedan 1945 filtrerat, renat och stadigt förankrat i partituret.

Om radio. Som gammal radioman ser han med sorg på musikradions ”kostnadseffektivitet”.

– Du, det tar många timmar att tala om radions, jag skulle vilja säga, grundläggande betydelse för den seriösa musiken.”