”Ser ingen gräns för hur stor han kan bli efter VM”

92 dagar kvar till ett historiskt mästerskap.
Ett VM i Brasilien innebär ett VM med extra-allt, en turnering upphöjd till fyra.
Drömmål och dödsdans, läktarkarnevaler och gatuprotester.
Sportbladet reste till Brasilien för att se både det svarta och det vita i en gulgrön VM-nation.
Förra veckan: Motståndsrörelsen. I dag: Drömbäraren.

PRAIA GRANDE. I Europa ser vi en hyfsad Barcelona-spelare med lite väl dramatiska manér.
I Brasilien ser de en överlägsen superstjärna som revitaliserat hela fotbollssporten.
Vad är dröm, vad är verklighet och hur långt är avståndet däremellan?
En hel VM-turnering vilar på att Neymar har svar på de frågorna.

Allt går som bekant att sälja med mördande reklam.
I en turistbroschyr jag bläddrat i tidigare på dagen beskrevs till exempel den lilla kuststaden Praia Grande som ”ett semesterparadis”.
Verkligheten lever inte riktigt upp till parollen. Visst ser den flerkilometerlånga stranden inbjudande ut, men intrycket påverkas av glanslösheten innanför den. Igenbommade husskal, nedskräpade gator och totalt tomt på folk. Det är som om världen bestämde sig att strunta i Praia Grande när turistsäsongen tog slut, utan att sedan tala om det för någon.
Besökarhorderna har dragit sig tillbaka längs motorvägen upp till São Paulo, och nu har till och med knarklangarna fått det svårare. Häromsistens var det därför en företagsam ung man som utformade en ny strategi för sin försäljning.
Allt går som bekant att sälja med mördande reklam, och hans droger skulle paketeras som bättre än andra. Tog man dem kunde man vänta sig en större skjuts, ett mer intensivt rus och en förhöjd upplevelse.
Men hur skulle han då kunna signalera allt detta? Jo, givetvis. En bild på grannskapets stora son var det som behövdes.
Polisen blev först lite förbryllad då de gjorde sitt gripande några kilometer härifrån. Varför var alla kokainkapslar prydda av en bild på Neymar? För att det är honom dagens brasilianare tänker på när de föreställer sig ett bättre, roligare och mer färgstarkt liv.

***

En snusförnuftighet som överlevt tidens tand är den om fisken och lärandet. ”Ge en man en fisk och han blir mätt för en dag. Lär en man att fiska och han blir mätt för livet”.
På senare år har den modifierats och fått fäste i den internationella fotbollsfamiljen. ”Ge en pojke en fisk och han blir mätt för en dag. Ge en pojke en fotboll och han får lära sig att drömma”.
José Benício har aldrig hört talas om något av ordspråken, men han han nickar ivrigt när jag redogör för dem.
– Precis så var det för oss.
Neymars farbror är en fryntlig man i 55-årsåldern som glatt visar upp sin gamla gata. Vi är ett par utsparkar ifrån stranden i Praia Grande, i området som heter Jardim Glória, ”Ärans trädgård”.
Det är såna kvarter där ingen ens har brytt sig om att ge gatorna ordentliga namn. Benício pekar på ett kyffe i gränslandet mellan hus och skjul, målat i en egendomlig turkos nyans. Det brukade vara hans. Och vägg-i-vägg – i något mer diskret ljusgrön färg – det ännu slitnare huset där hans bror bodde med sin familj.
Hus 374 på Gata B. Huset där Neymar växte upp.
– Det är inte mycket, men… Det var vad vi hade.
Benício snabbspolar sig igenom de senaste kapitlen i släkthistorien. Hans lillebror – Neymars pappa – hankade sig länge fram som halvdan fotbollsspelare i de lägre brasilianska divisionerna. Några sparpengar blev det inte, och då karriären tog tog slut tvingades han flytta tillbaka till sitt pojkrum med både sin fru och sin son.

När familjen sedan utökades med en dotter fungerade inte den lösningen längre, utan de fick skrapa ihop de få slantar de hade och acceptera det de räckte till.
Det blev det här. Hus 374 på Gata B, stället som José Benício visste stod ledigt.
– Sedan blev det några riktigt svåra år som följde. Elektriciteten var ofta avstängd. Min bror hade inga pengar, utan var tvungen att ta tre olika jobb för att kunna betala hyran. Han var nästan aldrig hemma, och har berättat för mig om hur han grät när han stod och städade någon toalett någonstans.
Men vet du vad han alltid sa till mig?
Nej.
– ”Jag kan inte ge mina barn pengar, men jag kan ge dem förmågan att drömma”. När han inte hade råd att ge bort några leksaker eller födelsedagspresenter så såg han alltid till att prata med dem om varför det var på det sättet, han försökte få dem att förstå att det fanns en annan sorts liv och att det faktiskt var möjligt att ta sig dit.
Det fanns inga radiostyrda bilar eller mekaniska robotar i Neymars liv när han var liten. Däremot fanns det bollar; stora bollar, små bollar, sjaskiga bollar, glättiga bollar, mjuka bollar och hårda bollar.
Några var upphittade, några var billighetsköpta och några var säkert stulna. I Brasilien finns det alltid bollar inom räckhåll för den som anstränger sig lite.
– Med tiden blev det så att det var den enda leksak han överhuvudtaget önskade sig. Vid varje födelsedag kom det bara fler bollar. Till sist var hans säng som ett enda stort bollhav. Han måste ha haft minst 50 bollar där.

I sitt eget huvud var inte Neymar en fattigpojke utan leksaker. Där inne var han istället matchhjälten som avgjorde både Copa América och VM under en och samma eftermiddag.
– Han var lycklig. När jag tänker tillbaka på Neymar som liten så tänker jag på hans glada ansikte när han dribblade bollen upp och ner längs grusvägen här utanför. Jag tänker på hur han var fem år gammal och kom till mig och sa: ”Farbror, jag ska vinna Copa Libertadores med Santos när jag blir stor”. Jag trodde ju såklart inte på det, men jag såg ju själv att fotbollen gav honom ljus och glädje i ett liv som annars hade kunnat bli både svart och svårt.

En murken doft har lagt sig över gatan där vi står och pratar. José Benício förklarar att det ligger ett öppet sopberg 150 meter bort. Eftersom det saknas fungerande avfallshantering slänger alla sitt skräp där, och låter det sedan steka bort i solen.
– Ibland såg man hela familjer gå där och leta efter något de kunde äta.
Själv flyttade José Benício ut ur sin turkosa kåk för drygt tre år sedan. Då hade turen kommit till honom och hans familj. Då hade brorsonen hunnit spela ihop så mycket pengar att han kunde ge nya hus och nya liv till både farbröder, mostrar och kusiner.
– Det är otroligt egentligen… Hade det inte varit för den där grabben och hans bollar så vet jag inte alls hur det hade gått. Då hade vi säkert bott kvar här, och då hade saker kunnat bli sämre lika gärna som bättre.
Benício skrattar sitt rullande skratt.
– Det borde finnas en framgångsrik fotbollsspelare i alla familjer.

Ingen sätter samma värde på pengar som den som vet hur det är att inte ha några.
Så fort det blev uppenbart att Neymars talang verkligen var extraordinär bestämde sig hans pappa för att sätta sig i skolbänken, gå en kurs i sports management. Själv hade han kommit ut barskrapad på andra sidan av sin fotbollskarriär, och känslan av att ha varit utlämnad och utnyttjad hade vuxit inom honom. Han tänkte inte låta sin son hamna i samma situation.
Det gällde att snabbt vara beredd. Neymar blev professionell fotbollsspelare med Santos då han bara var elva år gammal, och ända sedan dess har hans pappa uteslutande ägnat sig åt att hantera hans affärer.
– Själv har han aldrig brytt sig om hur mycket han har tjänat. Jag har brytt mig åt honom. Det är inte girighet, det är ansvarstagande. Jag vill ha det bästa för min son, för hans familj, för vår familj. Så jag arbetar för honom, och han arbetar för oss alla.
När Neymar var 14 år gammal skapades NR Sports, ett företag inriktat på att maximera intäkterna från hans fotbollskarriär. Firman svällde snabbt. Specialister från olika områden knöts till verksamheten, och mejslade gemensamt fram en fotbollsstjärna för det 21:a århundradet.
På många sätt påminde arbetet om det som musikindustrin lägger ner på sina största barnstjärnor. Neymar blev fotbollens Justin Bieber. Innan han ens hade lämnat tonåren hade han tecknat lukrativa avtal med ett dussintal personliga samarbetspartners, bland dem Nike, Panasonic, Red Bull och Volkswagen.
Idag har Neymar en egen jeansdesign, en egen godissort, en egen sorts leksaker, en egen serietidning och en helt egen souvenirshop. Han har en heltidsanställd 22-mannastab runt sig, med ekonomer, marknadsförare, pressfolk, administratörer, jurister, psykologer och livvakter. Dessutom står ett batteri av ytterligare 25 konsulter ständigt på standby, där det ryms stylister, designers och frisörer.
Allt det här säger en hel del om varför branschtidningen SportsPro två år i rad har utsett Neymar till världens allra mest marknadsmässiga idrottare, framför Usain Bolt, LeBron James, Tiger Woods, Novak Djoković, Cristiano Ronaldo och Leo Messi.
Det förklarar också hur det kom sig att far och son Neymar tvingades inleda VM-året 2014 mer ifrågasatta än någonsin tidigare.

I nuläget vill ingen som jobbar runt Neymar kommentera all turbulens runt hans övergång till Barcelona, utan jag hänvisas istället till en DVD från en färsk presskonferens.
När jag spelar skivan ser jag hur en alltmer uppeldad pappa redogör för sin syn på saken. Han har varken gjort något olagligt eller oetiskt, heter det, han har bara sett till att pengarna som rullat har tagit rätt riktning.
– Det enda Neymar ville var att lämna Santos och gå till Barcelona. Mitt jobb var att säkerställa den övergången och förstärka vinsten från den.
Med tiden har det ju nystats upp att Barcelona betalade ungefär 800 miljoner kronor för Neymar. Av de pengarna gick bara 150 miljoner direkt till Santos, medan Neymar och hans familj kunde räkna in mer än en halvmiljard.
Härvan som fällde Barcelona-presidenten Sandro Rossel har de kunnat glida undan – katalanernas bokföring och redovisning har de själva fått svara för – men däremot har de dragits in i en snårig debatt om transfermarknadens själva grundvillkor.
Är det verkligen rimligt att spelaren och hans familj får nästan fyra gånger så mycket övergångspengar som klubben som fostrat honom? Jo, själva tycker de det. Men långt ifrån alla håller med.
Santos sjukskrivne klubbpresident Luis Álvaro de Oliveira Ribeiro gillade att måla upp sig själv som mannen med planen, visionären som byggde upp det kommersiella fenomenet Neymar. Som gammal finanshöjdare med politiska kontakter höll han ändlösa föredrag om hur han skulle visa Brasilien vägen in i en ny ekonomisk tid, en era då landet minsann tog ordentligt betalt för sina exportvaror.
När affären väl genomfördes blev dock Ribeiro helt kringskuren, och Neymars pappa vänder affärsmannens egen retorik emot honom för att förklara varför.
– I flera års tid pratade han om min son som en handelsvara som skulle exporteras när Ribeiro bestämde att tiden var mogen. Men för oss är det inte viktigt om det är en brasiliansk eller en europeisk affärsman som ska berika sig på Neymar – för oss är det viktigt att han själv har kontroll över sitt liv.

Var slutar en lojalitet? Var börjar en girighet? Neymars pappa redogör för ett synsätt där det är viktigare att en farbror kan flytta ur slummen än att en Santos-direktör får en ovanligt stor bonus.
Girighet? När det ordet kommer upp hänvisar han till historien om när Real Madrid bjöd in en 13-årig Neymar för provspel.
– På 19 dagar gjorde han 27 mål på träningsmatcherna. Efter 3 dagar hade Real Madrid redan sitt erbjudande klart. De skulle flytta över hela familjen, fixa hus, jobb och skola till oss, betala stora pengar… Men den andra veckan fick pojken hemlängtan, blev olycklig – och då fanns det inget beslut kvar att fatta. Jag har själv fått lära mig att en stor del av livet handlar om att härda ut genom svårigheter, men jag var i alla fall vuxen då. Min son var fortfarande bara ett barn, och han ville inte. Att beordra honom att flytta till Europa hade varit ett övergrepp.
Fyramiljonerkronorskontraktet? Det fick ligga kvar osignerat. Far och son åkte hem till Brasilien igen.
– Folk kom fram till mig i affären och frågade vad jag hade gjort. Fattade jag inte att jag hade kunnat trygga hela familjens framtid? Jo, det gjorde jag. Men inga pengar kan köpa min sons lycka, och det gäller än idag.

Mitt bland alla kontraktsparagrafer och pr-strategier är det viktigt att trycka ner bromspedalen och påminna sig om några grundläggande sanningar.
Medelmåttigheten är väldigt svår att marknadsföra. Den viktigaste förklaringen bakom den här kommersiella kolossen är trots allt att Neymar både varit och förblivit Neymar.
Det sägs att far och son bara blivit osams om fotboll vid ett enda tillfälle, och det var efter en U15-match med Santos. Pappan menade att Neymar hade spelat utan glädje – ”på ett byråkratiskt sätt” – och drog iväg en utskällning som var så kraftig att pojken lämnade omklädningsrummet gråtande.
När grabben väl lugnat ned sig kom han på sig själv med att hålla med. Han hade inte känt igen sig själv i den där matchen. Hans fotboll skulle inte bestå av rädsla och tårar.
Behovet att påminna sig själv uppstår inte särskilt ofta, men när nerverna kommer krypande inför någon särskilt betydelsefull händer det fortfarande att Neymar tänker tillbaka på den där dagen och hur fel allt kändes.
Sedan går han ut och spelar fotboll av den enkla anledningen att han gillar att göra det.
Det var ingen tillfällighet att Neymars popularitet först exploderade efter en turnering som han inte ens deltog i. Brasilien åkte ur VM i Sydafrika redan i kvartsfinal, och de ilskna reaktionerna förstärktes eftersom tuffingen Dunga skapat ett maskinellt lag som prioriterade organisation och kraft framför frihet och kreativitet.
I en nation fixerad vid färgsprakande fotboll räckte det för att utlösa en gigantisk identitetskris – men på andra sidan av den väntade alltså Neymar.
Det var inte bara det att han gjorde många mål. Det var det att han verkade ha roligt medan han gjorde dem.
Neymar dribblade, skrattade, blixtrade. Han testade nya tricks, utforskade gräsplanens möjligheter, både underhöll och lät sig underhållas.
Fotbollen han spelade var som en spegling av den nya brasilianska gatukulturen, där både musiken, modet och attityden hade självklar plats i helhetspaketet. Det var en fräscht formaterad 2000-talsfotboll fullpackad av ungdomens rastlösa energi – en fotboll som tydligen väldigt många hade längtat väldigt mycket efter.

Två grälla fotbollsskor ligger på bordet mellan oss. På den ena står det ”Ousadia” och på den andra ”Alegria”, ungefär ”djärvhet” och ”glädje”.
De två orden utgör Neymars eget livsmotto, och han har dem intatuerade på sina båda ben. Mannen mitt emot mig flinar belåtet. Han behövde inte ens komma på några slogans själv.
– Ingen har behövt skapa Neymar. I min yrkesroll ser jag honom som en sorts korsning mellan David Beckham och Leo Messi. Samma slags populärkulturella status som Beckham och samma kapacitet på planen som Messi. Han är ett fenomen, han har allt.
Guga Ketzer tar emot i ett långsmalt mötesrum på den svalt hipsterdoftande reklambyrån Loducca. Han är ansvarig för varumärket NJR, och redogör inlevelsefullt för hur han skapade logotypen där initialerna Neymar Jr morfats ihop med tröjnumret 11.
– Aldrig tidigare har mitt jobb varit lika enkelt som när jag jobbat med Neymar. Hur skulle man kunna misslyckas? Han är en reklammans dröm.
Visserligen har Ketzer betalt för att kläcka fram snärtiga oneliners om Neymar, men det gör inte hans omdömen ogiltiga. Tvärtom har han den branschförståelse som krävs för att förklara mekanismerna som särskiljer världens mest marknadsmässiga idrottare från en fotbollsstjärna bland andra.
– På den här nivån har ju alla någon sorts karisma, men Neymars utstrålning är annorlunda. Ta er Ibrahimovic… Fantastisk spelare, men med en attityd som säger: ”Jag är en gud, kom inte nära mig, jag står över er alla”. Eller ta Cristiano Ronaldo… Bäst i världen just nu, men med en persona som gränsar till en robot eller en maskin. Neymar är mer som din kompis lite längre ner på gatan, killen som är som vem som helst, men som verkligen älskar att spela fotboll.
Men han är fotfarande ung och nykläckt. Du tror inte att fotbollsindustrin maler ner honom med tiden, att han också tröttnar på att alla vill ha en del av honom?
– Nej, jag tror verkligen inte det, eftersom allt det här inte kräver någon som helst uppoffring från hans sida. Noll ansträngning. Den där glada, energiska, påhittiga killen du ser är verkligen den Neymar är. Det är fullständigt autentiskt.
På kontorsväggen hänger en signerad landslagströja från Neymar till ”meu amigo Guga”. Ketzer berättar om första gången han besökte sin kompis i Barcelona, i samband med El Clásico-debuten då Neymar avgjorde.
– Det var fantastiskt att se honom efteråt. Han var så uppvarvad, så lycklig. Vid utfarten från Camp Nou står det ju alltid en massa barn och hoppas på autografer. Neymar skrev så mycket han bara kunde, men sedan förklarade chauffören att han behövde köra vidare av säkerhetsskäl. Då blev Neymar på allvar besviken. Han ville egentligen hoppa ur bilen och hänga med de där ungarna, snacka med dem, lyssna på musik, kicka lite boll…

En annan spelare hade blivit föremål för den folkliga vreden i samband med Confederation’s Cup, på samma sätt som en annan spelare hade solkats ner av plottret runt övergången till Barcelona.
Guga Ketzer återvänder hela tiden till samma sorts utgångspunkter när han resonerar om varför hans klient hittills aldrig fastnat i någon negativ publicitetsspiral.
– Jag hade ju kunnat svara att Neymar är ett diplomatiskt geni som valde rätt sorts genomkalkylerade strategi, men det vore inte sant. När protesterna bröt ut pratade han bara från hjärtat. ”Hey, jag ser er, jag förstår er. Jag hoppas också att Brasilien förändras – men det enda jag kan göra är mitt bästa för er på planen”. Vem kan kritisera det?
När protesterna började kopplade många demonstranter ihop det brasilianska landslaget med en korrupt förbundsorganisation och fotbollens växande roffarmentalitet. Mot slutet av Confederation’s Cup hade den bilden på många sätt förändrats. Med sitt spel, sitt svett och sina segrar hade då A Seleção lyckats övertyga folket att de spelade för dem snarare än mot dem.
– Finalen mot Spanien var galen, sinnessjuk. När publiken bara fortsatte sjunga efter att nationalsången egentligen slutat… Det var verkligen enighet bakom flaggan, stolthet över allt det som faktiskt är bra med vårt land. Jag har aldrig upplevt något liknande på en brasiliansk landskamp tidigare.
När Brasilien tilldelades VM hette det att nationens tid äntligen hade kommit. Från politiskt håll bedyrades det att landet nu skulle visa upp en ny sida för världen; en högutvecklad, effektiv sida där ekonomins kvarnar malde med större kraft än någon annanstans på det södra halvklotet.
Nu har det handelsskeppet redan seglat. Alla protester, alla förseningar och allt organisatoriskt kaos har inneburit att Brasilien förlorat möjligheten att lansera sig själv som en slimmad businessnation redan innan turneringen har börjat.
Kvar finns nu samma gamla reklamytor som vanligt.
– Precis som alla andra vet jag ju att bilden av den lyckliga sambabrassen blir en dum klyscha ganska fort, men Neymar kopplar ändå ihop oss med någon sorts nationell kärna. Varför älskar jag Brasilien? Inte är det för att vi är så oerhört effektiva. Nej, det är för att vi fortfarande klarar av att njuta av livet här. Kom igen, det finns inget behov av att hela tiden ta både sig själv och allt annat på så förbaskat stort allvar. Livet är roligt. Fotboll är roligt.
Ketzer öser på ett tag till, bygger bilder av hur Neymar kommer att erövra världen med sin bekymmerslösa grundhållning. Syd- och Latinamerika är redan klart. Där kan han knappast bli större än han redan är. Men Asien? Nordamerika och Europa? Jodå, världens mest marknadsmässiga idrottare ska allt marknadsföras.
– Jag ser verkligen ingen gräns för hur stor han kan bli efter VM.
Ni får säga åt honom att sluta filma först. I Europa tycker många att han blir lite väl teatralisk.
– Jo, jag vet. Och han vet. Men det handlar bara om kulturell anpassning. I Sydamerika hör det till att lägga sig lätt som anfallare, det är matadorens vapen i tjurfäktningen mellan dribbler och försvarare. Neymar är uppvuxen med det, men försöker vänja sig av med det nu. I Europa finns inte samma behov.
I mitten av januari blev Neymar skadad på riktigt. Hans högerfot fastnade i en gräsmatta i Getafe, och när han väl hoppade av planen såg det verkligen ut som att det skulle dröja innan han återvände till fotbollsplanen.
– Det var hemskt, jag trodde att han hade brutit vristen eller något. Om Neymar hade missat VM… Allt hade gått från tio till noll över en enda dag. Och ja, jag vet att fotboll är en lagsport – men jag vet ännu mer om hur både min egen bransch och världen fungerar. Alla böcker behöver ett omslag, det är det du ser när du går runt i affären. Har du lagt märke till hur vår president Dilma Rouseff twittrar till Neymar hela tiden? Hon vet också vem all entusiasm och allt hopp inför VM vilar på – och hon vet precis hur viktigt det är för hela Brasilien.
Det är rätt mycket att bära för en 22-åring. Hur hanterar Neymar pressen?
– Han ser det inte så. ”Brasilien sätter sitt hopp till mig? Miljarder tittar på? Grymt, då ska jag visa dem något nytt, något de aldrig har sett förut”.

Än så länge finns det en stor skillnad i hur Neymar betraktas hemma i Brasilien och hur vi ser på honom i Europa.
Där är hans status som showande superstjärna så odiskutabelt självklar att en reklamman utan problem kommer undan med att prata om honom som världens åttonde underverk.
Här står fortfarande ett par tunnor med skepsis kvar i lastutrymmet på Atlantångaren. Är inte allt spexande och dansande egentligen ganska fånigt? Är inte dribblandet både överdrivet och rätt poänglöst? Och är han överhuvudtaget speciellt bra?
Vad var det han sa, proffsprovokatören Joey Barton? ”Briljant på Youtube, kattpiss i verkligheten”.
Samtidigt som jag skriver den här texten ser jag Neymars två senaste matcher. I lördags var han förmodligen sämst på planen när Barcelona fick för sig att förlora mot ligajumbon Valladolid. Få initiativ, skeva skott och märkligt dålig bollkontroll. Tre av tio i betyg i Marca. ”Qué le pasa a Neymar?” som rubrik i katalanska Sport. ”Vad händer med Neymar?”.
Tre dagar tidigare var det andra tongångar.
Neymar gjorde hattrick när Brasilien vann VM-genrepet mot Sydafrika med 5-0. Sammanlagt har han nu gjort 30 mål på 47 landskamper för världens mest påpassade landslag, ett facit som är ljusår bättre än vad Leo Messi och Cristiano Ronaldo kunde visa upp vid motsvarande ålder.
Ändå var det ju inte målen som verkligen fick fäste i den globala mediecykeln. Det var de hjärtvärmande bilderna på hur Neymar halvt adopterade den där sjuåriga killen som sprang in på planen efter slutsignalen; bar runt på honom, poserade med honom, såg till att han hissades av lagkamraterna.
Tre mål, en feelgood. Särklassig fotbollsspelare och glädjespridande medmänniska. Guga Ketzer och hans varumärkesbyggarkompisar hade inte kunnat planera och placera det bättre ens om de försökte.

När vi står på ett tak och tittar ut över Praia Grande pekar Neymars farbror José Benício bort mot Atlanten och sträcker ut armarna så långt han kan. Stort hav, långt till andra sidan – jag fattar. Sedan vrider han blicken åt andra hållet.
– Både den här staden och det här landet har sina problem, men… Det kommer alltid att vara vårt. Och Neymar är väldigt hemkär, familjen och vännerna är extremt viktiga för honom. Det har varit en stor sak för honom att flytta hemifrån.
Både Leo Messi och Cristiano Ronaldo lämnade sina föräldrahem då de nyss fyllt 13. De flög över havet och lärde sig snabbt att prestera i en ny och främmande miljö.
Att Neymar väntade tills han var 21 säger något om både honom och hans syn på sin fotbollskarriär, samtidigt som det naturligtvis även förklarar den lite haltande förstasäsongen i Barcelona.
– Han är ju en social och utåtriktad kille, men det tar ändå ett tag. Det var likadant när han började spela för landslaget. Först var han inte så avslappnad som han behöver vara, men nu spelar han lika fritt där som han gjorde här nere på gatan då han var en liten pojke. Nu uttrycker han sin personlighet i landslaget också.
Taket vi står på tillhör byggnaden som ska bli högkvarter för Instituto Neymar Jr. Vi har precis gått en rundtur, och José Benício har förklarat vad de olika rummen ska användas till. Innanför fotbollsplanerna finns flera olika hörsalar, bibliotek och klassrum.
– Det är inte bara barn som ska komma hit – det är deras föräldrar också. Det är dem vi ska undervisa i näringslära och ekonomisk planering medan deras barn spelar fotboll. I första hand är det inte sjuåringarna som ska behöva lära sig sånt.
En av de kritiserade punkterna i Neymars kontrakt med Barcelona var den som innebar att drygt 20 miljoner kronor skulle gå till sociala projekt i Brasilien. Det här är de pengarna på väg att omsättas i praktik.
Institutet ligger ett par gator ifrån familjens gamla hem i Praia Grande, och ska framöver stabilisera liven för uppemot 10 000 socialt utsatta i närområdet.
Helhetspaketet är välgenomtänkt. När en familj skriver in sig ska föräldrarna utbildas i långsiktig livslära, samtidigt som deras barn registreras i ett understöds- och uppföljningssystem som följer deras hälsa och studieresultat genom uppväxten.
– Innan VM börjar ska allt vara klart.
Så snabbt? Det verkar fortfarande vara en hel del byggande kvar.
– Vi är inte Fifa. Här ser vi till att jobba ordentligt.
Ännu ett bullrande skratt.
– Nämen, vi är ivriga att verksamheten ska komma igång och vi vill att den ska skicka ett budskap till våra politiker. Såhär mycket går faktiskt att åstadkomma, om man arbetar beslutsamt och fokuserat. Det handlar bara om att använda pengarna effektivt.
Gång på gång återvänder José Benício till vägen från ingenting till någonting, hur en enda drömmande fotbollspojke faktiskt är på väg att förbättra livet för oräkneliga människor.
– Här ska finnas alla fina lokaler och all modern utrustning, men… Bara genom att öppna dörrarna hit tror jag att vi för hoppets gnista vidare till alla barn här runtomkring. Ingen är livstidsdömd till fattigdom. Det finns vägar ut.
Jag kommer med några typiskt svenskfärgade invändningar. Även om institutet verkligen är imponerande borde väl sånt som skolgång och grundhälsa egentligen skötas inom de ordinarie samhällsstrukturerna? Och även om det säkert är bra att barnen drömmer om att bli fotbollsstjärnor vore det kanske ännu bättre om de hade lite mer… jordnära ambitioner?
Tålamodet räcker ungefär halvvägs genom mitt resonemang, sedan bryter Neymars farbror in.
– Du måste förstå att… Alternativen du pratar om existerar inte här. Jo, det hade såklart varit bättre om regeringen gjort en jättesatsning på skolorna i Praia Grande och att vi sedan hade fostrat en generation av läkare, jurister och arkitekter som tillsammans lyft området ur slummen – men det kommer inte att hända.

Uppifrån taket går det att skilja den målinriktade aktiviteten runt institutet från det planlösa dagdriveriet däromkring med blotta ögat. Ett par lastbilar kör in på området, börjar lasta av redskap,
material och ett par säckar med fotbollar. Ett dussintal arbetare hugger omedelbart i.
Något ska byggas upp här, något både snabbt och beständigt.
– Vi fick en enda kille som blev fantastiskt bra på att spela fotboll och som sedan inte glömde bort sin familj eller sitt område. Hade vi inte fått det så hade vi inte fått någonting alls. Brasilien är inte ett land där man kan välja sina drömmar. Vi får lov att ta de vi kan tro på.
Erik Niva