Ma Rainey

Att opera har en katastrofal kvinnosyn är väl knappast någon nyhet. Numera. Men det finns en annan musiksort som möjligen är sämre i jämställdhet. 

Jazzen. Sämst i klassen?

Lite yrvaket vill därför Nordic Jazz Conference 2012 syna jazzens genus och äkthet. 30-31 augusti på Musik- och teatermuseet i Stockholm.

Frågeställningarna är besvärliga. Vad är en äkta jazzmusiker? Varför hävdar vissa än i dag att män spelar bättre än kvinnor? 

När jazzen slog igenom stod den för frigörelse och modernitet. Den urbana musikstilen sprängde gränser musikaliskt och socialt, men gränserna mellan män och kvinnor ruckades inte. De stora instrumentalisterna var män. Kvinnor, i den mån de förekom, var huvudsakligen vokalister.

Hundra år efter genombrottet är mansdominansen fortfarande kvävande. Jazzens jämställdhet torde vara sämst i musiklivet. 

Manliga habituéer häckar på jazzklubbar runt om i världen. Män med cementerande åsikter om vad som är musik. Svänger det, då är det musik, det vill säga jazz. Annars är det oljud. Den här smått
 fascistoida inställningen är ganska vanlig.

Och det känns ju onödigt med tanke på jazzens könsneutrala, kreolska rötter där trumpetaren Old Man Bunk och bluesens moder Ma Rainey spelade på Hilma Burts bordell. Jazzens ursprung är en ociviliserad buffé av 
minnen, skrönor, färger, smaker, dofter. 

Det hoppas jag att jazzkonferensens gubbar synar.

Jag har alltid förlitat mig på musiken. För där är kommunikationen (oftast) rak och oförställd. Men musiken får det allt svårare med en sak: leken.

Och svårare blir det när produktionsleden låser in leken och därmed också kreativiteten och improvisationen.

Jag menar, när senast hörde du en låt som börjar med ett trumsolo på sju minuter? En text som verkligen drar ner brallorna på etablissemanget? En symfoniorkester som plötsligt skippar Beethoven från repertoaren och ersätter honom med någon ung kvinnlig tonsättare?

Jag tror som psykologen Carl Jung, att lekinstinkt handlar om ett inre behov. Det är bara dumt och onödigt att sluta leka annat än på inrutad “kvalitetstid”. Inte minst inom det mest ordlösa och kommunikativa. Musiken.

Därför går jag i glädjespinn när jag ser raka, oförställda idéer som Viktor Zeidners COME PLAY WITH ME!

I en låda med två pianon bjuds man in att leka, spela och reagera med ljud tillsammans med boxens värd. Man ser inte varandra, men hör varandra. 

Vad händer när ljud och toner är det enda vi har att kommunicera med?  Vad händer med vårt möte när vi uteslutande kan förlita oss på är den andres uttryck i ljud? Vilket sorts möte uppstår? Hur låter vi? Undrar Zeidner.

Think less, play more! 

För den som råkar befinna sig norr om Dalälven öppnar leklådan Lördag 1 september kl 19.00 – 23.00 under evenemanget Ådragets Kulturgata, i min annars så lekhämmade hemstad Gävle.

Jag sörjer verkligen att jag tvingas avstå en av årets konserter: Jon Hassell på Uppsala Konsert&Kongress i morgon.

Så jag sluter ögonen och flyter bort på musikhavet i Hassells Power Spot /Air.

God helg…

Jon Hassell, foto ECM. (Klicka på bilden för att höra Hassell och Eno.)

Han har länge ansetts vara en doldis, men fler börjar lystra till Jon Hassells varma och säregna ton i trumpeten.

Med visionära idéer har han inspirerat inte minst Brian Eno, David Byrne och Daniel Lanois – och naturligtvis själv låtit sig inspireras tillbaka.

Ta till exempel Enos och bildkonstnären Peter Schmidts kortlek Oblique strategies. För Hassell blev det en viktig impuls att frigöra sig från traditionen ”musik. Om du hamnar i en kreativ återvändsgränd kan du dra ett slumpkort ur Oblique strategies och följa uppmaningen;”spela melodin baklänges”,”betona rytmen”,”blås i munstycket”. 

Oblique strategies ska ha spelat en stor roll när Eno producerade skivor som David Bowies Low, Talking Heads Remain in light, U2:s Joshua Tree, och i flera samarbeten med Hassell. Bland annat det smått ikonografiska albumet  Possible Musics från 1980.

Det är alltid en annorlunda hybrid av urtida och digitalt, komponerat och improviserat, öst och väst. 

Den amerikanska tidskriften The Wire skriver: ”Det är svårt att tänka sig hur den samtida musiken skulle låta utan Jon Hassell. Hans inflytande på samtida musik är lika viktigt som Miles Davis, Jimi Hendrix, James Brown eller Velvet Underground .” Med sitt senaste album Last Night The Moon Came Dropping Its Clothes In The Street (ECM 2009) fortsätter Jon Hassell sina musikaliska utforskningar. Samtidigt återvänder han till sitt ursprung.” 

Och Hassell reflekterar: ”Tänk på det som om jag vore en konstnär i en stor ateljé med massor av saker som jag samlat – stora saker, små saker, saker som jag älskar. Jag sätter upp någon av sakerna på en stor duk. Sedan ser jag mig runt och tänker: vad i min samling skulle nu passa in. Vad skulle se bra ut. Om det fungerar, vad skulle bli nästa element. Och så vidare. Det är så jag tänker nu. På så sätt behöver jag inte relatera till en viss musikstil. För det är inte en ’jazzmålning’, eller ’klassisk’ målning, det är inte en duk med ’world music’. Det är allt som finns i luften och är vackert.”

Lördag den 19:e maj k 16.00 spelar Jon Hassell på Uppsala Konsert & Kongress. Det är stort. Riktigt stort.

Idag tillkännagavs Polarpriset.

Det gick till två gubbar. Cellisten Yo-Yo Ma. Och poporaklet Paul Simon.

Bra men lagom upphetsande namn båda två. Bättre skulle vara att skänka de 2 miljonerna till någon kommunal musikskola istället. 

Hursomhelst löd motiveringen så här:

Prismotivering för Yo-Yo Ma:

Polarpriset 2012 tilldelas Yo-Yo Ma, vår tids ledande cellist. Yo-Yo Ma har, med sin virtuositet och sitt stora hjärta, vigt sitt liv åt musikaliska resor över hela världen. Med sin cello och sin nyfikenhet i bagaget har han färdats längs Sidenvägen och korsat såväl kulturella som musikaliska gränser. Yo-Yo Ma förenar människor över hela världen och visar oss att musik är kommunikation, passion och utbyte av erfarenheter.

Prismotivering för Paul Simon:

Polarpriset 2012 tilldelas Paul Simon. Ingen annan har gjort sig mer förtjänt av epitetet ”world class songwriter”. Under fem decennier har Paul Simon byggt broar över inte bara ”troubled waters” utan över hela oceaner genom att musikaliskt förena olika kontinenter. Med fulländat pophantverk, ständigt nyskapande arrangemang och texter som fångar sin tid, har Paul Simon byggt ett bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid.

Det låter som det brukar, förutom formuleringarna. Just uttrycket ”nyfikenhet i bagaget” klingar väldigt konstigt. Ligger nyfikenheten i själva instrumentfodralet och kan plockas upp på befallning, eller? Men ännu skummare är nog Simons ”bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid”. Till skillnad från övriga bibliotek som snart stänger?

Som avrundning på kvällens gnäll vill jag dela med mig av det bästa musikklipp jag känner till. Shreds illmariga lustmord på Yo-Yo, Ithzak och de andra.

Det blev en violasolist i år. 

Eller violast, som somliga väljer att uttrycka det på musiksvenska. Ellen Nisbeth blev vinnaren av Kungl. Musikaliska akademiens Solistpris 2012. Hon vann genom ”sin förmåga att med fullödig teknik sätta musiken i fokus och skapa en ärlig kommunikation med publiken genom sin starka scennärvaro.” Skriver juryn i protokollet.

100 000 kronor rikare. Och dessutom får hon en konsert med Göteborgs Symfoniker och en turné arrangerad av Musik i Syd.

Finalen ägde rum på Berwaldhallen i Stockholm lördag 5 maj och direktsändes i Sveriges Radio. De övriga finalisterna, violinisten Daniel Migdal och pianisten Peter Friis Johansson, blir inte helt lottlösa. De får vardera 25 000 kronor och har hävdat sig i finalen bland mer än 100 sökande.

Avgörande i tävlingen är de tävlandes konstnärliga insikt, tekniska behärskning samt musikaliska gestaltning och scenisk kommunikationsförmåga.

Det kunde vara ett pris i mängden som drunknar i bruset från Idol och Talang. Men det är stort, inte alls lika provinsiellt eftersom det tar sikte på solisternas förutsättningar att breaka i hela världen.

Smakprov på hur en viola låter.

Tonsättarinna! Så 1800-tal det låter. 

Men jag antar att det inte alls presenteras så mossigt i musikradions P2 eftersom det är Christina Tobeck som gjort serien om syskonen Valborg och Tor Aulin. Inalles blir det fyra radiodokumentärer med start fredag den 4:e maj.

Se info om programserien här. 

Kvinnornas plats i yrkeskåren Tonsättare, kompositör eller i de fall man vill markera det germanska arvet, Komponist – är ett ständigt ämne för diskussion eftersom konstmusik snubblar i osynk med samhälleliga förändringar.

Orkester, se där är målet! Med segerviss pennföring beskrev till exempel Elfrida Andrée sin högsta önskan för det ”kvinnliga slägtets höjande”. Och när Amanda Maier inte bakade kakor åt Brahms och födde barn, ägnade hon sig åt eget skapande under mottot: ”Kvinnans erkännande som kompositör är drivkraften.”

Så här efteråt är det svårt att föreställa sig en grövre spik i patriarkatets kista än en orkesterkantat tonsatt av en kvinnlig kompositör, beställd med anledning av den internationella rösträttskongressen 1901 i Stockholm. Herrarna i kongressen tyckte att kantaten kunde framföras till piano. Men det tyckte inte Elfrida: ”Lättare vore att rycka en bit ur klippan än att få mig att rycka min idealitet.”

Varför blir så få kvinnor tonsättare och de få som blir tonsättare, så sällan spelade? Svaret är tyvärr mycket enkelt: Tonsättare är ett karriäristyrke och strukturen liknar den inom Landsting och Kommun. Av dåtidens kvinnor krävdes att de var som karlar. Elfrida Andrée var ett hälleberg och Laura Netzel en Julia Cæsar-typ.

Helena Munktell visade sina sylvassa armbågar. Valborg Aulin var emellertid den skickligaste tonsättaren men saknade förmågan att surfa på framgångarna. Bortglömd i en sjaskig etta i Örebro avfördes hon från musiklivet. I något musiklexikon beskrivs hon med orden, ”vekt musiksinne”.

Det krävdes mer än mod för att stå emot männens tycke och smak. Hör bara hur tidens kritiker, Eduard Hanslick, uttryckte saken: ”En kvinnlig komponist kommer aldrig att finnas, endast en felskrivande kvinnlig komponist. Jag tror inte på femininformen av begreppet skapare. Intill döden förhatligt är mig dessutom allt som smakar kvinnoemancipation.”

Kvinnor tvingades att komponera som män och de eventuellt kvinnliga dragen smulades ner i de manliga kompositionsteknikerna.

Fast här står Valborg Aulin och hennes stråkkvartetter i F dur respektive e moll i en klass för sig. Kvartetten i F dur är en brusande älv i tidens Leipzigromantik men faller bitvis utanför den formella ramen. Kvartetten i e moll håller en lägre profil, känns tuktad och lite inåtvänd.

I kvinnornas väg satt jätteproppen Peterson-Berger och skrev magsura recensioner. Den rakryggade Laura Netzel, arrangör av konserter till ”asyl för husvilla qvinnor” och ”musikaftnar för arbetare”, ogillade P-B med hela sitt förakt. Men i Paris blev hennes musik berömd under pseudonymen N Lago, den ansågs djärv och nordisk, à la Grieg. Exempelvis den melodiskt stormig Cellosonat som i andra satsen ger sig ut på underbart krokiga stigar. Ibland tangerar hennes oändlighetsmelodier en friform som senare ska höras i Debussys flytande och smältande kammarmusik.

Personligen har jag svårt att slita blicken från Elfrida Andrée och Valborg Aulin. Bestämmelser och dispensförfaranden ändrades där Elfrida drog fram genom musiklivet. Prästmotståndet tycks ha gett henne ännu mera energi att blåsa luft i kyrkorgelns pipregister och ropa, ”Det du, Paulus lille”. Hon fann sig snabbt i absurda situationer. Motgångar bemötte hon med ett ”får se nu om det här var ett trappsteg för mig”. Men hon låg också nedbäddad i feber efter P-B:s recensioner.

Så, välkommen i gänget Valborg Aulin, inte en dag för tidigt!

Tennis för två. Världens första datorspel?

Vid en första anblick kan det verka som en efterlängtad utveckling att dataspelsmusik har fått samma status som filmmusik. Idag spelas den till och med av symfoniorkestrar, säljs på CD-skiva och har egna hemsidor.

I dataspel är musiken konstruerad så att den förstärker känslan av att vara i eller utanför spelet.

Musiken absorberar eller stöter ifrån. Genom musikens och ljudens cykliska förlopp, är den extremt irriterande för den icke invigde men väldigt attraherande för spelaren. På samma sätt som spelaren kämpar med att lösa uppgifter, lära sig koder och konkret tillskansa sig spelets nycklar utgör musiken ett diffust motstånd. 

Den är spöket i maskinen som viskar till ditt undermedvetna.

Dataspel går oftast ut på att fånga spelaren i ett tranceliknande tillstånd där hon färdas genom olika världar via svårighetsgrader. Musiken innesluter spelaren i  melodier och rytmiska förlopp som upprepas kontinuerligt med små förändringar i ett slags  cirkelförlopp. Pulsen i musiken är hela tiden analog med den hastighet varmed spelfigurerna färdas genom miljöerna.

Musiken får deltagaren att färdas längre och längre in i fiendeland och aldrig ens stanna upp för att hämta andan, utan så länge som musiken pågår fortsätta färden in i främmande världar.

Nu laddas det för årets spelkonsert i Stockholm Konserthus, 19 juni kl 19.

Konserten Symphonic Fantasies presenterar fyra spelserier som utmärker sig för sin starka musik. Samtliga presenteras i längre sviter (upp till 18 minuter långa), där arrangörerna i nära samarbete med tonsättarna själva valt ut teman och annat musikaliskt material. Något både för inbitna fans och för den som första gången besöker en spelmusikkonsert. 

Konsertproduktionen Symphonic Fantasies har gjorts två gånger tidigare: dels med WDR:s orkester i Köln i Tyskland 2009 och i januari 2012 med Tokyofilharmonikerna i Japan. 

Nobuo Uematsus musik till den omfattande spelserien Final Fantasy är kanske dagens mest älskade och kända soundtrack. Final Fantasy är en sagovärld som levt och utvecklats under 25 år, och som musikaliskt omfattar en oerhörd bredd och variationsrikedom. Kungliga Filharmonikerna har tidigare presenterat flera konserter med musik ur serien och man har spelat in två cd med musik ur Final Fantasy.

Chrono Trigger & Chrono Cross, utgivna 1995 respektive 1999, anses ännu idag vara några tidernas bästa spel – dess tematik kring resor i tiden verkar ständigt fascinera. Yasunora Mitsudas soundtrack till spelen har fått kultstatus och fortsätter att inspirera nya generationers musiker till remixer och coverversioner. Vi är stolta att kunna presentera Mitsuda som konsertens hedersgäst. Det finns möjlighet att träffa honom närmare vid årets Meet & Greet efter konserten.

Secret of Mana kom ut 1993 och hyllades som ett mästerverk. Spelet var i själva verket den andra delen i den japanska serien Seiken Densetsu (Legenden om den heliga svärdet). Hiroki Kikutas musik till spelet skapar en unik atmosfär och sagostämning.

Kingdom Hearts är spelserien där karaktärer från Walt Disney möter legendariska personligheter från Final Fantasy i en äventyrsvärld! Den impressionistiska musiken av Yoko Shimomura har presenterats tidigare av Kungliga Filharmonikerna (bland annat vid konserten Sinfonia drammatica sommaren 2009). I den här sviten ges Shimomuras eget instrument, pianot, stort utrymme i solistrollen.

För mig som aldrig kör datorspel kan musiken ändå vara fullt tillräcklig för att jag ska ”delta” i spelet. Det är just det som känns kul med datorspelsmusik, att den till slut har hittat en nivå som egen musiksort.

Är du en radio– eller tvmänniska? 

Trots att Bertolt Brecht tyckte att radion var ”ett akustiskt varuhus” kunde han inte bortse från den duett som uppstår mellan apparat och lyssnare. Trots att radion inte kan tala!

När radion lanserades på 1920-talet var det en stor sensation. Meningen var att man skulle se varifrån ljudet strömmade och samtidigt rikta blicken i tillbedjan åt hemmets nya altare.

Radio kommer från latinets radius som betyder stråle. Och det avslöjar egentligen meningen med all radio. Jag menar, att med ett uppbåd av närvaro träffa mottagaren rätt i magen, hjärtat, huvudet.

Det räcker med att erinra sig Orson Welles The War of the Worlds. När pjäsen sändes i radio 1938 blockerades New Yorks telefonväxlar. En miljon människor flydde i panik. Trafiken lamslogs. Tala om radiomagi – i mono!

Ljudet är minnesaktiverande. Det tar sig in i oss utan att vi riktigt kan stoppa det. Och tänk hur många kanaler finns det inte? Ett par hundra tusen inom en armlängds avstånd.

Här är en av de mindre men inte desto mindre intressanta. De svenska tonsättarnas egen webbkanal i etern: Composers Radio som du hittar här.

Veckans spellista:

1 Jens Hedman

Icebreaker (2009) Duration: 4 min

EAM

Hon tyckte att hon bara gjorde sitt jobb, som alla andra.

Hon ville stå i rampljuset.

Hon dansade med Goebbels.

25.000 såg och hörde Anders Nilssons enastående opera ZARAH. Fylld av fina melodier och hotfullt stöveltramp.

Nu finns en andra chans för alla som råkar vara i närheten av Köping. Under Köpings Kulturkalas har filmvisningen av operan Zarah premiär imorgon, lördag kl. 14 och andra visning på torsdag den 26:e.

I Bosse Schöns bok  ”Sanningen om Zarah Leander” läser jag att hon behandlades hänsynslöst efter kriget: ”I Sverige blev hon utfryst och dåvarande Radiotjänst vägrade att spela hennes musik. Men av dokumenten i säpoakten framgår att anklagelserna mot Zarah Leander var lögn och att hon utsattes för en hänsynslös historieförfalskning. Två polisutredningar, som förblivit hemliga fram tills nu, friar henne från alla misstankar. Hon var vare sig nazist eller spion.”

Och fortfarande tycks åsikterna om Zarah gå isär. När stadsbyggnadsnämnden i Karlstad för drygt ett halvår sedan genomförde en omröstning ifall man skulle döpa en gata eller plats efter Zarah Leander, drygt 30 år efter primadonnans död, blev röstsiffrorna 6 JA mot 5 NEJ.

Antagligen föregås när, var och hur av en infekterad debatt.