Den sorgliga sanningen är ju att Assad har vunnit, och att omvärlden har accepterat det. Formellt sett pågår fortfarande kriget i Syrien – och vissa områden kontrolleras fortfarande av andra än regimen – men det finns inte längre några tvivel om hur allt kommer att sluta.

Det blev ingen krigsförbrytartribunal för Bashar al-Assad, det blev inget ansvar utkrävt för kemgasattackerna mot civila. Det blev sisådär en halvmiljon döda, drygt tretton miljoner på flykt – och sedan tyckte alla vi som tittat på att det var dags att gå vidare.

Idag kan Bashar al-Assad sitta lugnt och försäkra att inget egentligen har hänt. Lite oroligt ett tag, kanske, men allt nu återigen under kontroll. Undan, undan – här finns inget att se, inget särskilt att rapportera om. Syrien är en normal, stabil och välfungerande nation utan splittringar – eller som parollen lyder på landslagets spelarbuss under Asiatiska mästerskapet: ”One Team. One Nation. One Syria”.

Det här landslaget fungerar fint för att fortsätta projicera den bilden.

Här finns inte längre några rebeller eller dissidenter. Spelarna som en gång ställde sig på andra sidan stridslinjerna har antingen försvunnit, tystnat eller fallit tillbaka in i ledet. Den här mästerskapstruppen fick visserligen ett sent återbud från Firas Al Khatib – den fantastiska kreatören som nästan slets itu av sin inre konflikt av sina inre tvivel när han avbröt sin långa landslagsbojkott – men talande nog leds det numera av kraftfulle lagkaptenscentern Omar Al-Soma.

Efter att det syriska landslaget vann de Västasiatiska mästerskapen för sex år sedan blev Omar Al-Soma den första landslagsstjärnan att offentligt ta ställning mot regimen. Efter slutsignalen firade han med oppositionens flagga, revolutionens flagga. Sedan var han borta från landslagsspel i nästan fem år – innan han plötsligt var tillbaka och snubblande nära att skjuta Syrien till VM förra hösten.

Förra våren lät Omar Al-Soma sig fotograferas då han bekymmerslöst spelade fotboll med Bashar al-Assads yngste son, 17-årige Hafez. För mindre än två månader sedan skanderade delar av den syriska sektionen till Assads ära under en träningsmatch i Kuwait:
– Alshaeb yurid Bashar al-Assad. Folket vill ha Bashar al-Assad.

Givetvis vore det djupt orättvist – och direkt felaktigt – att svepande beskriva alla runt det här laget som aningslösa regimförespråkare. Många spelare har ställts inför olösliga dilemman som vi inte ens kan föreställa oss, och många fans vill bara uppskatta ett lag som skapar någon typ av glädje och värme där det enbart funnits lidande och död.

Det går att förstå det – det är fullt möjligt att det till och med finns moralisk giltighet i det – men det finns ingen som helst möjlighet att beskriva det här som något annat än ett landslag sanktionerat, understött och utnyttjat av Bashar al-Assad och hans statsapparat.

Den här kvällen rullade det syriska landslaget in i Sharjah med beslutsamhet och kraft. De högljudda, välfyllda läktarna var syriska till nästan 90 procent, och under den första kvarten verkade det som att deras rödklädda lag skulle rusa rakt över Palestina. Omar Al-Soma vräkte sig fram till några halvchanser, och den skickliga Omar Khrbin var nära att spräcka nollan flera gånger om.

Men Palestina stod emot.

Lagen från den här delen av världen är varken de spetsigaste eller de taktiskt mest välskolade – men de kommer aldrig någonsin att göra det enkelt för en motståndare, oengagerat lägga sig platt för att vänta in förlusten.

De sliter. De kämpar. De går in i varje enskild situation med sitt absolut yttersta, ger sig själva till den större sak som nu råkar vara just deras.

I 70 minuter försvarade sig Palestina tappert och framgångsrikt med elva man – sedan blev deras mittback Mohammed Saleh (jo, jag vet) utvisad. Så i 20 minuter till försvarade de sig tappert och framgångsrikt med 10 man.

Palestina vann med 0-0.

Deras numerärt underlägsna spelare firade som om de hade vunnit, deras numerärt underlägsna fans gjorde detsamma. 20 år har gått sedan Palestina fick sitt fulla erkännande av FIFA, och det här var deras första poäng någonsin i de asiatiska kontinentalmästerskapen. Betydelsen för hur de ser på sig själva, hur omvärlden ser dem – att omvärlden ser dem! – är enorm.

– Falastiniya – Al Qud’s arabiya, skanderade fansen. Palestina – Jerusalem är arabiskt.

I Mellanöstern är det omöjligt för fotbollen att ställa sig utanför politiken, och när allting kommer kring tror jag ärligt talat inte att den är särskilt intresserad av att göra det heller.

Strax efter lunch på den tredje adventssöndagen befann jag mig i en villa vid Linuddens naturreservat, en dryg kvart sydost om Nyköping. Det var bara några få timmar kvar tills flygplanet skulle lyfta mot Asien, och Mahmoud Eid såg över den stora resväskan en sista gång.
– Det är mycket som ska med när man packar för fem veckor. Här är fyra par fotbollsskor till mig själv.
Fyra…? Det är fler skor än så där.
– Jag har tagit med mig lite extra, faktiskt. Det är två spelare i landslaget som har skickat en beställning till mig. De här skorna har inte kommit ut i Palestina.
Du blir importören som fixar skor till palestinierna.
Det är nästa business, faktiskt.

Mahmoud Eid kommer ifrån en remarkabel familj, och det var deras långa, krokiga väg från Palestina som jag åkt till Nyköping för att skildra. De fyra äldsta bröderna föddes i Förenade Arabemiraten, där pappan ägnade sig åt en typ av import-export-verksamhet. Precis i skarven mellan 1980- och 90-tal kom de till Sverige med 1 000 dollar insmugglade i en tandkrämstub. Först hamnade de i Dalarna där snön låg meterdjup, och pengarna gick omedelbart åt för att köpa vinterkläder till barnen.
Familjen utökades med en femte son – Mahmoud Eid – innan den sedan splittrades. Pappan försvann iväg till Göteborg, medan de övriga flyttade till Nyköping. Fem söner och en ensamstående, arbetslös mamma, inträngda tillsammans i en liten lägenhet i Nyköpings miljonprogramsområde, Brandkärr.
– Det blev ju tufft för vår mor. Hon var ensamstående, hade inget jobb och vi var fem barn… Jag brukar säga att vi var rika på kärlek.
Villan vi befann oss i tillhörde Ahmad Eid, den näst äldste av de fem bröderna. Det var mest han som berättade om de tidiga åren, tiden som gick innan lille Mahmoud växte upp och blev landslagsman i fotboll.
– Vi hade det tufft att täcka kostnaderna för fotbollsskor, benskydd, medlemsavgifter och fan och hans moster… Vi fick alla hjälpas åt, och då prioriterade vi Mahmoud. ”Fasiken, han kan bli vår stjärna. Då kan han försörja oss sedan”.
Du avstod ett par nya vinterdojor för att han skulle få fotbollsskor?
– Lite så.

Idag är grejen med familjen Eid är att alla de fem bröderna lyckats väldigt bra i livet, på olika sätt. Storebror Khaled jobbar inom bankbranschen, och mellanbröderna Ziad och Jamal driver egna telekomföretag tillsammans nere i Skåne.
Lokalt runt Nyköping är det Ahmad Eid som är mest välkänd och tongivande. Han har byggt upp Sveriges största livsmedelgrossist inriktad på gym- och träningsbranschen, han har varit ordförande för fotbollsklubben Nyköpings BIS och sedan valet i höstas sitter han med i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen för Moderaterna.
– Vi hade otroligt lite när vi var unga, men vi ville otroligt mycket. Vi konstaterade ganska fort att det där med att ta på sig offerkoftan och börja peka finger – det leder ingenstans, det är bara slöseri med tid.
Det var när han fick chansen som säljare efter gymnasiet som Ahmad Eid förvandlades från den riktningslösa strulkillen till den fokuserade entreprenören. Själv är han övertygad om att så gott som alla svenskar har möjlighet att göra samma typ av resa.
– Ingenting kommer gratis, och det har alltid varit sjukt viktigt i vår familj. Det går inte att lita på turen. Ser du inte till att förvalta dina möjligheter så kommer du inte att lyckas. Det bara är så.
Så fort Ahmad Eid startade ett eget företag började han också försörja och sysselsätta andra i familjen. De yngre bröderna kom och jobbade hos honom.
– Men med Mahmoud var det annorlunda. Han kom och jobbade kanske två månader, men det bara för att skrapa ihop pengar för att kunna spela fotboll på heltid. ”Nu har jag jobbat i två månader, nu har jag 60 000 så att jag klarar mig en säsong. Vi hörs!”. Det beundrade vi honom alltid för.

Själv menar Mahmoud Eid att han ärvt mycket av sitt mindset från de äldre bröderna, att han tagit det med sig in i fotbollen.
– Han hade ju inga betyg eller något, han var bara en vanlig kille i ghettot. Men att han lyckas ta sig ur det – att han visade oss att det fanns en väg till att lyckas – det fick ju oss att förstå att vi andra också kunde göra samma sak. Jag var alltid inställd på att jag skulle lyckas. ”Ge mig bara möjligheten ska jag klara det” – och min familj gav mig den möjligheten.
Till vardags tillhör Mahmoud Eid allsvenska Kalmar FF, men det senaste året har varit ryckigt för 25-åringen. Förra säsongen blev det dubbla utlåningar – till Mjöndalen i Norge och till GAIS – utan att det riktigt lyfte någonstans.
– Jag har haft lite motgångar den senaste tiden, men det är inte så att jag lägger mig ner och dör för det. Jag kommer tillbaka starkare, jag kommer tillbaka och exploderar. Att misslyckas finns inte i min familj.

Chansen att representera Palestina dök upp för ungefär fem år sedan, och då gick det snabbt. Bara några månader efter debuten spelade Mahmoud Eid i den förra upplagan av Asiatiska mästerskapen, en 21-årig Nyköpings-spelare som gick in och spelade mot de japanska stjärnorna Kagawa, Honda och Okazaki.
– Jag sov bara några timmar den natten, var så förväntansfull.
Under perioden då Mahmoud Eid representerat landslaget har Palestina bedrivit en strävsam och långdragen kamp för att få spela sina tävlingsmatcher på hemmaplan.
– Första gången jag skulle åka till Palestina behandlade de mig på ett väldigt dåligt sätt när jag kom till Israel. Direkt på flygplatsen tog de in mig i ett rum, och jag fick sitta där i sex timmar utan att höra ett ljud. Inget vatten, ingen mat, ingen wifi… Jag kunde inte ha kontakt med någon, utan jag bara satt där och stirrade in i en vägg. ”Vafan händer?”. Till slut fick jag gå in på ett möte – och det enda de gjorde var att förnedra mig, skratta åt mig. Tre personer satt framför mig och bara tryckte ner mig. Jag sa att jag var där för att spela fotboll och för att hjälpa mitt land, men det var bara: ”Vad gör du här? Vi vill inte ha dig här! Du är smuts!”.
Tidigt förstod Mahmoud Eid att han blivit en bricka i ett politiskt spel. Fotbollen har varit ett av Palestinas absolut mest effektiva kampverktyg – ett sätt att visa att de finns och att de är internationellt erkända – och därför har det legat i Israels intresse att förhindra dem från att kvala in till stora mästerskap.
– De gör ju det här för att vi spelare utifrån inte ska vilja återvända till Palestina igen, för att landslaget inte ska lyckas. När vi har suttit i spelarbussen på väg till träningsplanen har vi blivit stoppade av soldater som riktat sina lasersikten i ansiktena på oss. ”In med er i bussen, era hundar”.
För de flesta fotbollsspelare är landslagssamlingarna bara en förlängning av vardagen. För Mahmoud Eid har de inneburit helt andra uppoffringar, helt andra känslor.
– Vi är ett drabbat land, så när vi spelar våra matcher så handlar det inte bara om oss. Det handlar om 12 miljoner palestinier, om att få dem att tänka på något annat än bomber. Och det ger oss den extra styrkan.

Jag satte mig i en bil för att åka tillbaka till Stockholm, Mahmoud Eid satte sig i en annan bil för att åka till Arlanda och flyga vidare till uppladdningslägret i Qatar.
Sedan gick det drygt två veckor – och sedan var han tillbaka i Nyköping igen. När bruttotruppen bantades med fem spelare fanns det inte längre plats för Mahmoud Eid, trots att han varit så gott som ordinarie under fem års tid.
Det var en chock, både för honom själv och för många andra runt honom och laget.
– Jag var tvungen att ta bort mina appar, för det sved att se alla skriva om sin besvikelse. Utan att överdriva fick jag cirka 500 meddelanden.
Fotbollen i Mellanöstern är alltid komplicerad. Så gott som alltid finns det någon osynlig maktman ovanför själva tränarstaben som drar i trådar du inte ser, fattar beslut som du inte kan påverka på grunder du inte förstår.
– Jag jag såg på dem att det inte var lätt att meddela mig beslutet, och jag tror att det är en del politik som påverkat. Jag tror inte det har med fotboll att göra, för isåfall hade jag haft min plats utan snack. Jag förväntade mig 100 procent att jag skulle vara med. Jag har nog varit för naiv.
Klockan fem i eftermiddag spelar Palestina sin mästerskapspremiär. Jag är på plats i Sharjah, Mahmoud Eid är i Kalmar för att påbörja den allsvenska uppstartsträningen.
Det känns fel.
– Men jag ser fram emot ett det nya året med Kalmar FF, och ser väldigt positivt på att det kommit en ny ledarstab. Allt handlar om förtroende för mig, då blommar jag snabbt ut. Att jag fått möta storstjärnor med landslaget har givit mig en stor erfarenhet, och den tar jag med mig när jag spelar i Allsvenskan. Jag försöker alltid tänka att jag mött bättre spelare än dem jag ställs emot, om jag klarat av att skapa saker mot Maya Yoshida så borde jag kunna göra det mot Andreas Johansson eller Robin Jansson också.

Saker jag inte visste innan jag kom till Al Ain idag.

För det första: Jordanien har ett riktigt jävla starkt och slagkraftigt fotbollslandslag.

För det andra: Under sin nationalsång höjer jordanierna unisont sina rödvita sjalar, använder dem som en sorts extraflaggor. I Sverige kallar vi ju konsekvent alla såna här tygstycken för Palestinasjalar, men för vissa jordanska nationalister gränsar det till förolämpningen.

För dem som tycker det är viktigt med sådana distinktioner är det de svartvita sjalarna som har sitt ursprung i Palestina (på den västra sidan av Jordan-floden), medan de rödvita hör hemma i Jordanien (på den östra).

Det arabiska samlingsnamnet på sjalarna är keffiyeh – efter den irakiska staden Kufa – medan jordanierna säger shemagh mhadab. För dem är de här tygstyckena precis lika laddade med historia, kultur och identitet som de är för anhängare av den palestinska saken.

Det här visade sig även bli en dag att hissa dem lite extra högt, med lite extra stor stolthet.

Marcus Bergs nybyggda hemmaarena är faktiskt jävligt imponerande – tajt, välvd och väldisponerad – men vid avspark fanns här kanske 60 australiensare och sisådär 20 neutrala emiratier.

Numerärt hade de tillresta jordanierna ingen chans att fylla arenan, men volymmässigt gjorde de ett rejält jävla försök. Tre olika läktarsektioner växelsjöng sånger där ”yallah” rimmade på ”inshallah” – and you had to admit they were catchy. Sisådär 3 000 jordanier lät mångdubbelt mer än drygt 30 000 emiratier gjorde på premiären igår.

Nere på planen svarade spelarna upp. Jordanien spelar tyvärr utan sent sidsteppade Jonathan Tamimi från GIF Sundsvall, men kopplade snabbt ett grepp om matchen. Visserligen stod de lågt, men de lyckades både bibehålla aggressiviteten och spetsen i omställningarna. De regerande från mästarna från Australien måste lära sig att leva utan både Cahill, Jedinak och Mooy – och i den här matchen förlorade de konsekvent i det löp- och duellspel de normalt sett är så bra på.

Företagsamma Cypern-proffset Musa Al-Taamari slog in en hörna, och den väldige Anas Bani Yaseen dundernickade in 1-0 efter 25 minuter. Strax därefter hade Baha’ Abdel-Rahman en fin frispark i ribban, och om något verkade Jordanien vara på väg att döda matchen.

Pausvisslan gick. Ute på planen det jordanska laget sjönk omedelbart ner i den rituella sujud-bönen, och i läktarkatakomberna rullades bönemattorna snabbt ut.

Med sisådär tio minuter kvar tycktes de där bönerna börja behövas. Australiens Kenya-födda diamant Awer Mabil prickade stolpen, Jackson Irvine fick ett mål korrekt underkänt för offside och i de allra sista sekunderna av femminutersstopptiden balanserade bollen på mållinjen.

Men Jordanien höll, mästarna föll – och det kändes faktiskt smått historiskt.

Extatiska jordanier vajade sina sjalar smått maniskt. Jag köpte en Marcus Berg-tröja i Al Ains megastore, och lämnade ökenstaden vid den omanska gränsen. Det första jag såg när jag kom hit var ett flak med kameler, det sista jag såg på väg ut ur staden var ett flak kameler. Vi får se om jag – eller Marcus Berg – kommer hit igen.

Förenade Arabemiraten är en besynnerlig nation på så väldigt många sätt, men bortsett från Babels-tornen i Dubais downtown är det allra mest iögonfallande att det knappt bort några emiratier här.

De etniska emiratierna – de som faktiskt har privilegiet att vara medborgare här – utgör knappt tio procent av befolkningen, och hade det inte varit för att de utmärkte sig så tydligt hade de väl knappt ens märkts överhuvudtaget. Emiratierna klär ju sig så gott som enhetligt över hela linjen. Kvinnorna i långa svarta abayor, männen i sandaler och sina vita dishdash-kaftaner.

I stadsbilden är det någon här och någon där, men när solen gick ner och avspark började närma sig i de Asiatiska mästerskapens premiärmatch slöt de sig samman och bildade en stillsam liten lavin som sniglade sig fram till Zayed Sports City Stadium i Abu Dhabi.

Till sist kändes det ungefär som att vara på en sunnitisk Kent-konsert. Hela arenan var klädd i vitt – förutom den lilla sektionen med tillresta anhängare från ett Bahrain styrt av sharia. De var paradoxalt nog klädda ungefär som amerikanska idrottsentusiaster inför ett tailgateparty, i en spretig samling kepsar och ölmagetröjor.

Inför avspark gjordes ett tappert litet tifoförsök – och förstärkta av darbukatrummor och diverse Tusen och en natt-instrument ska det sägas att det inte var direkt tyst särskilt långa stunder – men likafullt låg det ändå något ödsligt, vemodigt och nästan Kent-likt runt de övertäckta löparbanorna.

Den officiella publiksiffran stannade en bit över 33 000, vilket innebär att ganska exakt 10 000 stolar stod tomma. Det är som det är. Ligan i Förenade Arabemiraten snittar lite drygt 2 000 åskådare per match, och det är fansen från andra delar av Mellanöstern som kommer att färga den här turneringen med något annat än vitt.

Matchbilden då? Jag får lov att erkänna att jag räknar med att den ofta kommer att komma i andra hand för mig under det här gruppspelet – jag värdesätter själva fotbollsupplevelsen högre – men det här var till och med torftigare än jag räknat med.

För fyra år sedan forcerade sig Förenade Arabemiraten ända fram till en bronsplats i Asiatiska mästerskapen, men då utgick så gott som allt ifrån den magiska offensiva triangeln med det burrhåriga bollgeniet Omar Abdulrahman, spetsiga speedspelaren Ali Mabkhout och Ahmed Khalil, som utsågs till hela Asiens bästa spelare 2015.

Nu är ”Amoory” Abdulrahman långtidsskadad, och av någon anledning valde den gamla gneten Alberto Zaccheroni dessutom att bänka Ahmed Khalil. Av offensiven fanns bara Ali Mabkhout kvar, och det var även han som lirkade fram vänsterbreddaren Ismail Al Hammadi till ett friläge efter bara sju minuter.

Men Al Hammadi missade – och sedan dröjde det mer än en timme innan Förenade Arabemiraten överhuvudtaget fick fram en vettig målchans igen. Ett begränsat men välorganiserat Bahrain var egentligen bättre hela matchen igenom, och när 0-1-målet väl stångades in i 79:e minuten så speglade det matchbilden.

Nu fick de såklart en sen skämtstraff till skänks av en jordanisk assdomare – och den försenat inbytte Ahmed Khalil dunkade dit den – men det förändrade egentligen inte helhetsintrycket.

Livlöst lag, sarongsåsig arena.

Normalt sett behövs ju alltid en bra start för värdnationen för att ett mästerskap verkligen ska ta fart – men den här gången tror jag uppriktigt sagt inte att det här resultatet spelar någon större roll för stämningsläget. Det var ändå aldrig emiratierna som skulle ge den här turneringen färg, form och innehåll. Det kanske spelas här – men det här är inte deras mästerskap.

PS. Ifall någon kan berätta för mig hur man infogar en videofil snarare än publicerar en länk i det här jävla bloggformatet får ni gärna informera mig…

Över tid kommer det nog bli betydligt fler geopolitiska fotbollskontexter än zonförsvarsanalyser på den här mästerskapsbloggen – men med några få timmar kvar till premiären mellan Förenade Arabemiraten och Bahrain känner jag att jag måste tillåta mig själv att vara så banal att jag faktiskt bidrar med en liten redogörelse för de rent sportsliga förutsättningarna.

Ingen annan i svensk press lär göra det, så utan vidare asiatiska mankemang – lagen, spelarna och matcherna ni bör hålla koll på.

LAGEN

Favoriterna – Iran
Osannolikt nog har de inte vunnit turneringen sedan 1976, men nu är hela den här väldiga, kraftfulla fotbollsnationen övertygad om att tiden är inne. Under Carlos Queiroz har Iran svetsats ihop till ett svårforcerat, svårbesegrat lejonlag som tveklöst varit bäst i Asien under de senaste tre, fyra åren.
Men nu är det dags att överföra överlägsenheten till mästerskapstriumf – och då krävs nog något lite nytt och annorlunda.
Fram till i somras byggdes laget främst för att spela VM, för att stå emot övermakter från Spanien och Portugal. Nu är det de själva som ska föra matcherna, som ska dyrka upp vilt krigande motståndarförsvar från Irak och Yemen.
De borde klara det – Azmoun, Jahanbakhsh, Taremi, Gholizadah och Saman Ghoddos från Oxie har förutsättningarna för att utgöra turneringens mest mångfacetterade offensiv – men är det något iranier vet så är det att saker och ting sällan går som planerat.

Utmanaren – Sydkorea
Kan de besegra världsmästare från Tyskland, så…?! Må så vara, men under nya portugisiska förbundskaptenen Paulo Bento ser Sydkorea om något ut som Sydkorea bör göra igen.
Borta är det ofta ganska trögfotade och reaktiva grundspelet, in i stället med den frenetiska fartfotbollen som i grunden tycks passa spelargruppen betydligt bättre.
Precis som många andra deltagarnationer har Sydkorea drabbats av några olägliga skador – främst playmakern Chang-Hoon Kwong – så ännu större ansvar kommer att läggas på Heung-Min Son när han väl ansluter efter de två första gruppspelsmatcherna.

Outsiders – Australien, Japan, Qatar, Syrien
Både de regerande mästarna från Australien och VM-åttondelsfinalisterna från Japan är inne i generationsväxlingar, och skickar betydligt yngre och mindre meriterade trupper än vi vant oss vid. Spelare som Cahill, Jedinak och Mooy har antingen lagt av eller skadat sig, medan Japan valt att lämna både Kagawa och Okazaki utanför sin mästerskapstrupp.
Från Västasien kommer samtidigt två hungriga landslag från två totalt olika håll. Oavsett vad vi tycker om det börjar Qatar få viss utväxling på sin svulstsatsning mot VM 2002 – och oavsett vad vi tycker om det verkar det syriska landslaget ha bestämt sig för att sluta upp bakom det som återstår av flaggan och nationen och spela med ett ursinne som nästan saknar motstycke.

SPELARNA

Mästerskapen har drabbats extremt hårt av olyckliga skador på etablerade nyckelspelare och profiler som Omar Abdulrahman (Förenade Arabemiraten), Aaron Mooy (Australien), Firas Al Khatib (Syrien), Saed Ezatolahi (Iran) och Ali Al-Habsi (Oman) – men desto större skäl att stifta bekantskap med några nya namn, och var bättre att börja än med…

Nguyen Quang Hai (Vietnam)
Sugen på 168 centimeter vietnames? Borde ni jävlar i mig vara, för det här är den där typen av spelare som är så sällsynt att den nästan är utrotningshotad. Nej, han är inte så bra på att nicka eller tacklas – men annars är han en enmannaarmé som behärskar allt en mittfältare behöver kunna. Han kan spela possession, han kan slå den avgörande passningen, han kan diktera tempot i en match och höja det, han kan dribbla och han kan avsluta. Givetvis kommer han att kunna få problem med det fysiska spelet när och om han flyttar till Europa, men Vietnam har en historiskt intressant ungdomsgeneration på gång, och när Nguyen Quang Hai anfört den har det ofta känts som att han kunnat vinna matcher helt på egen hand.

Omar Al-Soma (Syrien)
En av mästerskapets politiskt mest laddade spelare – och vi får anledning att återkomma till det – men på planen Asiens särklassigt mest kompletta centerforward. De kallar honom ”Mellanöstern Ibrahimovic”, och även om Al-Soma är mer spetsig än spektakulär så fattar ni grejen. Snittar konsekvent en mål per match i den rätt starka saudiska ligan.

Ali Mabhkout (Förenade Arabemiraten)
Utan burriga bollgeniet Omar Abdulrahman landar ännu mer värdlandsansvar på hans gamla lekkamrat. Ali Mabhkout blev skyttekung i de förra Asiatiska mästerskapen, då Förenade Arabemiraten kämpade sig hela vägen fram till en bronsmedalj. Förutsättningarna är sämre nu – laget är både åldrat och skadedrabbat – och väldigt mycket hänger på att Ali Mabhkout klarar av att fortsätta omsätta speed i mål.

Saman Ghoddos (Iran)
Jamen, varför inte…? Just nu befinner sig Saman Ghoddos i en situation där han visserligen kan reduceras till bänkspelare ännu en gång, men där han precis lika gärna kan bli dörröppnaren som Iran behöver nu när de ska vikta om defensiv till offensiv, när de ska spela för att faktiskt vinna ett mästerskap. Med sin kreativitet, sin explosivitet och sin spets kan Saman Ghoddos bli skillnaden mellan ett lag som förlorar i semifinal och ett lag som faktiskt vinner turneringen – och i så fall skulle han för evigt göra sig själv odödlig.

Matt Ryan (Australien)
Svennis och hans Filippinerna får klara sig utan Neil Etheridge som väljer att stanna i Cardiff, så det är ingen vågad gissning att Matt Ryan (eller Irans Alireza Beiranvand) visar sig vara turneringens bästa målvakt. Relativt kortvuxen för en målvakt, men har vuxit och utvecklats sedan flytten till Brighton och Premier League. Framstår nu som de regerande mästarnas stora hopp.

Akram Afif (Qatar)
Lyckades inte riktigt i vare sig Villarreal eller Sporting Gijon, men med sin fart och sin framfusighet har han ändå egenskaper som är intressanta och attraktiva även på en europeisk marknad. Det har börjat hända saker med det qatariska landslaget inför VM 2022, och i den mån vi inte bara ska diskvalificera all utveckling på moraliska grunder är Akram Afif det allra mest spännande de lyckats avla fram.

Heung-Min Son (Sydkorea)
Ni vet ju själva. Susar snabbt uppåt i resonemanget om vem som egentligen är hela Asiens bästa spelare någonsin, och det kan mycket väl bli så att vi behöver ha den diskussionen på allvar innan mästerskapsmånaden är över.

MATCHERNA

Iran-Yemen (7 januari)
Jag inser ju att jag inte är så svårläst i de här sammanhangen, men här har vi alltså jordens just nu allra mest krigshärjade land som på något mirakulöst sätt lyckats bygga ett mästerskapslag ur bombsplittret – och nu ställs mot laget från ett av de länder där regimen eldar på kriget därhemma. Jag har ingen aning om vad allt det här kommer att innebära nere på planen, men jag vet att jag kommer att titta.

Palestina-Jordanien (15 januari)
Exakt hur många palestinier som egentligen bor i Jordanien vet ingen, men enligt vissa uppskattningar handlar det om nästan hälften av landets knappt tio miljoner invånare. Hemma i Amman delas landet av derbyt mellan den ”jordanska” klubben Al-Faisaly och nutidens dominanter Al-Wehdat, som grundades och fortfarande utgår ifrån ett palestinskt flyktingläger. Det här är den rivaliteten överförd på landslagsnivå.

Iran-Irak (16 januari)
För alla oss som växte upp på 1980-talet är ordkombinationen Iran-Irak nästan automatiskt associerad med krig, konflikt och gränser som aldrig kan överbryggas. Så hopplös är ju absolut inte situationen idag, men det är ändå något med de här matcherna som gör så att lagen pressar fram det värsta och det bästa ur varandra. Kvartsfinalen 2015 är en mästerskapsklassiker – Ahmed Yasin gjorde mål och otippade Irak vann på straffar.

Saudiarabien-Qatar (17 januari)
Hela Mellanösterns politiskt mest känsliga läge är blockaden mot Qatar, den som syftar till att isolera den kommande VM-värden och som drivs av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Och ja, här möts alltså Qatar och Saudiarabien i Förenade Arabemiraten och ni förstår själva… Det här är en match som kan få konsekvenser som når ända fram till VM 2022.

Quiztime. Vem blev egentligen skyttekung i EM 2004? Ah, tjecken Milan Baros snarare än Wayne Rooney eller Ruud van Nistelrooy – en liten slamkrypare. Men vi går ändå vidare till nästa svårighetsnivå, och undrar vem som gjorde flest mål i de Asiatiska mästerskapen samma år.

Jag begär inte att ni ska kunna svaret – det lyder nämligen A’ala Hubail från Bahrain – men lägg i alla fall namnet på minnet under de minuter som ni läser det här. 15 år senare har det större betydelse än någonsin tidigare.

I natt landade jag i Dubai, kom till Förenade Arabemiraten för första gången i mitt liv. Jag vet ju att så gott som varenda semesterledig allsvensk fotbollsspelare övervintrar här numera – att det snart är en lika folklig destination som Thailand – men det har aldrig varit för mig. Jag har bara inte haft lust.

Nu ser jag för första gången alla hisnande hyperbyggen med egna ögon, jag ser de osynliggjorda gästarbetarna som bygger dem – och ikväll ska jag försöka ha mage att gå på fotboll också.

2018 blev året då det engelska ordet ”sportswashing” togs in i Oxford-universitetes engelska ordlexikon, enkelt förklarat regimtvätt genom idrott. Det är kraftfullt eftersom det fungerar. 2018 var även året då en röststark skara Manchester City-fans världen över – bara för att ta ett exempel – på allvar försvarade rättssystemet i Abu Dhabi då en oskyldig engelsk akademiker godtyckligt dömdes till livstids fängelse för påhittat spioneri.

Idrotten i den här delen av världen definieras ofrånkomligen av sportswashing. Analysen av dess syften, mening och mål kan varken börja eller sluta någon annanstans. Det är så det är, det är så det kommer att förbli – men jag tillhör ändå inte dem som tror att en journalists uppgift är att stanna hemma och vara tyst snarare än att finnas på plats och berätta.

Hade det inte varit för just den sortens journalistik hade jag till exempel aldrig vetat vad som egentligen hände med den bahrainske målmaskinen A’ala Hubail, han som blev hela Asiens skyttekung 2004.

När den Arabiska våren nådde Bahrain hade han inte längre någon nytta av att vara berömd och uppburen idrottsman, tvärtom. Han var bara en av hundratusentals andra som hade gått ut på gatorna för att demonstrera mot den drakoniska kungafamiljen, men just eftersom hans namn och hans ansikte var så välkänt blev han en av dem det statuerades exempel mot när regimen slog tillbaka.

A’ala Hubai fängslades och torterades, och han var inte ensam. Han var den största stjärnan och lagkaptenen i det bästa landslag Bahrain någonsin haft – semifinal i Asiatiska mästerskapen, nära VM två gånger om – men nu utplånades det över en enda natt.

Många landslagsspelare hade valt att gå ut på gatorna och stämma in i massornas rop på förändring. Ett halvdussin av dem hamnade i fängelse tillsammans med A’ala Hubai, fick sina karriärer och sina liv förstörda. Eftersom Bahrain investerat stort i sportswashing – bland annat köpt sig en Formel 1-deltävling och en Europa Tour-tävling i golf i Volvos namn – var det som att vreden mot just kronans idrottsmännen blev extra stark. Olympier från en rad olika idrotter greps och fördes bort, en putschprocess som bland annat skildrats i ESPN-dokumentären ”Athletes of Bahrain”.

Såhär sju år senare känns det nästan som att se tillbaka på någon sorts medeltida häxjakt – men faktum är att ropen från fängelsehålorna förblir otäckt högljudda precis just idag, premiärdagen för de Asiatiska mästerskapen 2019.

För en dryg månad sedan greps nämligen fotbollsspelaren Hakeem al-Araibi i Thailand, då Bahrain utfärdat en internationell arresteringsorder mot honom.

Hakeem al-Araibi tillhör inte riktigt samma gyllene generation som de andra fängslade fotbollsspelarna från Bahrain. Han är några år yngre – höll precis på att etablera sig i juniorlandslaget när revolutionen närmade sig – och greps först ett år efter den Arabiska våren. Även han säger sig ha blivit torterad av Bahrains säkerhetspolis, men lyckades ta sig till Australien då han släpptes efter tre månader i fängelset. Där gavs han flyktingstatus, och började bygga upp sitt liv och sin fotboll igen.

Resan till Thailand var bara tänkt som en semester med flickvännen, men sex veckor senare sitter alltså Hakeem al-Araibi fortfarande inspärrad i Bangkok och riskerar utlämning tillbaka till tortyrens Bahrain.

Australiens regering har begärt att få honom frisläppt, Amnesty International och Human Rights Watch har kampanjat för hans sak, till och med FIFA har bemödat sig med att ställa sig på Hakeem al-Araibis sida – men tystnaden från den asiatiska fotbollskonfederationen AFC har däremot varit så gott som total.

Varför?

Det kan kanske finnas flera skäl till det, men en misstanke som ligger alldeles för nära till hands är den som bottnar i att det asiatiska förbundets president heter Salman bin Ibrahim Al Khalifa – och tillhör Bahrains kungafamilj.

Och de här två männen är gamla bekanta.

Riktigt vilken roll Shejk Salman spelade under repressionsvågen 2011 är inte helt utrett, men inledningsvis utnämndes han till ledare för en sorts sanningskommission avsedd att identifiera och bestraffa idrottsdissidenter. Att han ändå var nära att bli FIFA-president för mindre än tre år sedan var helt verklighetsfrämmande, men hans kampanj tappade till sist momentum då just Hakeem al-Araibi berättade sin historia över hela världen.

Är detta konsekvensen, är detta hämnden?

Ikväll är såklart Shejk Salman bin Ibrahim Al Khalifa på plats på Zayed Sports City Stadium i Abu Dhabi då hans Bahrain möter Förenade Arabemiraten i Asiatiska mästerskapens öppningsmatch. Samtidigt försmäktar den före detta landslagsförsvararen Hakeem al-Araibi i ett väntrumsfängelse på väg tillbaka till helvetet.

Det finns en parallell världsordning där de två byter plats.

I Asien bor lite styvt 4,5 miljarder människor, vilket innebär sisådär 60 procent av jordens befolkning. Det är här det händer numera. Det är ingen överdrift att påstå att det är här som mänsklighetens framtid kommer att formas och definieras.

Och då som nu för alltid – vill du få det lite lättare att förstå det oöverskådliga och det svårbegripliga så finns fotbollen här för dig.

I morgon inleds de Asiatiska mästerskapen. Det är fortfarande inte turneringen med världens allra högsta spelkvalitet – även om den kommer att närma sig snabbt – men det är ett mästerskap som komprimerar en väldig världsdels utmaningar och möjligheter i sex fyrlagsgrupper.

Här finns den eviga palestinska frågan, de blodiga framgångspengarna från Qatar och värdarna i Förenade Arabemiraten. Här ryms de färska krigsärren från Syrien, Irak och Yemen, de gränslösa ambitionerna i Kina och Indien, kvinnokampen i Iran och Saudiarabien, de oåtkomliga diktaturerna i Turkmenistan och Nordkorea.

Och här finns givetvis de stora sportsliga drömmarna; ett Iran som är fast beslutna att vinna turneringen för första gången på 43 år och ett Sydkorea som tänker lyckas för första gången sedan 1960. Här finns Heung-Min Son från Tottenham Hotspur, Amr Kaddoura från Landskrona Bois – och ytterligare ett halvdussin svenskar.

Det finns fortfarande ett exotiskt mystikskimmer över Asiatiska mästerskapen, och det förstärks av att knappt någon europeisk tv-kanal sänder matcherna. Vill man se hur det går för Svennis och hans Filippinerna mot Kirgizistan – och det vill man! – får man helt enkelt lov att åka ner till Gulfen.

Det är vad jag tänker göra, och det är från Förenade Arabemiraten jag sjösätter min rapportering under premiärdagen på lördag.

Asiatiska mästerskapen – tro på enmannahajpen! Om ni inte är intresserade är det min skyldighet att få er att bli det.