Från filmen Metropolis

Det är med ett visst pirr jag ser fram emot Eric Schüldts och Per Johanssons (doktor i humanekologi) programserie Människan & Maskinen, med start 5 september i P1. 

Inte själva tekniken står i fokus, utan den underliggande frågan: Vad är en människa? Eventuellt borgar det för mindre teknologi, å andra sidan kan det också fastna i New Age radio där snillen spekulerar. Vilket som ska det bli kul att höra.

Den digitala informationsteknologin har accelererat förändringstakten hos alla möjliga samhällsprocesser. Tempot har ökat, både på arbetsplatser och i hemmen. Men tänk om den digitala utvecklingen bara är den senaste vändningen i en berättelse som går långt tillbaka i mänsklighetens historia? Tänk om fröet till allt det nya sedan länge funnits inbäddat i vår kultur, i vår filosofi och vår idéhistoria?

Översatt till musik har digitaliseringen onekligen förändrat vårt beteende. Hur vi lyssnar. När vi lyssnar. Vart vi lyssnar. Till vad vi lyssnar.

För säg tjugo år sedan beskrev jag det som en pågående hjärntvätt. Och när jag nu återvänder till texten ser jag att jag faktiskt är hjärntvättad. Eller har jag flyttat fram den etiska skiljelinjen, accepterat att jag är en maskinmänniska? Då handlade debatten om programvaran Selector och Playlists.

Här kommer alltså en repris på artikeln: ”Det handlar om programpolitik, marknadens påtryckningar, datorer, godtycke, psykologi och stress. Musik i radio: vem spelar vad för vem, hur ofta, när på dygnet, i vilken kanal?

Som en ond dröm har den grovt generaliserade musikkanalen kommit smygande. Honnörsordet är repetition. Är låten en sådan att nötning inte fungerar lyfts den omedelbart ut från radions spellista (playlist). 

I dag förmedlar radion en global listnings-filosofi vars överskuggande syften är att spara pengar, att formatera mediet som sådant och att formatera lyssnarna till lydiga åhörare. Hur det än är med självbestämmandet på stationen är musikproducenten beroende av skivindustrin och dess pluggare och promotors. Och trots att hela 50 procent av radions utbud består av musik, är musik inget man diskuterar på redaktionsmöten. Producenten och ljudteknikern med gedigna musikkunskaper tillhör en yrkesgrupp som snart kommer att försvinna.

Det är ”självkör” och hårddiskar som gäller när man planerar för framtiden och bantar personalstyrkorna. ”Från ledningshåll vill man gärna tro att tekniken ska lösa alla problem, men datorer löser inga som helst problem”, säger Hasse Pålsson, sändningstekniker på P4 som i rationaliseringstider har blivit tekniker med musikansvar, och allt annat han ska hinna i en pressad situation med krav på 50 procent lyssnare.

Selector är i dag världens ledande programvara för PC-bruk och snart även för Macintosch-version där musikproducenten kan styra kanalens musikutbud i detalj. P4, de flesta reklamfinansierade kanalerna och snart även Sveriges Radio, samtliga har Selector. Användningsområdet definieras främst som ”lätt kommersiell musik”. Länge datorlades musiken med Romeo men det anses numera vara föråldrat trots att det medger en direktaccess till Sveriges Radios grammofonarkiv.

Selector möjliggör de senaste styrmöjligheterna och inmatningarna efter beteendevetenskapliga rön för övervakning, lyssnarundersökningar, tendenser och prognoser, och får dessutom snart triggningsmöjligheter till cd-växlare. Det innebär att en plattvändare med digitala in- och utgångar, en rymlig hårddisk i skräckexemplet kan hålla igång en hel radiostation: innan lyssnare börjar protestera varför de inte får höra något med nerv och livekänsla. Direktsända konserter är inget som prioriteras. Nyheter och prator köps från annat håll och skickas via realtidsprogrammet Real Audio på nätet.

Hasse Persson tillhör en liten yrkesgrupp som kommit att känna sig alltmer ensam och utsatt. Här får han gå en snabbkurs i Selectors oanade möjligheter och få en inblick i programvarans djupintelligens med alla dessa Enter Song & Clocks, Settle Rules, Schedule a Day, Edit a Day, Policy, Liberary management, kategorier och karaktärer. Tyvärr hinner han bara utnyttja ett begränsat antal parametrar, vanligtvis dem han lärde sig på kursen. Hans skicklighet, hans urval och preferenser, hans avsatta tid med mera får sedan långtgående konsekvenser för lyssnaren och hennes musikvanor.

Varje Selector-plattform är nämligen strängt personlig och bildar ett personlig smakfält. Ligger inmatarens intresse i exempelvis 60- och 70-talsmusik märks det kanske inte från timme till timme, men totalt räknat över en playlist som baseras på stationens för närvarande 5 029 titlar (vid 3 000 titlar går mångfaldens nedre gräns). Anser man till exempel inte att vilken musik som helst kan spelas i radio, kan lyssnaren inte heller räkna med några överraskningar.

 På 70-talet när radion och dess lyssnare ännu var relativt oformaterade, publikundersökningarna trevande och oprofessionella, kunde finska radions Otto Donner utföra sina anarkistiska experiment med indisk musik. Tänk hur folk klagade när han plötsligt lyfte ut ragorna från etern!

Visst är Selector ett praktiskt verktyg för musikläggning. Här kan låtkrockar avstyras, svenskt och utländskt, manligt och kvinnligt mixas så att blandningen klarar 50% strecket (men vad är svensk musik?), tyngdpunkter kan synkroniseras med dygnsrytmen, dagar, veckor, helger, akuta händelser, årstider, tempon och sound kan kalibreras, likaså harmonier, textinnehåll osv, rotationshastigheten (hur ofta låten ska återkomma) kan fixeras över flera år, här finns också en över- och underrotation t ex ”Max en dansbandslåt i timmen”.

Under Music Policy sorteras musiken i epoker, 50-, 60-,70-, 80- och 90-tal. Här kan den musikansvarige vidare separera grupperna så att medlemmars sololåtar från ABBA, Beatles och andra inte krockar med gruppens låtar.

Under Sound code genrebestäms titlarna, vilket vanligtvis följer en indelning som den musikansvarige finner lämplig, t ex Dansband, Instrumentalt, Pop, Reggae, Sommar, Jul, Visa, Dragspel, Svensk sång…

Eftersom man inte bör tona i en låt innan nyheter och trafikmeddelanden kan det resultera i en rad komiska effekter. Till exempel blev en Elvislåt på drygt 40 sekunder ökänd i Selector-kretsar världen över. Inte för att det var en bra låt utan för att låtlängden var perfekt att slänga in innan nästa programblock.

Så här får varje låt sin kodade plats i ett givet system, och Hasse Pålsson medger att tiden inte räcker till att hålla systemet aktuellt, att omvärdera, lyfta ut och fylla på. Sin egen musiksmak betecknar han som ”allmän – inte
extrem åt något håll”. ”Det finns inget som så många har åsikter om som musik, och det är lätt att se vad som inte spelas”, säger han.

Med den datoriserade musikläggningen, kopplad till stationernas omorganisation i stort, är det många som menar att plattformsradion för den lokala musiken är på väg att dö. Vem granskar granskarna? undrar en upprörd teknikchef på P4 jag talat med. ”Och målgruppen ska vara 29-49 år trots att en allt större grupp
lyssnare faktiskt är 49+.”

Valfrihet är lika med folkvilja, menar Krister Modig på Radio Rix. Här liksom på andra håll verkar man inte diskutera den ständiga dynamiken mellan konserverande och förnyande krafter som gör att lyssnarmodus är rörligt och styrs av motstridiga faktorer som är beroende av varandra: elit-bredd, internationalism-nationell revival, formalism-innehåll, institutionalisering-uppbrott.

”Två av tre låtar ska varje lyssnare tycka om.” ”Men det finns inte så många låtar som folk känner till”, säger Krister Modig och hänvisar till kanalens policy: vuxen populärmusik, lokalt förankrad, med nyhetsprofil. Inom Radio Rix-sfären har man en playlist på 400-1 000 titlar. I kategori A hittar vi Heta högen, topp 10 med de mest önskade och eftertraktade låtarna.

Högen vänds var 4:e timme. ”Vi jobbar med Call outs, sätter personer som ringer runt och gör en snabb publikundersökning.” Kampen mellan, som Modig uttrycker det, ”försäljning och program” är hårdare i dag men det måste alltid vara lyssnarna som styr. Det är lättare sagt än gjort, att samspelet mellan producent
och mottagare måste leda till balans mellan bådas intressen. Men vilken balanspunkt är den rätta? Vet de tillräckligt mycket om varandra för att kunna mötas annat än symboliskt och sporadiskt? Som producent kan man ju alltid hoppas att något ska slå – och ibland slår det helt enkelt fel. I en färsk undersökning i en testpanel visade det sig att ingen ville höra Peter LeMarcs senaste platta!

Samtidigt vet Krister Modig att man naturligtvis inte kan bygga program enbart på majoritetsomröstningar (enkäter, marknadsundersökningar, publikräkningar, uppmaningar ”ring och tyck”, referensgrupper, testpaneler, experter, information och reklam, konferenser, debatter ”hearings”).

Han säger sig skönja ett nytt lyssnarmönster sedan reklamradion och skivläggningen datoriserades. Nämligen det repetitiva lyssnandet. ”Får lyssnaren inte den rotation av låtar som man önskar så rattar man snabbt över till en annan kanal.”

Tempot har skruvats upp ifråga om BPM (Beats Per Minutes), låtvalet har fått en skruvning åt ”gitarrmusik”, nyheterna har blivit färre och kortare. Som en motvikt till renodlade musikkanaler som Rix, Megapol, Bandit hänvisar Krister Modig till en lyssnarundersökning som visar att P1 blivit en motvikt till
reklamradion.

”Vad vill vi spela? På Radio Rix spelar vi bara 90-talsmusik: rock, pop och soul.” Hur detta förväntas passa åldersgruppen 25-49 år är kanske svårt att förklara. Men ”radions själ”, säger Krister Modig…”gör att man ska kunna slå på radion och genast höra att det är Radio Rix.” Men om det nu bara spelas Tomas Ledin, Bryan Adams, Nordman och Celine Dion, hur ska man då verkligen höra och känna med alla sinnen att det är Radio Rix och inte någon annan plattvändarradio?

Lyssnarundersökningar, utförda av RUAB, visar främst två saker. 1) Den samtida lyssnaren är en komplex typ som zappar mellan kanalerna i bilen (allt fler använder bilen som konsertlokal) medan kanalen på jobbet och hemma sällan ändras. 2) P3 (P2), P4 och reklamkanalerna närmar sig varandra i programpolitisk men även existentiell mening, det ihåliga mångfaldbegreppet tolkas relativt lika tvärs över sändningsfrekvenserna:
”Att alltid värna om lyssnaren” och i skälig omfattning tillgodose ”skiftande behov och intressen hos landets befolkning”. Enda skillnaden är synen på proportioner, jämvikt och överensstämmelser mellan popularitet och sändningstid.

Alla kanalchefer sneglar givetvis på siffror. Här kommer Selector in. Den typ av flödesradio som Selector är konstruerat för skapar ett alibi att slippa diskutera svåra frågor som musikalisk mening, kvalitet och upplevelse. Istället framhåller man gärna den tekniska och fysiska distributionen, ljudåtergivningen, kvantiteten, kontrollen. Och bakom detta kan man ana diskussioner av helt annat slag, som anslag, maktfördelning, löner, fackliga frågor.

Spelet mellan kanalerna, som man gärna vill tro består av två slutna producentsystem, är alltså bara ett rollspel. Samtliga kanaler vilar på en centraliserad fast kontroll av sina respektive domäner. Båda främjar konsumtion
av musik hos Sveriges befolkning på bekostnad av aktivitet och självständighet. Båda är mycket skickliga i att omforma och neutralisera. Båda har exempellös stor makt när det gäller att distribuera och lansera.

Det tankeväckande objektet i resonemanget som jag har försökt driva, är datorn och programvaran Selector. En ”maskin som tänker” rubbar inte bara våra tidsavståndsbegrepp utan även vår uppfattning om det mänskliga psyket, i det här fallet lyssnandet.

Selector, ”det subjektiva programmet”, förändrar musikbegreppet internt på radiokanalen, formateringen av musikutbudet. Inte minst förändrar det vårt sätt att lyssna, och kanske i synnerhet vårt sätt att reflektera över oss själva som lyssnare. Ofta beskrivs datorn som rationell, enhetlig och begränsad av sträng logik, men inom kulturell verksamhet skapar datoranvändningen en förmåga att fånga användarens (musikläggarens) uppmärksamhet som ”den store förändraren”. Här är radion och formateringen via datorer mycket lika eftersom båda är att betrakta som ett starkt projicerande medium.

Man kan se datorn-radion som en partner i en mängd skilda förhållningssätt mellan maskin och människa.

Att programmera upplevs av många som att skapa en särskild värld. Datorns kameleontliknande egenskaper gör den till ett idealiskt verktyg för konstruktion av en mängd olika privata världar. Och jag kan tänka mig att somliga musikproducenter med gott om tid nästan förhäxas av Selectors kontrollmöjligheter, av möjligheterna att bygga sina egna designade playlists.

Vad får det för konsekvenser för lyssnarvanorna i ett längre perspektiv? Vad händer när lyssnaren börjar uppfatta musikutbudet som en sanktionerad idealmodell? Är den fria viljan bara illusion? Blir tystnaden eventuellt den sista flykten bort från musiken?

En hypotes är det, onekligen, att den formaterade radion leder till formaterade lyssnare. Att musikselekteringen skapar – har redan skapat – en ny lyssnare som varken tänker eller känner hur det är att vara lyssnare. En ny lyssnarkategori.

Om det bakom den allmänna fascinationen till Freuds teorier låg ett nervöst och ofta skuldbelagt sysslande med det egna jaget som en varelse, så ligger det bakom det ökande intresset för massmedial formatering och datoranalogier med psyket och intellektet ett lika nervöst sysslande med jaget som en maskin. 

Den som slutligen sätter fingret på off-knappen i vredesmod har i samma ögonblick vägrat att få sin musiksmak programmerad.