Jag ser att Filharmonikernas chefdirigent Sakari Oramo leder orkestern i hela tre verk av Jean Sibelius: Symfoni nr 6 och nr 7 och den fina ”Rakastava” med bildminnen från Sibbe gård i Lappträsk. Torsdag och lördag 17 och 19 mars. 

Sju symfonier skrev Sibelius mellan åren 1899 och 1924 – som fortfarande 
klättrar i anseende (amerikaner och australiensare älskar Sibelius)
. Få länder är varandra så lika som Sverige och Finland, har det sagts. Inte 
heller så olika. I den råfinska musiken fördubblas ljuset i det nalkande 
mörkret, och ingen annan musik än den finska har heller så mycket att säga om 
dunklets dolska väsen.

Det är i brytpunkterna dirigenten Sakari Oramo brukar göra underverk, i 
övergångarna ljus-mörker, värme-kyla, mjukhet-kärvhet, lätthet-stränghet, 
öppenhet-slutenhet och sådana skenbara motsättningar som länge har bidragit 
till en vanlig fördom att Sibelius symfonier skulle vara tunga.

Oramo lättar på trycket. Avrustar, plockar isär det nationella monumentet,
 och snart står där en gammal symfoni i ny reslighet. Han släpper alltså in mera 
ljus än brukligt, och jag kan förstå att lyssnare som hellre vill höra
Sibelius barkbrödsvreda tongångar tycker att tolkningarna är i tunnaste laget.

Eftersom Sibelius var finländare omfattades han även av en typisk finsk fördom,
 att landet ligger utanför Europa. Han behövde minsann inga impulser utifrån för
 att komponera! sa han. Dessvärre blev det råbarkat finska samtidigt en 
psykologisk låsning för honom. 
Finland är ett litet land. Mot den bakgrunden är det självklart att en gestalt
som Sibelius fått en enorm, man vill nästan säga, oproportionerlig betydelse.
 Vilket i sin tur starkt har påverkat nästföljande generationer finska 
tonsättare.

En dröm hos Sibelius är att bli violinvirtuos: violinkonserten i d-moll skrevs också medvetet som 
ett gravmonument över denna brustna dröm. Samtidigt vaknar intresset för 
Kalevala.
 Sibelius första stora verk, hans körsymfoni från 1892, bygger just på 
Kullervohistorierna från Kalevala. Musiken ger omedelbart Sibelius ställningen 
som sitt lands ledande kompositör, och under de första decennierna ska han 
skriva en rad symfoniska dikter till ämnen ur finsk mytologi, utströdda i en 
mäktig pelargång av sju symfonier.

1:a symfonin lider kanske något av en baktung, romantisk retorik och av en rörande
 beundran för Tjajkovskij, men är ändå en spännande resa där Sibelius upptäcker 
sig själv som symfoniker. 
I 2:a symfonin tar han fram bredare målarpenslar. Den känsla av frihet och 
lätthet med vilken musiken utvecklas skymmer faktiskt symfonins inneboende
 stränghet. Varje motiv utvecklas organiskt från det föregående, till och med de 
minsta fraser. Det påtalas också att 2:an är en symbolisk protest över det 
finska motståndet mot russifieringen.

”Helsingfors dödar alla sånger i mig”, klagar Sibelius och flyttar åter ut i 
skogen för att fullfölja sin 3:e symfoni, som inleder hans euro-klassiska stil i 
kompakta och reducerade block, färre melodier och motiv, livligare rytm.
 Så småningom bryter Sibelius helt ny mark i sin syn på symfonin som 
”byggnadskonst”. Han reser till London, Berlin, Wien, Paris, Rom. Under några 
tiotal år är han en ovanligt berest finländare. Internationella hedersbetygelser 
haglar över honom.
 Stilen blir alltmer kärv.

Hans 4:e symfoni uppehåller sig till exempel i en 
harmonisk värld lika dissonant som Mahlers sista symfoni. Här är musikens 
viktigaste byggsten tritonusintervallet – ”djävulsintervallet” – det som 
starkast avviker från dur-moll-systemet. Nästan allt som sker i 4:an kan 
omedelbart härledas just till tritonus. Tragiskt och pessimistiskt.

Samma stålnackade konsekvens förs med väldig lyskraft i 5:e symfonin, i den 
heroiska tonarten ess-dur. Än en gång lyckas Sibelius vända inledningens 
pastorala idyll och flytande klanger till ett under av rörelse och kumulativ
 energi.

I 6:an möter oss en märkvärdig syntes av konstmusik och gammal kyrkosång och ett
 visst återfall till renässanspolyfoni. 6:an är den symfoni där Sibelius
 tydligast går över gränsen för våra fördomar av det nationella.

I 7:an genomför han äntligen sitt vågade experiment, den ensatsiga symfonin, 
inte i en enda gigantisk sats utan i en enhetsmusik böljande i 20
minuter.
 Plötsligt inträder ”den stora
tystnaden i Ainola”. 
Sibelius skriver till vännen Axel Carpelan: ”Min inre människa har förändrat
 mig. Det är med en känsla av vemod och oro jag märker det. Måtte jag inte bli
 kall och hård.”
 Brevet kommer efter en serie överväldigande symfonier, och egentligen är det 
inte konstigt att det vållar en alldeles speciell ångest.

Har han åstadkommit
 något äkta eller är allt bara en illusion? Är han i stånd att hålla nivå i nästa
 symfoni? Vågorna går höga.

Nej. ”Svensk kunde han icke vara, ryss vilja han icke blifva, så låt honom vara 
finne.” På äldre dar är han nog fullt medveten om att han traskar vid sidan om 
det dagsaktuella. Men tron på det egna kallet tycks alltid vara lika bergfast. 

Lyssna här.