Under tiden Palmekommissionen packar ihop och Leif GW Persson säger sig veta att svensk polis avlossade skottet, spelas ett hörspel av kompositören Mats Lindström: ”Rekviem av svensk medborgare med anledning av mordet på Olof Palme”. 

Plats: Audiorama på Skeppsholmen i Stockholm. Nästan på årsdagen av mordet, lördag 26:e februari. 

Inte många har vågat göra konst av Palmemordet. Men Mats Lindström har gjort ett rafflande och resonerande hörspel kring händelsen. Ett dokumentärt rekviem för recitatörer, band, piano & elektronik. Med texter från Parlamentariska kommissionen, Juristkommissionen, Granskningskommissionen Olof Palme, ögonvittnesskildring från radio, samt anonym enkät med ungdomar födda omkring 1980.

Texten rör sig på flera parallella stigar där alla element är hämtade ur verkligheten: Kanslisvenska från officiella utredningar, subjektiva vittnesmål om dödsbudet från ungdomar som var i femårsåldern vid tillfället, Olof Palmes tal, Länsalarmeringscentralens telefontrafik. 

Det blir klurigt att välja stig. För ”Rekviem av svensk medborgare med anledning av mordet på Olof Palme” gör inga anspråk på rätt eller fel. Men målar upp en akustisk teater som någonstans därute i bruset har ett svar. 

Onsdag 8:e mars 1961 klockan 10 på förmiddagen startade Radio Nord sina sändningar från skeppet Bon Jour på internationellt vatten i Östersjön. Sändningarna, med lättsam musik, småprat, nyheter och inte minst reklam, väckte stor uppmärksamhet i hela Sverige.

Radio Nord blev snabbt en succé – och ett bekymmer för ledande politiker som inte gillade att Sveriges Radios monopol bröts av en radiostation utanför svensk lagstiftning.

Bakom kulisserna jobbade politiker och tjänstemän för att hitta ett sätt att stoppa ”piratradion” i Östersjön. Och efter bara 16 månader tog sagan slut när svensk Riksdag instiftade vad som kallades Lex Radio Nord. Lagen innehöll förbud mot svenska företag att annonsera på radiostationen, att arbeta där eller att leverera varor till skeppet.

Idag ligger fartyget på havets botten utanför fyren Long Sand. 

En slutsats är att Sveriges Radio, kommersiell radio och försäljningen av frekvenser antagligen skulle sett annorlunda ut idag om inte Radio Nord med sin blotta existens hade tvingat fram en attitydförändring. Policyn kändes inte utmanande utan hotande. Sveriges radio svarade med en egen plattvändarradio: Melodiradion. 

Är man dessutom (som jag) född på 50-talet fungerar berättelsen som en tidsmaskin. Kvällarna vid mellanvågen och den gamla Radiolan som lyste som en finlandsfärja i mörkret. Mest är det rösterna jag saknar. Rösterna som på något magiskt sätt letar sig över havet, in i en tunn tråd, till ett hyreshus i förorten, och strålar rätt in i mig.

Något av detta hoppas jag få uppleva i vår när sångerskorna Siw Malmkvist, Lill-Babs Svensson, Ann-Louise Hansson och sonen till Radio Nords upphovsman, Jan Kotschack, ger sig ut på en nostalgitripp.

Många protesterar mot vindkraftverkens fulhet och buller.

Men frågan är om vindkraften inte gör mer skada under havs- och marknivån. Mekaniska ljud från turbinen genom torn och fundament går rakt ut i vattnet. Det lär skapas mycket brum i frekvensomfånget 50-500 Hz. 

Och tydligen är det värre med gravitationsfundament av betong eller stålkonstruktioner fyllda med grus och sten som brummar i 50 Hz. De hörs inte men vibrerar i hela kroppen istället. Lägg därtill den adderade ljudmassan som uppstår när bakgrundsbruset blandas med turbinljudet som kan vara så starkt som 110 dB 50 meter från kraftverket.

Det är svårt att förutsäga skadorna, men ålar och torskar och andra marina invånare har nu börjar simma vilse på grund av den akustiska aktiviteten under ytan. ”Ljuden kan dock ha påverkan på fiskars möjligheter att kommunicera på långa avstånd, oklart dock vilka effekter detta kan ha”. (Karlskrona vindkraft offshore).

Och hur går det med vattnets mest ljudkänsliga individer, kräftorna och krabborna?

Om detta och mera inbjuder LjudmiljöCentrum vid Lunds Universitet till symposium fredagen den 25 mars.

Hur ser forsknings- och kunskapsläget ut idag och vilka luckor finns? Sverige står inför en gigantisk utbyggnad av vindkraften, men hur bråttom är det? Bör kritiken tas på allvar ”medan tid är”, eller gäller det att bygga ut ”medan tid är”, innan politikens vindar vänder?

Finns risk för fartblindhet så att framgångarna täpper till lyhördheten? Vilken roll spelar lagstiftning och beslutsprocesser för en demokratiskt tillfredställande handläggning? Vem har egentligen makten över landskapet och dess ljudmiljöer?

Symposiet kommer att belysa både akustiska, hälsomässiga och samhälleliga aspekter.

Jag minns hur jag tog bussen över fälten till Säinäjokki och upplevde ett helt samhälle i tangorus.

Tysk långklivartango, svensk pilsnertango eller spansk benvrickartango typ den i Rudolph Valentinos film ”Apokalypsens fyra ryttare”. Frågan är vad som verkligen är TANGO? 

Från början är det en sensationell musikskatt från Rio da Platas floddelta, långt från finlandsfärjan och krogarna i Berlin. Fylld av manliga symboler som argentinaren var och delvis fortfarande är i behov av. Hur skulle man till exempel sätta en gangster i respekt och samtidigt själv få spela gangster? Med en tango förstås. Musiken innehåller en slags kylig högaktning och existentiell dimension med en typisk förskjutning av accenter, så kallad Fresedo-stil. Tonerna osar social oro och hetta, från tiden när Argentina fortfarande låg i en djup kris och tangon fick fungera som vapen i landets inre konflikter.

I början var det prostitutionen som marknadsförde tangon. På glädjehusen kunde den argentinske arbetaren hyra danserskor av olika rang. Casa particulares var dyras och till dessa gick statsmän och lyxförbrytare och plötsligt var tangon offentligt accepterad.

Här fick mannen visa sin manlighet, kvinnan sin kvinnlighet, och ställa frågor som rör argentinarens ursprung. Är jag spanjor, italienare eller kreol? Nittio procent av texterna handlar just om flykt, där man försöker minnas landsbygdens frie och ansvarslöse campadrito (maffiatyp) och sorlet av yrkestjuvars dialekt, lunfardon.

Tangon tycks göra den rotlöse bofast. Musikfenomenet är vad man kan säga, ett tredje kön. Som det spelas på Cafe de los Maestros, där det inte är arvtagarna utan arvet självt som dricker, gråter, lyssnar, sjunger och dansar tango till gryningen.

För att sedan försvinna lika spårlöst som tangons första fixstjärna Carlos Gardel. Mannen med den sensuella barytonstämman klev på ett flygplan till Colombia och kraschade på höjden av sin karriär.

Den finska varianten kan avlyssnas tisdag 22 februari kl 19 på Finlandsinstitutet i Stockholm.

Huvudingredienserna är längtan och passion. Under ledning av pianisten Timo Alakotila lyfter Untos sex bandmedlemmar den traditionella finska tangon till nya nivåer med tolkningar av bl.a. Unto Mononens och Toivo Kärkis verk.  

Tangoorkestern Unto – som fått sitt namn efter legenden Unto Mononen – bildades år 1998 för att marknadsföra finsk tango på världsutställningen EXPO98 i Lissabon. Sedan dess har gruppen främst uppträtt utanför Finlands gränser. De senaste åren har bandet rönt stor framgång på bl.a. FolkBaltica-festivalen i Tyskland och Jeuness-festivalen i Wien.

På debutskivan ”Finnish Tango” (2003) tolkar Unto tangoklassiker som Mononens och Kärkis ”Tähdet meren yllä”, ”Muista minua”, ”Siks oon mä suruinen” och ”Satumaa”. På Untos nya skiva ”Kylmä rakkaus – Cold love, Finnish Tango vol. II” (2010) finns förutom gamla klassiker också nytt material inspirerat av finsk poesi och tonsatt av bandmedlemmarna Timo Alakotila och Johanna Juhola.

För alla som försöker leva på sin musik, filmer, litteratur eller annan verksamhet som kan paketeras i filer, kommer en glädjande nyhet från intresseorganisationen Musiksverige.

Allt fler väljer lagliga musiktjänster på nätet.

En fil är inte bara en fil. Om ni förstår mig rätt. Filen är bara ett tekniskt gränssnitt, ett tomt skal runt ett innehåll med en levande människa i början av kommunikationskedjan. Och innehållet vill man som upphovsman gärna själv bestämma över. Det har man rätt till.

Den ideella rätten är till och med inget man kan avsäga sig, såsom upphovsrätten är formulerad idag.

 Musiksverige meddelar:

”Över två och en halv miljoner svenskar använde lagliga ”streamade” musiktjänster via Internet i slutet av 2010, vilket är mer än en fördubbling på ett år. En parallell trend är att den olagliga nedladdningen av musik minskar. Det framgår av en ny intervjuundersökning.

– Svenskarna vill uppenbarligen både lyssna på och betala för musik via Internet, bara tjänsterna är tillräckligt bra, säger Elisabet Widlund, vd för musikbranschens intresseorganisation Musiksverige.

Musiksverige har uppdragit åt det oberoende analysföretaget Mediavision att granska hur musikanvändningen via Internet utvecklas över tid. Den senaste undersökningen genomfördes sista kvartalet 2010 och baseras på intervjuer av ett riksrepresentativt urval av 4 875 bredbandsanvändare i åldrarna 15-74 år.

Det mest uppenbara undersökningsresultatet är att användarvänliga streamade musiktjänster, såsom Spotify, har revolutionerat musikanvändningen. Jämfört med motsvarande period år 2009 hade antalet användare av sådana musiktjänster mer än fördubblats, från drygt 1,2 till 2,6 miljoner användare.

En parallell trend är att den olagliga nedladdningen av musik krymper – på ett år har andelen olagliga nedladdare minskat med fem procentenheter till 23 procent. I dag avstår sju av tio manliga bredbandsinnehavare från olaglig nedladdning, bland kvinnor är motsvarande andel drygt åtta av tio.

– Att 2,6 miljoner svenskar väljer lagliga musiktjänster redan i dag bådar gott för framtiden. Musiksverige kommer att verka för en fortsatt utveckling mot allt bättre musiktjänster och musikutbud på Internet, säger Elisabet Widlund.”

Är det möjligt att Ingvar Lidholm fyller 90 år? Fortfarande på hugget?

Ja. Torsdag 24 februari kl 19.30 blir det stor hyllning på Stockholms Konserthus i kompositörens närvaro.

I samband med Lidholms 75-årsdag träffade jag honom första gången. Och det känns inte särskilt länge sedan. Den gången handlade det om klanger och tystnad och havet och det mesta däremellan. Jag publicerar intervjun i repris…

”Fredag och rusningstid. Med rallygrepp om ratten parkerar IngvarLidholm sin svarta Opel utanför Stockholms central. Slår sig ner i larmet och börjar redogöra för den ”imaginära tystnaden”. Han kikar ut mot gatan. I profil ser jag en grekisk gallionsfigur lutandes ut mot havet (längst ut i Bohuslän), samma profil fångad av konstnären Lenny Clarhäll i utställningen Tre Spelmän.

Havet. Antika Grekland. Spelmannen. Tre nycklar som nästan alltid passar till något av Lidholms musikverk. Jag undrar om metaforen verkar långsökt.
– Nej, inte alls.

Lidholm spelas ofta och gärna av orkestrar i hela världen. Till exempel har Kontakion framförts mer än hundra gånger på femton år. En rättvis jämförelse kanske kan vara en roman som blivit översatt till hundra språk.

Nyss fyllda 75 år är Ingvar Lidholm en av de sista vithåriga ädelmodernisterna vi har kvar i boet efter Blomdahl och Rosenberg. ”Oh, han ser ut som en grekisk gud där han sitter, jag brukar betrakta honom i smyg.” (Anonym lyssnare.) En representant för det klara, svidande, ljusa, djupkänsliga som av bedömare utifrån Norden beskrivs som ”nordisk”. Om inte annat hörs det i hans balettmusik Riter, som får avsluta pågående Stockholm New Music. I riten sammanbinds shamanens dans, offret och lidandet med kulningar och lockrop.

Andra Lidholmska kännetecken kan vara: Kontrast. Stillhet. Vildhet. Subjektivitet. Liv. Nyfikenhet.
– Jag känner mig nog väldigt svensk i sammanhanget, säger han. Runt samma bord sitter en britt (Harrison Birtwistle), en italienare (Franco Donatoni) och en lett (Peteris Vasks). Idén till ett internationellt kollegium kommer delvis på initiativ från Lidholm, som alltid sökt kontakt framför isolation. Efter kriget öppnades trafiken, men ett stycke in i 60-talet började Sverige och Norden sluta sig kring sina tonsättare. Man började komponera bakom lyckta dörrar.

Ett stipendium på 5 000 kronor tog honom till medelhavet, Italien och senare Grekland.
– Med smarta valutaväxlingar fick jag och Kalle (Karl-Erik Blomdahl) många lire och kunde fortsätta vår bildningsresa till Tjeckoslovakien, Frankrike, Schweiz. Jag levde livet, sprang på italiensk opera. Då efter kriget ingick ju sången naturligt i stadsbilden, arian på gatan.

Hem till Sverige kom Lidholm med radikala idéer om ”subjektiva värden”, ”liv” och ”organism” och en ”italiensk serenad” som i ovana öron visserligen lät en aning kärv för att komma från medelhavet utanför Toscana.

Om balans. Året var 1944 och i Sverige intensivstuderade de hippaste Paul Hindemiths partitur. Men Lidholm hade också en annan favorit, dansken Carl Nielsen. Målet var ett robust musicerande med formell elegans och enkla formuleringar: Toccata e canto för liten orkester.

Om expressionism. Med Béla Bartóks klassiska Konsert för orkester som facit ligger det naturligtvis nära till hands att påvisa Lidholms inspirationskälla till Musik för stråkar. Uttrycket visste inga gränser, han måste stävja
expressionismen för annars hade musiken gått under i draget från stråkarna.

Om tystnad. Han kände behov av ett annat regelverk och förmånen att bryta reglerna genom ”andens fria forskning”. Ritornell från 1955 blir något helt nytt för svenskt vidkommande: ”en känslomättad lyrisk-dramatisk punktmusik där det också finns en expressiv stråkelegi och en orgiastisk slutsats.” (B Wallner.)

Här släpper han in ljus och tystnader och låter klangerna brisera mot de imaginära tystnaderna. Han går in i verket likt en dramaturg i en absurd klangteater. En ny roll för en tonsättare.
– Jag insåg snart att jag måste ge pausen specifik vikt. Orkestern genomgick ju en kolossal förvandling under dessa år, en främmande klangvärld öppnades inte minst genom slagverket.
– Det sista stycket i 12-tons-loppet blir Motus-Colores, där jag drar de sista konsekvenserna av seriell musik och förlöser musiken i ett surrealistiskt klangspel.

Om klang. Det börjar i ett öronsus, eller snarare ett sus från snäckan i strändernas svall. Nästa radikala steg mot en ny musik är Nausikaa ensam, efter Eyvind Johnsons dikt. Här är det diffusören som griper in och kolorerar
monologen om havet och det arkaiska landskapet. ”Nausikaa ett namn från Havet… dit stormen når men inte krigen… denna värld av ljus och mörker.” Sångstämman häver sig från högt och lågt, visa och arioso i en värld som mera påminner om elektroakustisk musik utan elektroniska apparater.
– Nausikaa är ju en enkel flicka – och en drottning. Sådan komplikation. Jag älskar fortfarande det stycket.

Om metamusik. En fascinerande tanke är att musik endast kan kommenteras eller kritiseras via annan musik. Metamusikaliskt. Så för att ge folkvandringen i båda riktningar av emigration och immigration en musikalisk association, valde Lidholm att väva in Heinrich Isaacs 1400-talsmotett Innsbruck ich muss dich
lassen i Greetings from an old world.
– Innsbruck… är en ädelsten, en slipad diamant. 

Det gäller att etablera kontakt och som en hälsning till den ryska publiken skickade Lidholm en bysantinsk hymn. Kontakion uppfördes första gången i ett grått Moskva. Ett tätt, extatiskt stycke musik med uppgörelse och blod i klangen.
– Jag brukar normalt inte ge programförklaringar men visst ger den ensamma trumpeten i orkesterdiset mot slutet en bild av ett förtryckt Ryssland.

Om drömmar. Han gjorde sig ingen brådska. Efter tio års skrivande och reviderande blev operan Ett drömspel en ädelmodernistisk fullträff.
– Jag ville etablera kontakten ännu starkare och nå fram till en enkelhet som inte är enkel.

Här tycks allt som Lidholm känt och tänkt sedan 1945 filtrerat, renat och stadigt förankrat i partituret.

Om radio. Som gammal radioman ser han med sorg på musikradions ”kostnadseffektivitet”.

– Du, det tar många timmar att tala om radions, jag skulle vilja säga, grundläggande betydelse för den seriösa musiken.”

Ensam på ett hotellrum i Spanien. Vilket trist slut för Gary Moore 58 år.

Egentligen var han väl också en ganska trist gitarrist. 

Men så lyssnar jag på Midnight Blues. Två minuter in i låten kommer solot som får mig att ändra uppfattning.

Vad sägs om en ljud-, ljus- och doftinstallation? 

Utställningen Urban Green väcker frågor om stadens försummade platser. Vernissage måndag 7 februari kl 16, under Kungsgatan på Östra Järnvägsgatan i Stockholm, till och med 31 mars. 

I Stockholms centrum finns många anonyma gator och rum. Vad händer på dessa platser? Varför är de öde? Undrar projektledaren Björn Hellström. Vad sker i gränsen mellan privata och offentliga verksamheter? Hus och verksamheter i området påverkar gaturummen.
 
Under bron på Östra Järnvägsgatan presenteras en installation om sambanden mellan stad–natur–kultur. Genom ljus, ljud och doft konfronteras platsen med nya betydelser, sammanhang, villkor och möjligheter. Gaturummet ovan bron, på Kungsgatan, utgörs av ett populärt gångstråk som förbinder City med Kungsholmen. Under bron skapas en temporär passage för möten mellan stadens biotoper – en urban ekodukt.

Ett nyckelbegrepp har blivit ljudskap. Ett landskap är allt det vi ser omkring oss. Men ett ljudskap är detsamma som vår akustiska omgivning, hela den akustiska miljö vi lever i. Man inbillar sig kanske att stadsljuden är likadana var man än befinner sig i världen, men så är det inte. Stadslivets rytmer, pulser och dynamiker varierar
stort på samma sätt som utformningen av byggnader, gator och torg.

Staden är ständigt sysselsatt med att skriva sin egen ljudhistoria. Staden är den parallella musiken till det andra musikaliska. 

Men efter 53 år ovan jord känner jag att jag snart måste ner i understaden…

Skogen i sången – och sången i skogen. Ett välkänt förhållande som folkmusiker kan tala lyriskt om. 

Och en vacker tanke, javisst. Till exempel att all musik vi ägnar oss åt bara är till låns och någon gång ska återlämnas till naturen, skogen.

Jag tror det bor en trädkramare i de flesta av oss. Så varför är det bara mulleaktivister som förväntas få krama träd? Ibland vill också jag ställa mig mitt i sjumilaskogen och på indianers vis skrika O Store Gud! Men konventionen hindrar mig. 

Antagligen är det  bara vanan som gör att jag inte varje dag faller i förundran över att de väldiga, tysta träden. Om träden inte fanns, skulle ingen människa ha fantasi nog att uppfinna dem.

Skogensemblen är också namnet på en internationell musikgrupp baserad i New York med inriktning på ny nordisk musik. Skogensemble bildades på initiativ av den amerikanska tonsättaren Ellen Lindquist. 

Den 10 februari framträder Skogensemble på Scandinavian House med uruppföranden av Henrik Strindberg och Ivo Nilsson, verk av Malin Bång, de finländska tonsättarna Ilari Kaila och Sebastian Fagerlund samt Ellen Lindquist. 

Undrar varför jag känner en lätt newagekrusning längs ryggraden när jag ser Skogenensemblen i sina vita linnekläder stå och spela i skogen? 

I går avled John Barry hastigt i en hjärtattack. Barry är kanske mest känd som kompositör av ledmotiven till James Bond och Snobbar som jobbar. 

Barry började sin karriär som jazztrumpetare, och skrev mycket jazzmusik, till exempel låten Bee’s Knees som sägs vara en av inspirationskällorna till Bond-temat. Åtminstone till 90 procent eftersom Monty Norman orkestrerade musiken och senare påstod att Bond-temat var hans. En galen upphovsrättslig strid utbröt. Som Barry vann.

Filmmusik. Engelskan har ett mycket bättre ord, underscore.

Ibland har filmmusiken kritiserats, till exempel att den skulle manipulera berättelsen. Att den är sekundär musik eftersom den lurar i bakgrunden. Ofullkomlig eftersom den inte är genomkomponerad enligt klassiskt manér. Att den förvränger sanningen och lindar in filmen i en falsk varuestetik. Ett brödjobb. Och så vidare. Därav all denna bitterhet, som särskilt Alfred Hitchcocks huskomponist Bernard Herrmann gav uttryck för: ”Hitchcock gör filmerna till 60 procent och sedan får jag göra dem färdiga åt honom.”

En gåta är det trots allt när bilder stöter ihop med musik. Mellan filmen och publiken skrivs genast ett audiovisuellt kontrakt som varar hela filmens längd. På motsvarande sätt har det grekiska dramat uppfostrat oss att göra lösa överenskommelser med fiktionen. Vi gör sagan verklig under en stund för att sedan lösa upp den. Och det förefaller som om musiken är själva katalysatorn i denna filmiska fusion av dikt (berättelse), mim (uttryck) och dans (rörelse).

Det finns saker som inte går att visa i bild. Här kommer musiken in och gör grovjobbet. Till exempel genom att ge intensitet åt inre tankar, skräckkänsla, storslagenhet, glädje, skapa framåtrörelse, bromsa upp, lyfta dialogen till poetiska höjder.

Här var Barry en banbrytare. Han ägde en formidabel förmåga att plantera brännpunkter i filmen. Och liksom utjämna vad vi känner och vad filmens James Bond känner.

”Fanns det någon musik alls i filmen? Jag minns den faktiskt inte.” Men det är just i det egendomligt förbisedda som konsten ligger.