J, JA, JAS, JASS, JASZ, JAZZ. Är en bångstyrig musikstil.

Jag minns ett foto från 50-talet där Thelonius Monk flummar runt i grå kostym och pälsmössa, ”Round about midnight”. Eller ta det klassiska fotografiet på Roland Kirk med en hel blåsorkester i munnen. 

När jazz är jazz, vilket emellanåt händer, är den ett under av kreativitet. Då står den liksom och vaggar på randen till ögonblicket och tiden själv. Men när jazz misslyckas med att vara jazz, vilket händer, är den precis så insnöad som i serietecknaren Lena Ackeboms underbara drift med ”swingexperten”.

En förnyare med distans till egentligen All That Jazz är gitarristen Bill Frisell. Med country, jazz, roots och rock skapar han ett sällsamt softat och personligt americana-sound. På Uppsala Konserthus låter han dessutom sin musik kompa svartvita bilder av den uppmärksammade amerikanske fotografen Mike Disfarmer.

Resultatet kan ses och höras den 29:e mars klockan 20.00.

Så här säger Frisell själv om projektet: ”Jag blev först attraherad av bilderna i sig själva, men sedan tillkom hela historien med personen Mike Disfarmer. Han var okänd under sin levnad, men när bilderna började dyka upp tjugo år efter hans bortgång blev hans geni mer och mer uppenbart.”

Frisell har tidigare arbetat med bilder och musik och även komponerat filmmusik, bland annat till Wim Wenders Million Dollar Hotel.  I övrigt tycks han ha jobbat med alla:  Elvis Costello, Paul Motian, John Zorn, Ginger Baker, The Los Angeles Philharmonic Orchestra, Marianne Faithful, John Scofield, Jan Garbarek, Lyle Mays, Vernon Reid, Julius Hemphill Paul Bley, Wayne Horvitz, Hal Wilner, Robin Holcomb, Rinde Eckert, The Frankfurt Ballet, filmregissören Gus van Sant, David Sandborn, David Sylvian, Bono (U2), Brian Eno, Jon Hassell och kultförklarade Daniel Lanois.

Men framför allt spelar han J, JA, JAS, JASS, JASZ, JAZZ som ingen annan.

Lyssna på liten teaser här.