Plats: Psykbunkern, Park studio, Älvsjö.
När: Klockan 11.00, måndag, 14 juni, 2010.
Tilltugg: Kaffe, mackor, mineralvatten, lite caterad varmmat.
Vad: Uppspelning av Kents nya album, ”En plats i solen”, som släpps 30 juni.
Fråga: Ett nytt Kent-album?

Redan?
Förra albumet ”Röd” har knappt hunnit svalna innan Kent ger ut en snabbt inspelad uppföljare. Bandet ville få ut en ny skiva till sommaren. Men de var osäkra på om de skulle hinna.
Arbetet med ”En plats i solen” började strax efter den senaste vinterturnén. Och albumet mixades klart i tisdags.
– Vi ville ta tillvara på energin man får som band under en turné. Stämningen i studion blir mer avslappnad, musikaliskt mer samspelt och ”loose”, säger Jocke Berg.
Beatles-tempot är ett trendbrott för Kent. Vanligtvis brukar varenda skiva föregås av långa förberedelser och noggranna marknadsplaner som bygger stora förväntningar. Men det är samtidigt helt i linje med tidsandan.
Nya plattor är annonser för kommande turnéer, och inte tvärtom. Framförallt för stora och etablerade artister. Kent startar sin nästa turné på Peace & Love-festivalen i Borlänge 1 juli, en dag efter att skivan släpps.
– Vi ville bara kasta ut materialet snabbt, och inte sätta upp det på piedestal. Och utan att få några nervösa sammanbrott över kvalitén.
Jocke Berg tystnar och fortsätter:
– Men det är klart, sista deadlineveckan får man ju panik ändå.
Berg säger också att studion är den ultimata platsen att lyssna på musiken. Det är så här det egentligen ska låta. Ljudet och produktionen saknar de begränsningar som finns i billigare stereoapparater eller hårt komprimerade mp3-filer.
En liten skara journalister får därefter lyssna på ”En plats i solen” två gånger.
Och det lät ungefär så här:

1. ”Glasäpplen”
Synthpop med mjuka, akustiska gitarrer och discostråkar. Vissa ljud verkar vara en sorts passning till ”Musik non stop”. I texten nämns låttiteln ”Taillights fade”, Buffalo Toms fantastiska singel från 1992.

2. ”Ismael”
Så mycket synth att det nästan känns new romance. Mer A-Ha än Depeche Mode. Ismael syftar primärt på en karaktär i Klas Östergrens roman med samma namn, som gavs ut tre år före genombrottet med ”Gentlemen”, 1980. Ismael är också Stina Ekblads obehagliga gestalt i Bergmans ”Fanny och Alexander”. Eller, som Jocke Berg själv säger, ”ett fint namn”.

3. ”Skisser för sommaren”
Tankarna går till 2000-talets U2. Ett stort och arenarockigt ”la-la-la” följs i refrängen upp med ett avmätt ”Åh, säg det igen…”.

4. ”Ärlighet respekt kärlek”
Melodin påminner ibland om en gammal Neil Young-ballad från ”After the goldrush”. Kören i refrängen får låten att likna en psalm som borde passa både festivaler och kyrkor.

5. ”Varje gång du möter min blick”
Mycket på plattan är midtempo. Det här är inget undantag. Saktmodig och grå Kent-rock. Textraden ”ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt” står i bjärt kontrast till skivans vykortsomslag.

6. ”Ensam lång väg hem”
Sången är så lågt mixad att Jocke Bergs röst blir ett intsrument i sig. Den är inbäddad mellan akustiska gitarrer och elektroniska rytmer. Texten om uppgivenhet och högervind och solidaritet gör att ”Ensam lång väg hem” känns som en syskonlåt till ”Vals för Satan (din vän pessimisten)” från ”Röd”. Eller som om Kent spelat in en egen version av Bruce Springsteens ”Long walk home”.

7. ”Team building”
I början känns det som om man lyssnar på Jocke Berg genom en gammal transistorradio. Sen blir det ännu en stabil bilrocklåt med hög komfort och gott om benutrymme.

8. ”Gamla Ullevi”
Afrikanska trummor piskar upp sambastämning bakom en refräng som är 100 procent synth.

9. ”Minimalen”
Synthådran pulserar fortfarande. Det mest uppseendeväackande med låten är att Jocke Berg sjunger om sig själv i tredje person. Precis som, exempelvis, Jerry Lee Lewis och Jay-Z före honom.

10. ”Passagerare”
Långsam ballad. En vardagsdialog mellan två människor som verkar ha svårt att kommunicera med varandra. Det hörs knappt att det är Rebecka Törnqvist som frågar vad Jocke Berg egentligen menar. Albumet avslutas med en fråga:
Vad är min tystnad värd?