Jag minns hur jag tog bussen över fälten till Säinäjokki och upplevde ett helt samhälle i tangorus.

Tysk långklivartango, svensk pilsnertango eller spansk benvrickartango typ den i Rudolph Valentinos film ”Apokalypsens fyra ryttare”. Frågan är vad som verkligen är TANGO? 

Från början är det en sensationell musikskatt från Rio da Platas floddelta, långt från finlandsfärjan och krogarna i Berlin. Fylld av manliga symboler som argentinaren var och delvis fortfarande är i behov av. Hur skulle man till exempel sätta en gangster i respekt och samtidigt själv få spela gangster? Med en tango förstås. Musiken innehåller en slags kylig högaktning och existentiell dimension med en typisk förskjutning av accenter, så kallad Fresedo-stil. Tonerna osar social oro och hetta, från tiden när Argentina fortfarande låg i en djup kris och tangon fick fungera som vapen i landets inre konflikter.

I början var det prostitutionen som marknadsförde tangon. På glädjehusen kunde den argentinske arbetaren hyra danserskor av olika rang. Casa particulares var dyras och till dessa gick statsmän och lyxförbrytare och plötsligt var tangon offentligt accepterad.

Här fick mannen visa sin manlighet, kvinnan sin kvinnlighet, och ställa frågor som rör argentinarens ursprung. Är jag spanjor, italienare eller kreol? Nittio procent av texterna handlar just om flykt, där man försöker minnas landsbygdens frie och ansvarslöse campadrito (maffiatyp) och sorlet av yrkestjuvars dialekt, lunfardon.

Tangon tycks göra den rotlöse bofast. Musikfenomenet är vad man kan säga, ett tredje kön. Som det spelas på Cafe de los Maestros, där det inte är arvtagarna utan arvet självt som dricker, gråter, lyssnar, sjunger och dansar tango till gryningen.

För att sedan försvinna lika spårlöst som tangons första fixstjärna Carlos Gardel. Mannen med den sensuella barytonstämman klev på ett flygplan till Colombia och kraschade på höjden av sin karriär.

Den finska varianten kan avlyssnas tisdag 22 februari kl 19 på Finlandsinstitutet i Stockholm.

Huvudingredienserna är längtan och passion. Under ledning av pianisten Timo Alakotila lyfter Untos sex bandmedlemmar den traditionella finska tangon till nya nivåer med tolkningar av bl.a. Unto Mononens och Toivo Kärkis verk.  

Tangoorkestern Unto – som fått sitt namn efter legenden Unto Mononen – bildades år 1998 för att marknadsföra finsk tango på världsutställningen EXPO98 i Lissabon. Sedan dess har gruppen främst uppträtt utanför Finlands gränser. De senaste åren har bandet rönt stor framgång på bl.a. FolkBaltica-festivalen i Tyskland och Jeuness-festivalen i Wien.

På debutskivan ”Finnish Tango” (2003) tolkar Unto tangoklassiker som Mononens och Kärkis ”Tähdet meren yllä”, ”Muista minua”, ”Siks oon mä suruinen” och ”Satumaa”. På Untos nya skiva ”Kylmä rakkaus – Cold love, Finnish Tango vol. II” (2010) finns förutom gamla klassiker också nytt material inspirerat av finsk poesi och tonsatt av bandmedlemmarna Timo Alakotila och Johanna Juhola.