Helgen gick i vinylens tecken med en nördig skivfodralsfest!

Men det som förvånar mig mest är min enorma samling av tysk krautrock. Faust, Guru Guru, Neu, Can, Jane, Ash Ra Tempel, Floh de Cologne, Tangerine Dream, Klaus Schultze, Amon Düül och – givetvis – tidiga Kraftwerk. 

Krautrocken var själva sinnebilden för experimentell rock. En subgenre inom den progressiva rocken som fick Hoola Bandoola att pysa ihop i ett ynkligt barréackord. Krautrockarna hyllade mekaniken, pulsen, ljudbilderna. Kraut stod för surkål med hemliga tillsatser.

Precis som i Sverige uppstod rörelsen ur efterkrigstidens kulturella vakuum. I Tyskland valde musikerna radikalismen. Men här hemma fastnade den tilltänkta progressionen i ett slags mbl-möte, eftersom den satte musikalitet i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll.

I stället för att välkomna började den utesluta det mesta som inte passade in i ett slutet system för progressiv musik . Första gången ordet kraut figurerar är när Faust släpper låten Krautrock (egentligen ett vågat marknadsföringsgrepp av Polygram att försöka sälja in skum musik). Till den udda sättningen av två flipperspel förtöjda till varsin synt, ett cementblock och en vägborr, framfördes ett bröl och brum till publikens förvirring och förtjusning. Faust blev ingen storsäljare men Polygram fick åtminstone tillbaka sina satsade annonspengar.

Lyssna till Can, den tyska motsvarigheten till Pink Floyd och Soft Machine, och gruppens vinyler Monster Movie, Tago Mago, Future Days och Soon Over Babaluma. Medlemmen Mooney var body-art-artist från USA. Den konceptuelle basisten och producenten Holger Czukay och trummisen Jaki Liebezeit hade båda musikvetenskaplig bakgrund. De rörde sig lika hemtamt i Karlheinz Stockhausens elektronmusik som i Pekingopera och friformjazz.

I dag betraktas Can som ett av rockens mest inflytelserika band överhuvudtaget, sedan de hamnat i händerna på några dj:s. Can var först med så mycket: världsmusiken, den kreativa monotonin, bandslingorna, groovet, samplingen (gibbonapor från Borneos skogar), datorn som musikinstrument. Man hade en tydlig anarkistvridning, men bara Faust gick så långt att de gömde Baader Meinhof-medlemmar i replokalen.

Överallt hörs Cans närvaro i dag, i techno, hiphop, ambient, noise och annan utforskande musik. Till min stora fasa märker jag att jag fortfarande älskar de tyska krautrockarna. Längtan går till bakgårdarna i Ruhrområdet. Till den lilla anspråkslösa skylten Kling Klang Studio i Düsseldorf.

Längtan går också till människorna och överskottsenergin. Rockens förmåga – och den klassiska musikens oförmåga – att vrida perspektivet. 

En gång en kålskalle. Alltid kålskalle. 

Idag har (och igår hade) sveriges mest omväxlande konserthus, Uppsala Konsert & Kongress, besök av Philip Glass. Om några timmar går Glass och violinisten Tim Fain upp på scenen.

Han är större än vi förstår. På nätet haglar kommentarer som ”Jag är heavy metal fan men jag älskar den här låten”. Med tre filmmusik-Oscars, en lång och slingrig bana som börjar i Paris hos Nadia Boulanger, via Ravi Shankar, Allen Ginsberg, Woody Allen och David Bowie har han lyckats överbrygga musikens smakbarriärer.

Allt tog fart under 70-talet. Glass knäcker extra som taxichaufför i New York. En välklädd kvinna stiger in i bilen, får syn på förarbeviset med foto och namn och lutar sig ivrigt fram och säger: ”Unge man, inser ni att ni heter likadant som en mycket berömd tonsättare?”

Idag och sju operor senare har villkoren förändrats radikalt. Glass musik spelas för fulla hus. Scenerna är ofta alternativa, och grupperna som framför hans operor fria att storma Wagnerborgen. Men eftersom det gamla hantverksepitetet lever kvar i Europa anses han av många kritiker inte klara måttstocken för ”klassisk musik”. Istället är det hos rockpubliken han har kultförklarats.

Musiken lyder under små, enkla regler om upprepningens (tidens) konsensus och så har det låtit i fyrtio år. Ett flöde av toner som förskjuts, vrids och ändras dynamiskt.

För europeiska tonsättare som har så mycket Beethoven-förflutet bakom sig tedde sig traditionen mindre plågsam för Glass. Han kom från en mindre doktrinär tradition med Charles Ives, Morton Feldman och Edgar Varèse. Dessutom kom han från teatern och filmen, inte från den musikvetenskapliga skolbänken.

En av nycklarna går till ”raga”-mönstren, som genom en förenklad österländsk (indisk) teknik framkallar en säreget inåtvänd frenesi. Experimentet kulminerar i filmer som ”Koyaanisqatsi” där musiken och bilderna uttrycker ett överflödigt livssätt som ropar efter förändringar, som vi egentligen bär inom oss!

fotnot: se hela programmet för Philip Glass’ här.

Går och fördriver tiden på Falun Centralstation en lördag förmiddag. Inte ett ljud. Cafeet är stängt. Biljettkontoret ser nedlagt ut. Inga röster. Inga utrop från distade högtalare. Ingen stins som står och hejar på perrongen. 

De flesta ljud är ägda av någon. Ljud är egendom för att visa makt, att protestera och göra sig bönhörd på marknaden. Under medeltiden fram till industrialismen ägde kyrkan de starkaste ljuden i form av kyrkklockan och läktarorgeln. Sedan kom fabriksvisslan Hesa Fredrik med vars hjälp man med stor precision kunde tidskorrigera och sammanföra människor. Vem äger de ljudligaste ljuden idag? Polisen? Terrorismen? Underhållningsbranschen? Flygvapnet? Staten? Järnvägen?

Det är nu jag minns hur mycket jag egentligen saknar det. Det hårda, bryska stämpelljudet som förr hördes på skattekontor, passkontroller och centralstationer. Ljudet från stora stämpelsmockan som gav lite action i vardagen. 

Är det så att stämpeln inte längre är ett gångbart maktmedel? Struntar folk i det oåterkalleliga budskapet som ligger i själva stämpelljudet? Pang! Pang! Och det nesliga pausljudet när stämpelskivan fjädrar tillbaka. Fjong! Fjong!

Hallå. Var är ni som en gång i tiden höll takten?

Till festivalen Make Musik Sthlm (som finansieras med kommunala stålar) uppmanas musiker att jobba gratis. Och nu tar Musikerförbundet bladet från munnen.

Det utspelas visserligen i Stockholm men situationen är ännu värre ute i landet. Tro mig. 

Det är skillnad på professionella och amatörer. Kan man inte enas om det måste utbildningssystemet för högre musikstudier göras om från grunden.

Som fri musiker (och skribent) stödjer jag helhjärtat Musikerförbundets upprop och länkar det vidare…

”Gratis musik betyder att de professionella musikerna betalar. Make Musik Sthlm tillåts med Stockholms stads välsignelse – med stöd av statliga kulturanslag – på nationaldagen manifestera att gratis musik är något riktigt och vettigt.

Barbro Asplund Hansen på kulturförvaltningen, uttalade sig i P2 Mitt i musiken, 18 mars: ”det är ingen som tvingar en att vara med”.

Detta påstående hävdar vi i Musikerförbundets Stockholmsavdelning vara, i förlängningen, helt felaktigt. Att fylla hela staden med musik är en underbar idé! Men, efter att ha läst hela presentationen får vi professionella musiker inte ekvationen att gå ihop.

På Stockholms officiella besöksguide visitstockholm.se beskrivs årets stora nationaldagssatsning i Stockholm, Make Musik Sthlm: ”Målet är att såväl amatörmusiker som professionella musiker på alla nivåer och inom alla genrer ska fylla sin stad med musik under en dag med ’gratis musik, för alla, överallt’ som motto”.

Make Musik Sthlm erbjuder både amatörer och professionella musiker att delta – gratis. Men en professionell musiker kan inte spela gratis. För om man spelar utan gager, så innebär detta att man själv står för omkostnaderna. Professionell musik kostar nämligen i form av utbildning, repetitioner, instrument, teknisk utrustning, administration, transporter etc. Och det är högst märkligt att Stockholms stad – som medarrangör – inte har reagerat över detta.

På webbsidan makemusiksthlm.com uppmanas dessutom caféer och andra tänkbara musikarrangörer ”vara värd för eller arrangera en konsert” – utan kostnad.

Många av dessa arrangörer ser redan arrangörskapet som en livsuppgift och har normalt som affärsidé att presentera och investera i musik. Och hur blir det för de spelställen som redan har kollektivavtal med Musikerförbundet? De har ju förbundit sig att betala för de musiker som spelar där.

Barbro Asplund Hansen menade vidare (i P2 Mitt i musiken, 18 mars) att hon hade ”svårt att tycka att saker i det långa loppet ska vila på bidrag”. Enligt vår uppfattning borde det då verkligen ligga i både hennes och förvaltningens intresse att tvärtom visa arrangörer och samarbetsparter det viktiga med att betala för kultur på professionell nivå — att den är värd det.

Idén att samla både amatörer och professionella tycker vi är riktigt bra, men för att Musikerförbundet ska kunna omfamna den här i grunden fina musik-överallt-idén, så behövs en justering: Vi uppmanar Stockholms stad att ge medborgarna både kulturell bredd och kvalitet för sina skattepengar och därför omgående ser till att det betalas för de professionella musikinsatserna på Make Musik Sthlm!

Karin Inde

Magnum Coltrane Price

Marica Lindé

Lina Nyberg

Christer Sjöström

John Högman

Clara Cleo Cornell

Matts Alsberg

Bo Östen Svensson

Samtliga är frilansande musiker och utgör tillsammans styrelsen för Musikerförbundets Avd 10, som företräder drygt 1 100 musiker i Stockholm.”

Häromdagen åkte jag bil så långsamt som möjligt i ett grönt Sverige. Resans mål en gul liten stuga på en udde i Råsvalen. Och vad hör jag om inte ett blygt litet eko som rullar över sjön.  

När jag var barn ekade det mera. Långa djupa fina ekon. Över fiskesjön. Mellan stugorna. I mörka skogen. Från mormors slaskberg där hon tömde hinken. Alltid fanns ett eko på lut.

Idag, i det civiliserade samhället, har en stor del av associationskraften gått förlorad genom att ljud har blivit en vetenskaplig diciplin. Ett eko kan förklaras. Men den förtjusning med vilken jag hör min egen röst flyga tillbaka till mig kommer alltid att ligga närmare magin.

Förr i tiden betraktade man ofta platser där ljud gav upphov till märkliga ekon och efterklanger som heliga. Inte idag.

Idag bygger vi rum med ytor och stoppade möbler som håller kvar ljudet mycket längre. I landskapet har hyggen och urdikningar och breda motorleder gjort det svårare för ekot att bo kvar.

Synd. Fast det gav mig omedelbart bokidén om en atlas med Sveriges bevarade ekon! 

Det är åt skogen med den pågående hobbyfieringen av kulturlivet. Den som tagit fem års studielån för att utbilda sig på en musikhögskola ska inte behöva gå ut i ett cyniskt arbetsliv som anlitar gratis arbetskraft.

Det är ett yrkesval man gjort, som ska ersättas. 

Vem frågar en byggfirma om de kan snickra en ny veranda gratis? Vem ber om att få åka taxi gratis? Vem inbillar sig att systembolaget gärna skänker bort vin och sprit? 

Varför ska just kultur vara gratis? I hela Europa pågår en hobbyfiering som i längden kommer att tvinga fram en omdefiniering av konstnärsyrket.

Och nu börjar även Musiksverige vakna. Det började med att SR Mittimusiken berättade om att Stockholms kulturförvaltning gav pengar till festivalen Make Musik Sthlm som anordnar en gratisfestival där man uppmanar både amatörer och professionella musiker att ställa upp utan ersättning på Nationaldagen 6 juni.

Bland annat efterlyser man operaartister till Biologiska museet. Stjärngitarrister. Happenings på stan.

Omedelbart hakade Musikerförbundet på och här kan man läsa en informativ text varför artister över hela Sverige nu valt att engagera sig och uppmanar till bojkott: http://www.musikerforbundet.se/index.php?option=com_content&task=view&id=527&Itemid=388

Konst kan vara gratis men då måste konstnären själv få bestämma när, var och hur det ska ske.

Utrotningshotat ljud: Modemtonen.

Många ljud försvinner och borde egentligen dokumenteras innan de ekar ut i tomheten. Hur många ljud minns du från din egen barndom beroende på din ålder? Dieselloket, enpetaren, kaffekvarnen, brunnen med handpump, haspen på grinden, plinget från skrivmaskinen vid radbyte, ljudet av emaljerade järngrytor, gamla raspiga vinylskivor, trampsymaskinen, vatten som hälls upp i en träbalja och klirrande mjölkflaskor, matrisskrivare och den runda ringsignalen från en stationär telefon.

Snart har du även glömt de ljud du lever med tillsammans just nu. Telefonsvararen, personsökaren, laserskrivaren, elektriska kantklipparen, lövfönen, matberedaren, det varnande bilbältespipet i bilen.

Några ljud försvinner delvis. Andra byter skepnad. Och plötsligt är det för sent.

Ljudet är borta…

Sten Sandell är de små gesternas musiker. Är det jazz? Improvisation? Kanske ljudkonst?

Här finns inget trögt kompositionsarbete med väloljad objektivism. Musiken står fri och känns som en serie ögonblicksbilder från en utsiktspunkt någonstans i Norden. Det är alltså omöjligt – och ointressant – att säga vad det är. Annat än Stenmusik.

Det är allting samtidigt, i små avvägda skålar. Hans musik bejakar både glädjen i slumpen och döden med dess Totenklang. Med en spännvidd från de smått nihilistiskt, torrt nedtryckta tangenterna till varma euforiska melodier. 

Så här bra kan det bli om man vågar släppa kontrollen, och har anlaget att göra det. Sandell är en av de friaste pianister jag känner till och när instrumentets register inte räcker tar han till sången. Bakom hörnet väntar plötsligt en gånglåt, en hymn, en medeltida bordun, teatermusik, eller en hyllningsdikt till nyligen bortgångne Bengt Emil Johnson. 

Spela Sandell för lyssnare i Frankrike och Tyskland. Och jag gissar att de uppfattar det nordiska mycket starkt, som en ljudande karta över urberget och rullstensåsarna.

För att ansluta till Göran Sonnevi: Sandell befinner sig ”i det ljud som finns mellan oss” . 

Har du vägarna förbi är det åter dags för Stenmusik. Fredag 13 maj på Fylkingen i Stockholm. I konserten med den grekiskklingande titeln Triskaidekaphobia huserar även Lisa Ullén piano, Katt Hernandez viola, Joe Willimson bas, Fredrick Ljungkvist saxofon och Sofia Jernberg röst.

Musik till julkalender. Musikdramatik. Radioopera. Musikal. Musik för storband. Symfonisk musik.  

Paula af Malmborg Ward skriver musik hon själv vill höra. En anledning god som någon. I en tradition som brukar anklagas för att vara ”esoterisk” kliver hon fram och skriver pang på! i en humoristisk, rytmisk stil med stor tajming.

Torsdag 5 maj kl 19.30 och  lördag 7 maj kl 15 är det Paula af Malmborg Wards egodagar på Stockholms konserthus i årets Tonsättarweekend.

Läs Sara Norlings intervju i Konserthusets programtidning LYSSNA: 

”Uruppföranden av både orkestermusik och kammarmusik, Grünewaldsalen förvandlad till operahus i den sceniska premiären av Hittekvinnan – vårens festival med Paula af Malmborg Ward blir fylld av nya upptäckter.

Hon är slagfärdig. Vid fem vätskekontroller under Tjejvasan 2010 framförde Paula af Malmborg Ward sitt stycke JÅTPÅMF. Förkortningen utläses Jag Åker Tjejvasan På Min Födelsedag, med undertiteln En skidodyssé i fem satser för andfådd sopran.

På västkusten blåser styv februarikuling. Det surrar om Paula af Malmborgs mobil och i hennes huvud surrar musik som ska vara färdig alldeles strax. Vi lyckas ändå tala om framtiden och orkesterstycket Threads, trådar. Ett verk för Kungliga Filharmonikerna som uruppförs i maj under den tonsättarweekend som ägnas åt hennes musik.

I nya Threads väver Paula af Malmborg Ward ihop uppslag från flera olika projekt som hon funderat på att göra. Den första impulsen till verket var visuell: en färgstark, lapptäckslik bildväv av Britt-Marie Åkesson med titeln Horror vacui.

– Det är ett himla bra tema för det säger så mycket om vår tid. Vi är så rädda för tomrum, man ska fylla varje meter och varje sekund med någonting, säger Paula af Malmborg Ward, själv mångsysslare som fyller sin tid maximalt. Till och med hennes partitur brukar bli så överfulla att hon måste rensa dem innan hon slutligen levererar dem.

Men problemställningen kring vad vi gör med vår tid är bara ett av uppslagen. Sin vana trogen drar Paula af Malmborg Ward i trådar från flera, kanske oväntade, håll. En annan tråd kommer från en spelning på hundraårsjubileet för Kvinnliga akademikers förening 2004. Då hölls också ett föredrag om Sveriges första kvinnliga juris doktor Elsa Eschelson som runt förra sekelskiftet blev en ofrivillig martyr för kvinnosaken i sin kamp för en professorstitel. Om detta fanns långt gångna planer på ett musikdrama för storband och skådespelerskan Maria Lundqvist innan projektet övergavs.

– Man tänker inte alltid på den kamp som kvinnorna inom de akademiska skråna har fört. Min tanke var att belysa det hårt polemiskt, ”varför går det hit men inte längre”, med en ensam kvinna mot en fond av herrar. Bandet var inte så förtjust i idén, det var för feministiskt.

En tredje tråd finns i årtalet 1897. Då föddes Paula af Malmborg Wards egen mormor, men det är också året då Elsa Eschelson disputerade och Alice Tegnér gav ut sin fjärde samling med barnvisor. För Alice gick det bättre än Elsa, hon blev exempelvis invald i Kungliga Musikaliska Akademien påpekar Paula af Malmborg Ward. Lyssnar man uppmärksamt kommer man också höra en del Tegnér-citat och ett tag fanns till och med tanken att göra verket till en sing-a-long-symfoni.

Själv djupdök Paula af Malmborg Ward i Alice Tegnér redan under studietiden på musikhögskolan när hon skrev satslära med folkskolans vissamling Nu ska vi sjunga som utgångspunkt.

– Hon har funnits där som en väldigt stark inspiration. Dels är hon en förebild för mig melodiskt. Jag tycker att hon är en fantastisk kompositör, hon skriver underbara melodier. Sedan skrev hon även så kallad klassisk musik, det vill jag också påminna publiken om.

Men Threads är inte tonsättarhelgens enda uruppförande. Det blir också scenisk premiär för den prisbelönta radiooperan Hittekvinnan vid en konsert i Grünewaldsalen som fokuserar på Paula af Malmborg Ward som musikdramatiker.

Vid samma tillfälle uruppförs dessutom ett nytt verk för Stockholms Kammarbrass, Riding along E7 in the Buick of my dreams. En titel som inte har någonting med Europaväg 7 mellan Pau och Zaragoza att göra, utan helt enkelt syftar på ackordet med samma namn.

– Det är egentligen en odyssé med utgångspunkt i E7, det låg helt enkelt bra. Jag började cirkla runt tonerna och så blev det lite bluesigt eller bluegrassaktigt, särskilt för trombonen, förklarar Paula af Malmborg Ward.”

Tänk om Jokkes fil hade raderats. Vilket nederlag för mänskligheten.