The Dictator’s Team

Den sorgliga sanningen är ju att Assad har vunnit, och att omvärlden har accepterat det. Formellt sett pågår fortfarande kriget i Syrien – och vissa områden kontrolleras fortfarande av andra än regimen – men det finns inte längre några tvivel om hur allt kommer att sluta.

Det blev ingen krigsförbrytartribunal för Bashar al-Assad, det blev inget ansvar utkrävt för kemgasattackerna mot civila. Det blev sisådär en halvmiljon döda, drygt tretton miljoner på flykt – och sedan tyckte alla vi som tittat på att det var dags att gå vidare.

Idag kan Bashar al-Assad sitta lugnt och försäkra att inget egentligen har hänt. Lite oroligt ett tag, kanske, men allt nu återigen under kontroll. Undan, undan – här finns inget att se, inget särskilt att rapportera om. Syrien är en normal, stabil och välfungerande nation utan splittringar – eller som parollen lyder på landslagets spelarbuss under Asiatiska mästerskapet: ”One Team. One Nation. One Syria”.

Det här landslaget fungerar fint för att fortsätta projicera den bilden.

Här finns inte längre några rebeller eller dissidenter. Spelarna som en gång ställde sig på andra sidan stridslinjerna har antingen försvunnit, tystnat eller fallit tillbaka in i ledet. Den här mästerskapstruppen fick visserligen ett sent återbud från Firas Al Khatib – den fantastiska kreatören som nästan slets itu av sin inre konflikt av sina inre tvivel när han avbröt sin långa landslagsbojkott – men talande nog leds det numera av kraftfulle lagkaptenscentern Omar Al-Soma.

Efter att det syriska landslaget vann de Västasiatiska mästerskapen för sex år sedan blev Omar Al-Soma den första landslagsstjärnan att offentligt ta ställning mot regimen. Efter slutsignalen firade han med oppositionens flagga, revolutionens flagga. Sedan var han borta från landslagsspel i nästan fem år – innan han plötsligt var tillbaka och snubblande nära att skjuta Syrien till VM förra hösten.

Förra våren lät Omar Al-Soma sig fotograferas då han bekymmerslöst spelade fotboll med Bashar al-Assads yngste son, 17-årige Hafez. För mindre än två månader sedan skanderade delar av den syriska sektionen till Assads ära under en träningsmatch i Kuwait:
– Alshaeb yurid Bashar al-Assad. Folket vill ha Bashar al-Assad.

Givetvis vore det djupt orättvist – och direkt felaktigt – att svepande beskriva alla runt det här laget som aningslösa regimförespråkare. Många spelare har ställts inför olösliga dilemman som vi inte ens kan föreställa oss, och många fans vill bara uppskatta ett lag som skapar någon typ av glädje och värme där det enbart funnits lidande och död.

Det går att förstå det – det är fullt möjligt att det till och med finns moralisk giltighet i det – men det finns ingen som helst möjlighet att beskriva det här som något annat än ett landslag sanktionerat, understött och utnyttjat av Bashar al-Assad och hans statsapparat.

Den här kvällen rullade det syriska landslaget in i Sharjah med beslutsamhet och kraft. De högljudda, välfyllda läktarna var syriska till nästan 90 procent, och under den första kvarten verkade det som att deras rödklädda lag skulle rusa rakt över Palestina. Omar Al-Soma vräkte sig fram till några halvchanser, och den skickliga Omar Khrbin var nära att spräcka nollan flera gånger om.

Men Palestina stod emot.

Lagen från den här delen av världen är varken de spetsigaste eller de taktiskt mest välskolade – men de kommer aldrig någonsin att göra det enkelt för en motståndare, oengagerat lägga sig platt för att vänta in förlusten.

De sliter. De kämpar. De går in i varje enskild situation med sitt absolut yttersta, ger sig själva till den större sak som nu råkar vara just deras.

I 70 minuter försvarade sig Palestina tappert och framgångsrikt med elva man – sedan blev deras mittback Mohammed Saleh (jo, jag vet) utvisad. Så i 20 minuter till försvarade de sig tappert och framgångsrikt med 10 man.

Palestina vann med 0-0.

Deras numerärt underlägsna spelare firade som om de hade vunnit, deras numerärt underlägsna fans gjorde detsamma. 20 år har gått sedan Palestina fick sitt fulla erkännande av FIFA, och det här var deras första poäng någonsin i de asiatiska kontinentalmästerskapen. Betydelsen för hur de ser på sig själva, hur omvärlden ser dem – att omvärlden ser dem! – är enorm.

– Falastiniya – Al Qud’s arabiya, skanderade fansen. Palestina – Jerusalem är arabiskt.

I Mellanöstern är det omöjligt för fotbollen att ställa sig utanför politiken, och när allting kommer kring tror jag ärligt talat inte att den är särskilt intresserad av att göra det heller.