”Tack vare assistansen kan vi ge våra barn ett värdigt liv”
avÖver 400 läsare har hört av sig till Aftonbladet via mejl med åsikter och synpunkter på den personliga assistansen och Aftonbladets granskning ”När hjälpen upphör”.
Många är upprörda. De berättar om liknande erfarenheter, hur assistanshjälpen plötsligt upphört eller antalet timmar minskats, utan att hjälpbehovet minskat hos den funktionshindrade.
Föräldrar berättar om situationen för sina barn och om den egna situationen. Om hur de måste kämpa för att barnen ska få hjälp. Eller om sin oro för att barnet plötsligt ska mista assistansen.
I min värld, som mamma till en liten flicka på 9 år med grav funktionsnedsättning, lever jag numera i ständig oro över vart vi är på väg i Sverige. Dagligen blir jag påmind om barn runt omkring oss som blir av med sin assistans eller får timmar indragna. Barn som har ett enormt och många gånger livsnödvändigt behov av personlig assistans.
Jag skulle vilja sätta fingret på en öm punkt: hur skulle politiker och beslutsfattare i Sverige själva se det om någon sa till dem att deras barn, syskon eller föräldrar inte längre har rätt att äta? Att det inte är ett grundläggande behov?
Ska det spela roll HUR man får i sig näring? Om det sker genom munnen, genom en sond i näsan eller genom en gastrostomi? Att man på ett så desperat, uppenbart sätt försöker skära ner kostnaderna för en grupp människor som lever ett så skört liv anser jag är fullständigt oacceptabelt!
När Försäkringskassan sedan hänvisar till det s.k. föräldraansvaret blir man fullständigt chockad! Det är lätt att slå sig på bröstet och säga att vi i Sverige är så duktiga på att rädda för tidigt födda barn, att vi kan behandla stroke-patienter, rädda svårt trafikskadade människor och rehabilitera.
Att vi har en mycket god sjukvård. Men sedan då? Har vi då inte också en skyldighet att ge dessa människor ett värdigt liv? Att ge dem möjligheten att leva, inte bara överleva.
Tack vare assistansen är vi många som kan ge våra barn ett värdigt och meningsfullt liv! Vi kan låta våra barn växa upp i ett samhälle där allas lika värde är ett faktum. Där vi inte räknar livets värde i kronor och ören.
Men frågan är; har politikerna förmågan, kuraget och medkänslan som behövs för att behålla det så? Är de starka och kompetenta nog att stå upp för den lilla grupp människor som ofta inte själva kan tala för sig? Jag hoppas innerligt att svaret i slutänden utan tvekan är ja.
Jag vet att vi är många som verkligen uppskattar att Aftonbladet tar upp vad som håller på att hända inom personlig assistans och att även utomstående får en inblick i vart Sverige är på väg om vi inte agerar.
För vem som helst kan på en sekund hamna i en situation som gör att behovet av personlig assistans plötsligt är ett faktum. Livet kan förändras på ett ögonblick. Vare sig man är politiker eller inte”.
Mamma till 9-årig flicka
”Jag bor i Jönköping och är en av ca 16000 personer som är beviljad statlig assistansersättning. Jag är också mycket aktiv i handikapprörelsen med personlig assistans som huvudområde.
Vill säga att det är bra och glädjande att Aftonbladet gör en ordentlig granskning av en frihetsreform som är på väg att rämna. Jag tycker det är viktigt att få fram att det här inte bara handlar om en kris för själva assistansreformen och de människor som får sina liv slagna i spillror när assistansen dras in.
Utan det handlar också om en allt djupare förtroendekris mellan oss som berörs samt våra anhöriga och dem på andra sidan – staten. Jag följer debatten noga i olika grupper på Facebook. Det är inte ovanligt att jag stöter på åsikter som att ”regeringen vill helst att vi dör allesammans” eller ”svenska staten har utfärdat dödsdom mot alla handikappade”.
Själv tvivlar jag på att regeringen har en aning om hur debatten på nätet går kring rent existentiella frågor om liv och död för personer med funktionsnedsättningar i Sverige 2016.
Förutom att vara talesperson för VIMPA – Vi Personlig Assistans i Jönköpings län och aktiv i Kooperativet STIL – driver jag också en blogg om allt som direkt och indirekt berör personlig assistans och LSS”
http://thomasjuneborg.blogspot
Thomas Juneborg, talesperson, styrelseledamot VIMPA – Vi Med Personlig Assistans i Jönköpings Län
”LSS skärs sönder, pengarna måste till flyktingar. Det skapar en ilska mot invandrare och flyktingar och hos vissa ett hat trots att ingen invandrare har något med dessa beslut att göra.
Jag anser att de styrande göder rasism och främlingsfientlighet genom att ställa grupper mot varandra. De skapar ett vi och dom och en ilska mot de nya svenskarna. Invandrare/flyktingar får klä skott för det och stå till svars för sådant som de styrande bestämmer.
Grupper ställs mot varandra, vi och dom”.
Emma
Har du nyhetstips?