Okey, jag lägger mig på rygg. Rodriquez är årets sensation. Hur många artister har inte misslyckats med sin karriär. Men hur många dyker upp från dödsriket fyrtio år senare och spelar sina låtar som om ingenting har hänt?

Sixto Rodriguez misslyckades med sin karriär i det tidiga 1970-talets USA. Hans skivor sålde inte ens hundra exemplar och han försvann, han förmodades ha tagit livet av sig under en misslyckad konsert. Men utan hans egen kännedom blev hans låtar allmängods i Sydafrika. Under Apartheidregimens hårda förtryck blev texternas fredsbudskap politiskt sprängstoff. En dag bestämde sig två sydafrikanska fans att försöka ta reda på sanningen om vad som hade hänt med deras hjälte.

Dokumentären Searching For Suger Man av svenske filmaren Malik Bendjelloul är fantastisk. Soundtracket är fantastiskt.

Men att jämföra Rodriquez med Bob Dylan är orättvist. Visserligen floppade även Dylans debutplatta: ”När hans röst är på topp låter den som om den dröp nerför väggarna på ett tuberkulossanatorium.” Columbia Records ville slänga ut den rotlöse demonstranten i kylan.

Även Rodriquez hämtar sina musik från svart folk-, blues-, country- och gospel, spiritual, arbetarsånger, och från Joe Hill och Woody Guthrie. Men han är en bättre gitarrist och en intressantare sångare. Bäst är han där situationen i sången beskriver ett mellanting av sömn och vaka, där diktarjaget är rastlöst, tungsint, förstämt.

Genom att utesluta saker och ting erbjuder han oss det stora privilegiet att bli medskapare. Hans sång blir vår sång. 

Och det behövdes 40 år för att förstå.