Startsida / Inlägg

Någon kommer att dö här ikväll

av Erik Niva

Landet som älskar fotboll, eller landet som hatar VM?
I Brasilien drar demonstranterna på sig lagtröjor innan de går ut för att protestera mot turneringen.
Vilka är de? Vad vill de?
Erik Niva och Magnus Wennman reste genom ett splittrat Brasilien för att lära känna VM-motståndet som vuxit till en revolutionsrörelse.

Någon kommer att dö här ikväll.
Det är en ovanligt varm februarisol som steker över Rio de Janeiro, och nere vid de solstekta sagostränderna är vibben sådär dåsigt seg som den kan bli på skollovets näst sista dag.
På Candelária-torget inne i centrum är stämningen en helt annan. Ett par tusen demonstranter har samlats här. Officiellt sett handlar deras manifestation om höjda busspriser, men i praktiken är den en sorts allmängiltig missnöjesdeklaration mot hur saker fungerar i dagens Brasilien.
Pengar som borde användas bättre, pengar som försvinner fullständigt. En samhällssektor förkroppsligar det tydligare än andra, och därför är det vare sig finansinstitutionerna eller politikerna som blir måltavla för de ilsknaste angreppen. De riktas istället mot fotbollen.
– Hey Fifa, paga minha tarifa, skanderar talkörerna. Hey Fifa, betala för min biljett.
Sambatrummorna smattrar och fanorna fladdrar i vinden. Flygblad cirkuleras och namninsamlingar undertecknas. Det är en traditionell demonstration, men med en del ovanliga inslag.
Bland fackförbunden och studentföreningarna syns en hel del färgglada fotbollströjor. Alla de stora Rio-klubbarna är representerade; Flamengo, Fluminense, Vasco da Gama och Botafogo. Deras supportrar har kommit hit för att protestera mot sin egen sport.
En timme passerar, läget blir alltmer spänt. Alla vet vad som hände i São Paulo en dryg vecka tidigare. VM-årets första stora demonstration slutade med att en 23-åring sköts med tre skott av polisen. Han har legat i koma sedan dess.
Nu maskerar sig allt fler av aktivisterna på torget. Gasmasker tas fram, och det smusslas med tillhyggen. Samtidigt radar tungt beväpnad polis upp sig på trottoaren mitt emot.
Ett vrål bryter ut, och de första raderna ur demonstrationståget tar klivet ut på den intensivt trafikerade Avenide Presidente Vargas för att blockera den. Längre bak i leden ser jag hur gatustridsvapen snabbt skickas från händer till händer.
– Não vai ter Copa, não vai ter Copa. Det blir inget VM.
Det är en het torsdag i finalstaden Rio de Janeiro, och någon kommer att dö här ikväll.

brasilien19.jpg
Danilo Cajazeiras. Foto: Magnus Wennman

Vi börjar med att backa bandet, skruva tillbaka klockan, återvända till platsen där allt först började. Mindre än ett år har hunnit gå sedan dess, men för Danilo Cajazeiras känns det mycket längre än så. Han är en pigg och högenergisk kille som ser yngre ut än sina 31 år, men som stundtals ändå framstår som en ärrad krigsveteran när vi promenerar genom São Paulos finanskvarter och han pekar ut platserna där barrikaderna började resas.
– Första dagen var vi 3 000, andra dagen 5 000, tredje dagen 10 000… Den fjärde dagen var vi kanske 15 000, och tågade hit mot Avenida Paulista. Då stoppade polisen demonstrationen, började skjuta tårgas och gummikulor omkring sig.
Vi sätter oss på ett café på den myllrande huvudartären, Avenida Paulista. De andra gästerna är mestadels powerklädda män och kvinnor med upptagna miner och pipande smartphones. Cajazeiras skiljer ut sig med shorts, t-tröja och den sortens utstående tänder som faktiskt får beskrivas som typiska för de brasilianare som vuxit upp utan pengar. Regelbundna tandläkarbesök ingick aldrig i deras samhällspaket.
– Det var en vanlig vardagskväll, så affärsmännen satt ju på de här fina ställena och hade afterwork – men plötsligt var det aggressiv polis överallt. Och de attackerade folk helt urskiljningslöst. De gick till och med in på barerna och slog vilt omkring sig. För en gångs skull utsattes den övre medelklassen för det våld som drabbar de fattiga kvarteren varje dag.
Vid kvällens slut hade drösvis av civilister skadats och flera journalister träffats av gummikulor – och Brasilien hade samtidigt fött sin största proteströrelse på 20 år.
Den svällde från att bestå av några tusen aktivister i São Paulo till att rymma flera miljoner människor från alla samhällsklasser över hela landet. Den vidgades från att gälla kollektivtrafiken till att göra upp med samhällsservicen, ekonomin, korruptionen och polisbrutaliteten – innan den kom att fokusera på fotbollen.
– Det var ju inte så att miljoner brasilianare gick ut på gatorna för att protestera mot fotbollssporten, men VM-turneringen har verkligen blivit som ett prisma som vi kan se Brasilien igenom. Där ser vi hur otroligt illa landet sköts och fungerar.
Enligt de senaste offentliga siffrorna kommer den brasilianska staten att investera ungefär 70 miljarder kronor i VM-arrangemanget.
Vad får egentligen folket tillbaka för de pengarna? En rad sociala projekt och infrastrukturella satsningar var utlovade, men på grund av dålig organisation och usel planering är de flesta av dem redan övergivna eller försenade på obestämd tid.
Arenorna kommer däremot att stå färdiga, kosta vad de kosta vill. När Brasilien först tilldelades mästerskapet lovade idrottsministern att inga statliga pengar skulle användas för att bygga dem. Nu tycks i själva verket skattebetalarnotan för dem hamna en bra bit över 20 miljarder kronor.
– För några dagar sedan hörde jag att politikerna i Sverige bestämt sig för att inte söka vinter-OS. De hade lyssnat på folket, räknat på hur ekonomin skulle påverka dem…
Danilo Cajazeiras skrattar till, slår ut med armarna.
– Något sådant är helt otänkbart för oss. Det finns inte en enda människa i hela Brasilien som tror att politikerna i första hand agerar utifrån folkets bästa.

För Cajazeiras är motstånd något medfött, något naturligt. Hans föräldrar träffades på 1960-talet, då de båda ingick i en underjordisk rebellrörelse som kämpade mot militärdiktaturen.
– Jag kan tänka på det och se en linje mellan livet de levde då och det jag gör nu.Själv är han numera en av proteströrelsens mer offentliga ansikten. Han är en av centralfigurerna i något som heter Comitê Popular da Copa, en paraplyorganisation av VM-motstånd som ägnar sig minst lika mycket åt seminarier och studiecirklar som gatuprotester.
Vi ägnar åt en stund att diskutera hur proteströrelsen uppfattas utifrån. Jag påstår att många svenskar nog kan sympatisera med dess argument, men samtidigt har svårt att förlika sig med bilderna av beväpnade svartklädda aktivister.
Citat_polis_dodarCajazeiras gör det han gör – går till retoriskt motangrepp. Både han och hans grupp utgår från en uttalad ickevåldsprincip, men samtidigt är han noga med att förtydliga hur den egentligen ska tolkas i ett brasilianskt sammanhang.
– Vet du att brasiliansk polis i genomsnitt dödar fem personer varje dag?
Det låter otroligt.
– Kolla upp det. För oss innebär ickevåld att vår sida ska aldrig vara den som första använder våld. Jag tror att det är viktigt att förstå skillnaderna mellan er och vår politiska historia. Vi är fortfarande ett land som präglas av 20 år av militärdiktatur. Vi har bara drygt 100 000 civila poliser, men 400 000 stycken militärpoliser. De skjuter först och frågar sen. Jämfört med till exempel USA är det 140 gånger så vanligt att brasiliansk polis dödar i samband med ett ingripande. För några år sedan ville till och med FN att militärpolisen skulle avskaffas, men inget hände. Hela vårt samhälle, hela vår struktur är uppbyggd på våld – det kommer aldrig att gå att förändra enbart genom tålmodiga diskussioner.

Foto: Magnus Wennman
Foto: Magnus Wennman

Det som började som en intervju går sedan över i ett föredrag. Cajazeiras matar ur sig skrämmande siffror från VM-turneringens skugga – och jodå, när jag dubbelkollar dem visar de sig grovt räknat vara korrekta.
Så mycket pengar svindlas iväg till de mäktiga byggföretagen. Så många blir tvångsförvisade från sina hem som konsekvens av de nya arenorna. Så många förhindras att utföra sitt arbete i områden som ska bli ”Fifa-exklusiva” under mästerskapet. Så många har redan fastnat i en sorts fotbollsinriktad sexhandel med barn. Så många olika sätt går det att problematisera det här idrottsevenemanget på.
Efter ett tag frågar jag om Cajazeiras alltid sett fotbollen som ett samhällsproblem, men då är det som att han inte förstår vad jag menar. Vi är trots allt i Brasilien. Även där du minst anar det hittar du en vimpel, en klubbsympati och ett intresse som visar sig vara livslångt.
– Jag är verkligen inte anti-fotboll. Hela min livshistoria är sammanlänkad med Corinthians. Jag har klubbmärket tatuerat på kroppen. Min farfar höll på Corinthians, min pappa höll på Corinthians. När han dog så spred jag ut hans aska på Pacaembu-stadion. Och nu ska vi inte spela där längre…Citat supporterkultur
På ett sätt utgår protesterna överhuvudtaget inte från fotboll. På ett annat kretsar allt ändå kring det.
– Istället ska vi spela på en nybyggd arena som ingen har frågat oss om. Det är som ett definitivt bevis på att min sport och min klubb också håller på att tas ifrån mig. Jag tror verkligen att VM kommer att vara slutet för den traditionella brasilianska supporterkulturen. Slutet.
* * *

Corinthians nya stadion ligger i östra delarna av staden, och eftersom det finns drygt sju miljoner bilar i São Paulo är det smidigast att ta metron för att komma dit. Det tar ungefär en timme, och jag ser jätte-staden skifta karaktär utanför tågfönstren.
VM-premiären ska spelas i Itaquera, en gråsmutsig och nedskräpad stadsdel där hårt prövade arbetarklasskvarter övergår i rena favelor. Den officiella tanken är att den skinande arenan ska bli mittpunkten i ett jättekomplex för nöjen och shopping som ska ge hela området ett uppsving.
Hittills har det inte riktigt gått som planerat. I början av 2014 invaderades det nya shoppingcentret av en så kallad rolezinho, då 3 000 ungdomar drog in och gjorde de dyra prisernas galleria till sin för en kväll. Polisen använde både tårgas och gummikulor för att skingra dem.
– Visst kan man försöka bygga murar och stänga in sig i palats, men folket brukar hitta en väg in ändå.
När Corinthians slog Chelsea i finalen av klubblags-VM 2012 så firade coachen Tite genom att hålla upp ett plakat med texten: ”The favela is here”. Traditionellt är det här de fattiga massornas klubb.
Alex Minduín är en av talesmännen för Gaviões da Fiel, den gigantiska supporterorganisationen med mer än 100 000 medlemmar. Nu möter han upp vid shoppingcentrets entré med kampsportsutrustning i väskan, Malcolm X-glasögon på näsan och ett huvud fullt av blandade känslor.
– Du har återvänt under en känslig tid. Myndigheterna har varit ute efter oss i många år, men nu känns det verkligen som att vi har gått in i slutstriden.
Jag har haft en del att göra med Gaviões da Fiel -genom åren – besökt deras kvartersstora högkvarter flera gånger – men aldrig tidigare upplevt samma -beredskapsmentalitet som nu.
Våldsspiralen runt dem har trappats upp. Huliganslagsmålen i Brasilien har blivit både fler och brutalare. Folk dör på grund av sina fotbollsfärger, och med VM i horisonten höjs allt fler politiska röster för att tvångsupplösa samtliga större supportersammanslutningar.
Just de här dagarna försöker Minduín desarmera en kris som uppstått efter att ett gäng missnöjda medlemmar ur Gaviões da Fiel brutit sig in på den egna klubbens träningsanläggning.
– Nu påstås det att de har hotat spelare, skadat anställda och stulit saker, men med tanke på hur tät kameraövervakningen är där – borde det i så fall inte finnas bevis?
Mellan varven känns det ganska utsiktslöst att försöka diskutera med Alex Minduín. När han ska resonera kring skenande fotbollsrelaterat våld fastnar han oftast i undanflykter och konspirationsteorier. I hans värld är inte grundproblemet att supportrar börjar slåss när de stöter på varandra – det är liksom förutbestämt och oundvikligt – utan istället att säkerhetsstyrkorna valt att inte skilja dem åt.
Samtidigt förstår jag ganska tidigt att Minduín ofta känner sig tvingad att följa någon form av partilinje, att rollen som talesman gör att han verkligen pratar för andra snarare än sig själv. Samtalet blir betydligt mer givande när det glider in på hans egen livsresa genom supporterrörelsen.
– Jag har varit medlem i 25 år, och har fått huvuddelen av min uppfostran här. Säg att 40 procent av mig har formats av min familj, mina kvarter och min skolgång. De övriga 60 procenten har jag fått från Gaviões da Fiel. Det var här jag fick mitt sammanhang, och blev politiskt medveten. Det var här folkets samlade kraft blev klar för mig, och jag insåg att man behövde organisera sig för att kunna åstadkomma något.
Minduín lever upp när han börjar prata om det ideologiska arv som Gaviões da Fiel obestridligen bär på. Organisationen bildades delvis som en protest mot militärregimen, och deltog aktivt i demokratiseringsprocessen som följde på den. Numera skickar de hjälpsändningar till katastrofområden, samarbetar med Amnesty och organiserar särskilda dagar för gemensam bloddonation
– Själv är jag en svart slavättling som växte upp i ett av hela Sydamerikas farligaste områden. När jag kom till Gaviões var det första gången jag mötte en värld som inte bygger på rasism och klassklyftor. Här har det aldrig spelat någon roll hur du ser ut eller var du kommer ifrån.
* * *

Som fullvuxen man är Alex Minduín något av en dubbelnatur. Han kommer från sitt arbete på den sociologiska fakulteten på ett av São Paulos universitet, och ska åka vidare för att träna inför sin nästkommande MMA-match. Han är aktivt engagerad i regeringspartiet PT, men kommer att tillbringa sina VM-kvällar på gatorna för att demonstrera mot dem.
– Partitillhörigheten är ett medel snarare än ett mål. På fullaste allvar menar jag att Brasilien vore ett mycket bättre land ifall det var supporterorganisationer snarare än dagens politiker som styrde det.
Minduín gestikulerar ivrigt.
– Egentligen bottnar allt i tanken på alternativa maktstrukturer. Slår du samman alla torcidas organizadas i Brasilien så mobiliserar du långt mer än en miljon människor. Makten fruktar oss. Varför har trycket på oss ökat så dramatiskt inför VM? Jo, för att om vi skulle gå enade ut på gatorna så kan vi stänga ner hela landet.
Kommer ni att göra det?
– Nej, tyvärr är supporterrörelsen fortfarande för splittrad för det. Men jag kommer att vara där, och flera tusen kommer att vara med mig. Alla torcidas kommer att vara representerade. Det här är inte vårt VM.

Alex Minduin, talesperson för supporterorganisationen Gavioes da Fiel, tittar ut över bygget av arenan i Itaquera - en gråsmutsig stadsdel i Sao Paulo. Foto: Magnus Wennman
Alex Minduin, talesperson för supporterorganisationen Gavioes da Fiel, tittar ut över bygget av arenan i Itaquera – en gråsmutsig stadsdel i Sao Paulo. Foto: Magnus Wennman

Vi går ut ur köpcentret och promenerar upp mot den nya arenan som tronar som blickar ner på oss uppifrån en höjd. Än är den inte färdig – ytterligare försenad efter olyckan som kostade två arbetare livet i november – men skalet har i alla fall fått sin form.
När allt är klart ska fasaden prydas av det som påstås vara världens allra största digitala tv-skärm, 3400 kvadratmeter stor. Arenan ska bli synlig på åtta mils håll, upplyst av ett system som är dubbelt så kraftfullt som det vid Allianz Arena i München. Projektledaren har öppet pratat om hur varje kvadratmeter på hela området förväntas generera pengar framöver.
– Ja… Inte är det samma Corinthians som jag växte upp med.
Naturligtvis kommer Corinthians att kunna dra ekonomisk nytta av den nya skapelsen, och det finns en skadeglad del i Alex Minduíns supportersjäl som njuter av att staten i praktiken donerat en tremiljardersarena till klubben. Samtidigt ser han det som sin skyldighet att tränga undan den känslan.
– Jag vet inte ens om jag någonsin kommer in här. Tydligen måste man registrera sig med en ansikts-scanner, som sedan gör så att grindarna stängs automatiskt ifall det är någon med ett brottsregister som passerar. Jag har suttit i fängelse, och det har i stort sett alla mina vänner runt Corinthians också. Men nu passar inte våra ansikten in längre. De ska ersättas av de vackrare, vitare och rikare.
Men vad var det du sa? Folket brukar alltid hitta en väg in?!
– Precis. Och hade jag varit du så hade jag hållit ögonen på den här arenan under VM. Det kan nog bli både protester, planstormningar och… en del andra överraskningar.

Flygresan mellan São Paulo och Manaus tar lite drygt fyra timmar. Det känns helt okej när jag tänker över alternativen.
Att köra bil är mer eller mindre omöjligt. Regeringen försökte sig visserligen på ett ambitiöst motorvägsprojekt för flera årtionden sedan, men likt så mycket annat blev det aldrig riktigt klart. Med tiden tog djungeln tillbaka mil efter mil, och i dag återstår mest bara små grusstigar som överhuvudtaget inte går att använda nu under regnperioden.
Aldrig någonsin tidigare har det spelats VM-fotboll i en lika avlägsen och svårtillgänglig stad. För att överhuvudtaget kunna påbörja bygget av Arena Amazônia behövde 180 ton metall fraktas hit från Portugal. Det tog båtarna ungefär en månad att först korsa Atlanten och sedan sega sig upp för Amazonfloden.
– Så du kanske förstår att du måste ha lite tålamod?!
Efter envetet letande har jag till sist hittat en anställd på Manaus flygplats som pratar engelska. Han använder själv arenaexemplet för att möta mitt ifrågasättande muttrande.
Rullbandet som hanterar mitt bagage har nämligen gått sönder, och i nuläget finns det bara ett fungerande band i den lilla ankomsthallen. Det står stilla, och har gjort så under de två timmar som gått sedan mitt plan landade. Klockan hinner nästan bli tre på natten innan någon bemödar sig med att trycka på startknappen.
När jag sedan ska ta en taxi in till centrum blir jag uppenbart blåst, men orkar inte bråka. När jag kommer fram till hotellreceptionen påstår de att min bokning inte är förbetald, trots att jag har kvitto på motsatsen. Jag krånglar lite för sakens skull, men eftersom ingen förstår engelska når jag ändå inga resultat.
Manaus är mycket, men kvart i fyra en fredagsmorgon är det inte någon vidare gästvänlig stad.

När jag vaknar morgonen efter har det svårmanövrerade arenaprojektet i Manaus kostat ytterligare ett liv. En inhyrd portugis har avlidit efter att ha träffats i huvudet av fallande maskindelar.
Det är det tredje dödsfallet under bygget av Arena Amazônia, och när jag väl kommer ut till olycksplatsen ligger en ödesmättad stillhet över området. Arbetarna har inlett en spontanstrejk mot arbetsvillkoren.
– Högt över våra huvuden har det beslutats om ett byggprojekt som är svårt, på gränsen till omöjligt. Sedan ska det genomföras med en budget som är uppenbart orealistisk och inom en tidsram som är smått vansinnig, och nu är det vi arbetare som får betala det ultimata priset, motiverar fackledaren Cícero Custódio.
Manaus är en stad som lever under extrema villkor. Värmen här kan bli så tryckande att färgen på läktarstolarna riskerade att smälta bort, så de behövde specialtillverkas. Tre av fyra invånare saknar fortfarande fungerande avlopp, och för att få spolkraft i arenatoaletterna anlades en regninsamlande 840-litersreservoar på taket.
Tillbaka inne i ett underdimensionerat centrum får jag lov att acceptera att det är de lösspringande hundarna som har företräde på trottoarerna. Ekvatorsolen steker och husen är målade i ljusa nyanser, men staden lyckas ändå se gammal och färglös ut.
Manaus ligger mitt i världens största regnskog, men är en fattig industristad i mycket högre utsträckning än ett inbjudande semesterparadis. Hade det inte varit för riktade politiska beslut – företag har lockats hit av en 10 000 kvadratkilometer stor skattefri zon nere vid hamnen – hade den för länge sedan gått under av ekonomisk isolation.
Livet här är beroende av de investeringar och prioriteringar som görs av den brasilianska regeringen, och det är därför extra befogat att fundera över viktningen på de statliga summor som skickats hit under de senaste fyra åren.
Pengar till ett resurssvagt utbildningsväsen? 0,7 miljarder kronor. Pengar till en enda överdånig fotbollsarena? 1,5 miljarder kronor.

Naturligtvis hade jag tänkt att gå på fotboll i Manaus, men fyra timmar före avspark nås jag av ett ovälkommet besked.
– Matchen du ska se är flyttad till Manacapuru. Det ligger ungefär åtta mil härifrån.
Mannen som hör av sig heter Paulo Roberto och hjälper fotbollsförbundet i Amazonas med kommunikationsfrågor. Han verkar inte tycka att nya beskedet är så värst mycket att stressa upp sig över.
– Jag har en annan match åt dig i Manaus istället, minst lika bra. Du hade tänkt att se São Raimundo? Det här är deras ärkerivaler, Sul América. Det är också en av de anrika klubbarna här i staden och de möter Princesa do Solimões, som är regerande delstatsmästare och som ska spela invigningsmatchen på Arena Amazônia. Det är som O Clássico Amazonese!
Allt det där lät ju bra, men när jag väl kommer fram till matchen så motsvarar väl inte inramningen riktigt insäljningen.
Det visar sig att den spelas inne på ett universitetsområde, och att insläppet är en vaktkur där de frågar efter studentlegitimation. Totalt sett är vi kanske 400 personer som tar sig förbi den och hittar fram till fotbollsplanen.
En femraders betongläktare på ena långsidan, en regnskogsfond på den motsatta. En tapper bortaklack, men i övrigt en väldigt stillsam publik. Familjer med medhavda kylväskor. Dottern får en glass och pappan tar en burköl.
Värmen och spelsättet är annorlunda, visst, men det enda som verkligen särskiljer det här från en vanlig svensk femtedivisionsmatch är säkerhetspådraget.
Runt hela planen står ett 80-tal välbestyckade poliser med tre olika färger på sina uniformer och ser fullständigt oproportionerliga ut. Till vardags försöker de här bistra gossarna patrullera den oändliga och oländiga djungelgränsen gentemot colombianska och bolivianska knarksyndikat, men nu verkar det som att de börjar kalibreras om för fotbollsrelaterade uppdrag.

Matchen beskådas av cirka 400 personer. Familjer med kylväskor. Burköl och glass.
Matchen beskådas av cirka 400 personer. Familjer med kylväskor. Burköl och glass.

Matchen flyter förbi utan att fästa sig i sinnet. Princesa do Solimões vinner med 2–0. När jag kommer tillbaka till hotellet ringer jag upp Paulo Roberto för att summera intrycken från O Clássico Amazonese.
– Du tycker att det var småskaligt?! Jamen, det är så vår fotbollsverklighet ser ut. Den nationella brasilianska fotbollspyramiden innehåller fyra divisioner, men ingen av klubbarna från Manaus får vara med där. Det finns inget vi kan kalla elitfotboll här.
Men ändå får ni nu en elitarena.
– Ja, vad vi nu ska med den till…
Roberto berättar att enbart underhållet av arenan beräknas kosta ungefär 1,5 miljoner kronor i månaden. Efter att de fyra VM-matcherna är spelade måste någon betala, men fotbollsklubbarna i Manaus har inga som helst möjligheter att göra det.
– Du vet matchen som jag skickade dig till? Så sent som i morse såg det ut som att den också skulle behöva flyttas till någon annan stad. Rektorn på universitetet ville inte låna ut planen eftersom matchen skulle påverka studiemiljön för mycket.
Jag får en frustning i telefonluren.
– För oss handlar matchdagarna om att ringa runt och höra efter vilka planer som klarat störtregnen bäst. En arena med 46 000 platser? Ska vi inte bygga en rymdbas här också? Eller en polarforskningsstation? Vi hade haft lika mycket nytta av det.

Det finns väldigt många människor som är öppet kritiska mot VM-arrangemanget, men ansiktet som de flesta förknippar med proteströrelsen är ändå det anonymiserade och maskerade.
Brasilien är ett mångbottnat och motsägelsefullt land, och det finns något typiskt i att jag hittar in bakom masken på platsen där det är minst logiskt att leta.
I ett av Rio de Janeiros vackraste och mest välmående strandkvarter ligger en pr-byrå. Jag placeras framför en dator, och får se en snygg och suggestiv reklamfilm som använder VM som paketering för att kränga öl av ett särskilt märke.
Killen som har gjort den tillhör den militanta -falangen av VM-motståndet.
– Jag vet, jag vet… Men landet vi lever i har tagit ifrån oss möjligheten att vara sant oberoende. Ska man överhuvudtaget kunna få en lön har man inget annat val än att sova med fienden, att sälja sig till företagsvärlden. Jag har flera vänner som jobbar för regeringen på dagarna – och går ut på gatorna för att störta den på kvällarna.
Han kallar sig Marcos, och ser ut som en yngre korsning av Robert Pirès och Guy Fawkes. Sitt riktiga namn vill han inte avslöja, och kanske har han fog för försiktigheten. Samma dag som jag träffar honom publicerar den internationella nyhetsbyrån Reuters en artikel om hur den brasilianska myndighetsapparaten försöker neutralisera proteströrelsen.
Övervakad datatrafik, avlyssnade telefoner, fysisk infiltration, lagförslag som skulle göra det möjligt att döma gripna demonstranter för terrorbrott.
Marcos går själv inte beväpnad till demonstrationerna – hans roll i rörelsen är att filma och dokumentera protesterna – men han är öppen med att han sympatiserar med de som gör det.
– Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag sagt att jag inte trodde på militanta, maskerade demonstranter, men jag trodde att jag skulle dö under Confederation’s Cup. När du ser polisen skjuta skarpt mot vanliga, fredliga människor, när du ser dina vänner kastas i fängelse bara för att de varit på fel plats vid fel tillfälle… Då förändras både du själv och din syn på världen. I dag ser jag ”The Black Bloc” som något nödvändigt. Längst inne i kärnan är Brasilien fortfarande en polisstat. Om ingen skyddar demonstrationsrätten så går det inte att protestera här.
brasilien17.jpgDet är metodiken snarare än analysen som skiljer Marcos från de andra aktivisterna jag pratat med. Han pratar också om försvunna skattepengar och svårbegripliga politiska prioriteringar – men argumenterar samtidigt även för värdet av brinnande bildäck och sönderslagna fönsterrutor.

Bakom masken är han fortfarande en reklambyråman. Om inte annat förstår han det mediala värdet av det iögonfallande och det spektakulära.
– Av alla planer som finns inför VM gillar jag den som går ut på att blockera spelarhotellen och hindra lagen från att komma till match. Det skulle vara perfekt, ge maximal exponering.
Som alla andra brasilianare har Marcos ett lag – Flamengo – men för honom har fotbollen förvandlats till ett redskap. Han ser VM som ett enda stort politiskt propagandakrig, och kan tänka sig att gå väldigt långt för att vinna det.
– Regeringen vill använda VM för att visa upp en falsk bild av Brasilien, av landet där solen alltid skiner över stränderna och där folket dansar samba och är lyckliga. Vår uppgift är att se till att de inte lyckas med det, att få världen att förstå att Brasilien helt enkelt inte är något bra land.

Nästa gång jag ser Marcos har han gasmask för ansiktet och hjälm på huvudet. Vi är på Candelária-torget i centrala Rio de Janeiro, och tillbaka vid punkten där den här texten började.
Marcos finns framme vid protestmarschens frontlinje med rullande videokamera, en fotsoldat i den moderna tidens informationsarmé.
I samma ögonblick som demonstrationståget börjar röra sig sänker sig ett dunkelt skimmer av oundviklighet över händelseutvecklingen.
Frågan är inte om det kommer att bli våldsamt, utan när och var det ska bli det. Vilka börjar? Vad kommer att förstöras? Vem kommer att falla?
Den här gången förläggs slagfältet till gatorna runt Rio de Janeiros centralstation. Som en markering mot de höjda busspriserna försöker en grupp demonstranter passera spärrarna utan att betala. Militärpolisen motar tillbaka dem med batonger och tårgasgranater.
Våldet eskalerar snabbt, och kulminerar då en kameraman från en av de brasilianska tv-stationerna träffas i huvudet av en förlupen fyrverkeriraket.
Han faller till marken med intryckt skallben, och vaknar sedan aldrig upp igen. En 22-årig hotell-portier grips, och riskerar nu 30 års fängelse för mord.
Dagarna därefter förvånas jag sedan av cynismen som präglar den påföljande debatten. Att liv kommer att gå förlorade verkar alla parter liksom vara införstådda med – det gäller bara att hantera det så att det passar de egna syftena.
Aktivisternas talesmän ägnar mer energi åt att avfärda det inträffade som en olycka än att ifrågasätta den egna metodiken eller sörja en oskyldig fyrbarnsfar. Myndighetssidan gör inte heller några ansatser att bromsa våldsspiralen, utan passar istället på att argumentera för ännu hårdare demonstrationslagar och ännu kraftigare polisbeväpning.
Allt snurrar snabbare, allt trappas upp. Någon dog den här kvällen. Fler kommer att dö framöver.

Protestropen eskalerar snabbt denna dag, och vid Rio de Janeiros centralstation träffas en brasiliansk kameraman i huvudet av en förlupen fyrverkeriraket och faller död till marken. Foto: Magnus Wennman
Protestropen eskalerar snabbt denna dag, och vid Rio de Janeiros centralstation träffas en brasiliansk kameraman i huvudet av en förlupen fyrverkeriraket och faller död till marken. Foto: Magnus Wennman

 

Innan jag lämnar Rio de Janeiro gör jag ytterligare en av de där tunnelbaneresorna som går från ena änden av staden till den andra, men som spänner över ett helt land.
Jag utgår från turisternas och vykortens Brasilien, jag passerar den nyrenoverade Maracanã-stadion och jag kommer fram till fattigdomens och tröstlöshetens Brasilien.
Från Copacabana till ändhållplatsen Pavuna. Där träffar jag Felipe Chehuan, ännu en av de här flersidiga karaktärerna som hjälper mig att förstå en brokig proteströrelse och ett svårsammanfattat land.
Chehuan är en 35-åring med ett smått skräckinjagande utseende, täckt av både muskler och tatueringar. På kvällarna vrålar han i Confronto, ett extremt rockband som nått vissa internationella framgångar med sin barska metalhardcore. På dagarna är han advokat.
– Fler och fler av mina kollegor har nu åtagit sig att försvara ”Black Bloc”-aktivister på pro bono-basis. Det är ett bra sätt att använda vår yrkeskompetens i kampen för ett bättre land.
Advokatkontoret ligger bara några hundra meter från tunnelbanestationen, men det tar ändå nästan tio minuter att gå dit. Trottoarerna är så överfulla att det är svårt att ta sig fram. Gatuförsäljare, eftermiddagspendlare, barfotabarn. Det här är ett vanligt knegarområde snarare än en favela, men myllret påminner ändå om det som råder i överbefolkade afrikanska städer.
– Tredje världen… Och mer än något annat är det här det som är det riktiga Brasilien.
Vi passerar en riktigt smutsig liten å, som tydligen utgör Rio de Janeiros formella stadsgräns. Vattnet luktar avlopp och svärmar av insekter cirklar runt, ändå ligger mat- och fruktstånden öppna bara halvannan meter därifrån.
– Grundläggande mänskliga rättigheter uppfylls inte för oss som bor här. Alla har vi släkt och vänner som dött på grund av dålig hälsa och dålig sjukvård.
Citat tunnelbanaMedan jag åkte tunnelbana från Copacabana till Pavuna steg risken att jag skulle bli mördad med nästan 2000 procent. Det är en statistisk uppgift att fundera över – men det finns fler.
Just nu handlar så väldigt mycket om siffror i Brasilien. Vilka man väljer att tro på, hur man tolkar dem, i vilken riktning de förändras.
Mer än något annat lutar sig regeringen mot sitt eget ekonomiska facit, det som visar att Brasilien är ett land på snabb frammarsch. Enligt de siffrorna har mer än 40 miljoner brasilianare lyfts upp i medelklassen under det senaste årtiondet – en anmärkningsvärd politisk bedrift som det borde vara ganska svårt att ha invändningar emot.
Felipe Chehuan redogör ändå för sina, viftar avfärdande med handen.
– Tomma trolleritrick. Det enda de har gjort är att förändra definitionen av medelklassen. Numera räcker det med en månadsinkomst på 300 reais (knappt 1000 kronor) för att räknas in i den. I regeringens böcker räknas flera favelor som medelklass, och vi här i Pavuna som övre medelklass. Det blir bara absurt. De som har jobb här är städare, lager-arbetare eller bilmekaniker.
Så stor andel av befolkningen stöttar proteströrelsen. Så många är emot VM. Siffror som svänger och kränger, beroende på vilka som har fått skulden för den senaste demonstrationens våldsamheter.
En annan uppgift är mer konstant, den om de som har och de som inte har.
För några veckor sedan berättade amerikanska businesstidningen Forbes om en opinionsundersökning i världens mest segregerade länder. Och visst var folk missnöjda med de sociala skillnaderna i Sydafrika, Mexiko och Kenya – men ingen annanstans var de lika kategoriska som i Brasilien.
93 procent av de tillfrågade här uppgav att de såg samhällsklyftorna som ett problem. Felipe Chehuan menar att den siffran ligger så nära sakens kärna som det går att komma.
– Uppifrån säger de att allt blir bättre, men när vi tittar ut genom våra egna fönster ser vi något helt annat. Absolut ingenting förändras. Jag har själv haft ett stort hål i trottoaren utanför min port i elva år nu. Ingen har brytt sig om att göra något åt det.

På kvällarna vrålar Felipe Chehuan i ett extremrockband. På dagarna är han advokat och arbetar bland annat för aktivisterna på "pro bono"-basis.
På kvällarna vrålar Felipe Chehuan i ett extremrockband. På dagarna är han advokat och arbetar bland annat för aktivisterna på ”pro bono”-basis.

Först hette det att VM skulle gynna hela det brasilianska folket. I dag framstår det snarare som en exklusiv fest för ett slutet sällskap bakom stängda dörrar – som ändå betalas av alla de som blir kvar utanför murarna.
– Ingen låtsas längre att det ska bli några ekonomiska vinster eller någon kraftigt förbättrad infrastruktur. Nu ska vi istället nöja oss med en diffus feelgood-effekt, som påstås gagna folket på lång sikt.
Advokatkontoret som Felipe Chehuan arbetar ifrån är inte tv-serietypen. Ljusrör i taket, ett enkelt skrivbord och utsikt över en strid ström av hukande människor. Han går till fönstret och blickar ut över sitt hårt prövade Pavuna.
– Här finns ingen feelgood. Folk är förbannade. Just nu består kanske protesterna mest av studenter och proffsdemonstranter, men när VM börjar kommer vanligt folk härifrån också att åka in. De har fått nog. Jag är bara rädd vad som ska hända med dem, hur många som kommer att bli skadade och hur många som kommer att riskera fängelse.
Historiskt sett har fotboll ofta beskrivits som ett opium för folket, och det har absolut haft sin giltighet. Istället för att göra revolution har den fattige mannen gått och tittat på sitt favoritlag.
Men nu? Nu har någon mixtrat med grejerna.
Opiumet är utspätt, impotent och svårtillgängligt – och kanske är det just avvänjningens bistra blekhet som gjort reaktionerna så häftiga.
Felipe Chehuan drar upp tröjan och visar sin Flamengo-tatuering. Han växte upp med klubben, och med söndagsresorna in till Maracanã-stadion. Biljetterna till den vallgravsliknande sektionen ända längst nere vid sidlinjen kostade bara några kronor, pengar som en gatusmart rännstensunge från Pavuna lätt kunde hustla ihop.
– Den vanligaste historien som våra farföräldrar berättade för oss var den om VM 1950, då hela staden var på Maracanã för att se Brasilien förlora finalen mot Uruguay. I hela våra liv har vi drömt om dagen då allt ska ställas till rätta, då vi vinner VM i vår egen hemstad. Men när nu tillfället kommer känner jag mig så exkluderad att jag inte ens vill att det ska bli någon VM-final.
Chehuan tittar på sin Flamengo-tatuering, drar i huden runt den, kliar på den.
Vad betyder den idag?
– Jag vet inte ens om jag kan säga att jag älskar fotboll längre. På många sätt känner jag mig färdig med sporten – men jag vill ändå be den om en sista tjänst. Jag hoppas att VM gör folk så förbannade att allt kastas över ända, att vi till sist fick en verklig förändring som faktiskt skulle göra våra liv lite bättre. I generationer har vanliga brasilianare givit sina liv till fotbollen. Nu är det faktiskt dags för den att betala tillbaka.
Erik Niva

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB