Sten ”Kontrapunkt” Broman hatade dragspel. Och själv är jag väl ingen typisk bälgälskare. Men när Maria Kalaniemi spelar hör jag plötsligt dragspelets spännvidd. Hon tar instrumentet till andra nivåer. 

På Finlandsinstitutet i Stockholm,  torsdag 24 mars kl. 18.30 ger hon konserten ”Vilda rosor” som också är titeln på hennes senaste cd. 

Så fort fler än en människa är församlade, när en stämma bryts mot en annan stämma, uppstår en diskussion. Och då blir det folkmusik. All konst är ju en form av andning och i Kalaniemis musicerade är vi tillbaka till lungan från urminnes tider. En Polska efter Johan Erik Taklax, Hästpolska, en Polska efter Elias Tallari, Orpolasten Polska, Polska efter Karl Ragnas. 

Hennes accordeon (dragspel) är fullt av sirliga för- och efterslag, lite som i ett barockstycke för klaver, uppblandat med ett lätt klagande tonfall som i en gammal koral från Runö.

Jag blundar och ser bruna omålade savolaxpörten bakom ögonlocken, kallt rinnande vatten, stora vidder, snöklädda åkrar och hav. Och hästarnas stora, bruna ögon fyllda av tystnad. Musiken låter ålderdomlig och vis.

Maria Kalaniemi (f. 1964) hör till pionjärerna inom den finländska nutida folkmusiken. Hon väckte nationell uppmärksamhet då hon vann Gyllene harmonikan-tävlingen 1983 i Ikalis. Vilda rosor nominerades till bästa folkmusikalbum under årets Emma-gala (Finlands motsvarighet till Grammisgalan) och har legat på europeiska och internationella folkmusiktopplistor. Kalaniemi har tidigare gett ut bl.a. Luftstråk – Siska (2008) med svenska musikerna Sven Ahlbäck och Johan Hedin, Bellow Poetry (2006) och Lunghorn Twist (2006).

Om Bellow Poetry-skivan skrev bl a Östgöta Correspondens Lars Åbom: ”Albumets svindlande soloimprovisationer är jordiga och livskraftiga konstverk, inramade av folklig, finsk spelmanspoesi… Ett av musikårets ömmaste famntag.”

Jag håller med.