Vad vore en filmfestival utan skandaler?
Sent på onsdagsnatten försökte jag, förgäves, komma in på (den kraftigt försenade) midnattsvisningen av Gaspar Noés nya ”Love”, som ska vara en orgie i riktiga sexscener – i 3 D.
Årets mest skandalomsusade film i Cannes.
Blev inte allt för besviken, de inbjudna hade företräde, hade inte riktigt räknat med att komma in och det finns en pressvisning under torsdagen.
En skandal jag bevittnade på väldigt nära håll är den kring Lars von Trier och ”Melancholia” år 2011.
När den danske regissören och skådespelarna Kirsten Dunst, Stellan Skarsgård och Jesper Christensen gör entré i presskonferenssalen, är den bara några minuter bort…

Jag satt på andra eller tredje bänk, tre, fyra meter, från gänget på podiet.
Filmen handlade om världens undergång.
Av någon anledning, minns inte exakt hur han kom in på det, började Lars von Trier prata om andra världskriget, nazismen och judar. Han trasslade in sig i en röra av historier om hur han först trodde att han var jude, sedan att han plötsligt var nazist.
– First I was a Jew, then I became a Nazi, sa han och skrattade som om det var ett dåligt skämt.
Många blev upprörda.
Någon timme senare mötte den skandinaviska trion journalister från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island.

Här reddes en del av turerna ut.
Lars von Trier berättade om hur han väldigt länge trodde att hans pappa var en dansk jude. På mammans dödsbädd chockade hon hon honom med att berätta att Lars von Triers pappa egentligen var en annan man, en tysk, som möjligen hade haft nazistiska åsikter.
Danska journalister kände till historien sedan tidigare.
Lars von Triers förenklade version, i kombination med hans på presskonferensen påfallande dåliga engelska, orsakade skandalen. Lite grann i kombination med regissörens önskan att ständigt provocera och retas.
Dagen efter:
Vi befinner oss någon kilometer norr om Cannes, på ett flott hotell.
Dags för en mindre skara journalister att genomföra gruppintervjuer med Lars von Trier.
Han anländer till platsen.

Samtidigt börjar det pipa i mobiltelefonerna hos flera av oss.
Det har kommit telegram om att Lars von Trier är utslängd ur filmfestivalen. Att han betraktas som ”persona non grata”.
Stor förvirring uppstår. Ingen vet exakt vad det betyder. Och kommer Lars von Trier att möta pressen?
Som en kul grej fotograferar jag stolen där vi ska sitta och prata, i fall han nu inte kommer…

Men Lars von Trier är inte den som är den.
Han kommer förstås och sätter sig och pratar med oss. Börjar med att konfrontera en fransk journalist med att det fransmännen gjorde mot judarna under andra världskriget, har man minsann gjort sitt bästa för att försök tysta ned i landet vi befinner oss i.
– Lars, ska du verkligen göra detta ännu värre? säger journalisten.
– Nej, vi skiter i det samtalsämnet, säger Lars von Trier, som sedan ändå förstås får prata mer om det faktum att han blivit utslängd av festivalen, än om själva filmen.

Trots att von Trier blev bannlyst på festivalen, fick filmen vara kvar i tävlingen.
En som jag tyckte synd om i sammanhanget var Kirsten Dunst.
Hade träffat henne ihop med Stellan Skarsgård i Hôtel Majestics bar några kvällar tidigare. Hon var på strålande humör och (med all rätt) väldigt stolt över sin insats i filmen.
På presskonferensen såg hon mest chockad ut. Som att hon knappt förstod vad som höll på att hända.
På avslutningskvällen belönades hon med skådespelarpriset i Cannes.
Men det var nog rätt mycket smolk i glädjebägaren att det inte riktigt är just därför ”Melancholia” har sin plats i Cannes-festivalens historia…

Glitter och glamour. När man säger att man åker till filmfestivalen i Cannes, ser många framför sig hur man ligger och solar på stranden på dagarna och går på fester på kvällarna. Glöm det! Det är två, tre filmvisningar per dag, presskonferenser, intervjuer och någonstans ska man hinna skriva reportage och krönikor och recensioner också, ännu mer nu för tiden, när allt helst ska ut på nätet i samma sekund som det inträffar. Och så ska man blogga lite också. Men jag klagar inte. Och ibland ÄR det glitter och glamour. Som det året jag stannade kvar en dag extra och var här och kunde gå på festivalens avslutningsfest. Kollegan Jan Lumholdt på Svenska Dagbladet berättade att han hade fått en biljett till den, på strandserveringen på Hôtel Martinez. Där finns, typ, en av Cannes bästa restauranger. Han berättade vilket kontor i festivalpalatset man skulle prata med, det var inte presskontoret som skötte det. Eftersom jag hade jobbat färdigt för dagen, kunde jag – om än med allt större irritation – ägna eftermiddagen åt att slussas runt till än den ena, än den andra, som skulle fixa den där biljetten till festen. Det löste sig efter några timmar. Och det VAR verkligen en magnifik fest. Visserligen fick vi journalister inte sitta med filmmogulerna och -stjärnorna och äta den magnifika bufféen. Gjorde inte så mycket. För jag satt med David Wigg, en av den brittiska nöjesjournalistikens största namn. Tillräckligt gammal för att vara pensionär, antar jag, jag har aldrig frågat hur gammal han är, men fortfarande aktiv, såg honom senast häromdagen i full fart på väg till någon intervju eller filmvisning. Vi pratade om livet, jobbet, kärleken och en del annat i ett par timmar. Samtidigt som en hel drös människor passade upp på oss och serverade det bästa tänkbara av allt man kan tänka sig. Nedsköljt med champagne, förstås. Bara en sådan sak som att David berättade när han i timmar intervjuade alla medlemmarna i The Beatles, en och en, när gruppen var som störst, gör ju att man kan tycka att man är född i fel land, vid fel tidpunkt, om man nu tycker att nöjesjournalist är ett kul jobb. Nåväl, så småningom fick vi också umgås med de fina filmmänniskorna. Här är några av dem. Emir Kusturica. Omstridd bosnisk regissör som gjort mästerverk som ”Zigenarnas tid” och ”Underground”. En som jag alltid dyrkat och genom åren fått bra kontakt med. – Det ryktas att du gör en dokumentär om Maradona. Hur fick du honom att ställa upp? frågade jag. – Fråga honom själv, han sitter där borta i hörnet, sa Kusturica. Filmen ”Maradona by Kusturica” hade premiär två år senare. Fast Maradona i hörnet den där kvällen… han var inte så intresserad av att prata med mig, han hade fullt upp med Salma Hayek.   Hon i sin tur dansade senare allt oftare och längre med den här mannen, filmregissören Alexander Payne, mannen bakom filmer som ”Sideways”, ”The Descendants” och senast ”Nebraska”. Här är en annan dansglad herre, Javier Bardem, som då verkade väldigt singel. Numera är han ju gift och har barn med Penélope Cruz. Uttrycket ”selfie” fanns ännu inte på den tiden, men jag var lite pionjär på området och vände min Canon Digital IXUS 60 (fortfarande i bruk…) bak-och-fram och tog den här bilden. Kanske inte helt lyckad. Fast man ser åtminstone delar av ansiktena på Sam Shepard och mig. Och här ännu ett bevis för ”I was there”. De röriga människorna på festivalpalatsets kontor hade tidigare under dagen, när jag var där och frågade om biljett till festen, sagt allt från att biljetterna var slut, till att de inte visste var de hade dem. Till sist tog de helt enkelt en befintlig biljett som ännu inte hade hämtats upp, tippexade över den personens namn och skrev dit mitt. Undrar fortfarande ibland vilken stackare som blev utan sin festbiljett och vad hon/han sa då…

Hello Hurray, we are the Great.
We are the soldiers of the human race.
Vet inte riktigt varför, men när jag promenerade längs Boulevard de la Croisette, på svenska kallad ”Croisetten”, fick jag plötsligt ”C.C. Cowboys” från Imperiet-LP:n ”Blå himlen blues” (1985) i skallen.
30 år sedan.
Kanske för att det är en jäkligt bra låt.
Kanske för att man känner sig lite som en soldat.
En journalistsoldat som för 32:a gången återvänder till franska rivieran för ännu en filmfestival.
Och som tittar tillbaka på sina äventyr här.
Minns någon Arnold Schwarzenegger?
De här bilderna är tolv år gamla.

Muskelknippet var hetare än het.
James Camerons andra ”Terminator”-film var revolutionerande i actiongenren.
Så Arnold blev inbjuden till Cannes med ”Terminator 3: Rise of the machines”, trots att den var mycket sämre.
Det var pressmöte och stor fest, arrangerad av MTV.
Det hade börjat gå rykten om att Arnold ville bli guvernör i Kalifornien. Han förnekade dem, när jag frågade honom. Några månader senare ställde han upp i valet och vann. Och satt där till 2011. Somliga hävdar att han faktiskt var bättre som politiker än som skådespelare.
Hans come back i filmbranschen har väl gått sådär. Han var i Cannes i fjol med ”The expendables 3” tillsammans med femtioelva andra avdankade actionstjärnor, bland annat Dolph Lundgren. Stort spektakel när de åkte stridsvagn på Croisetten. Bisarr presskonferens, där en stjärna som Harrison Ford satt utan att få en enda fråga.
Få människor köpte biobiljetter när filmen sedan hade premiär.
Nu återvänder han till sin mest klassiska roll när ”Terminator: Genisys” har premiär i slutet av juni.
För yngre människor är Arnold Schwarzenegger annars känd som pappan till en son som har haft en kort romans med Miley Cyrus…


Har man sett ”Gravity” med Sandra Bullock är detta lite spännande.
Nu har Jonás Cuáron, son till regissören Alfonso + manusförfattare till filmen, presenterat en kortfilm som avslöjar vem det var Bullock pratade med när hon försökte anropa NASA. En annan sorts ödslighet än rymden, skulle man kunna säga.
Det ryktas att Warner bros försöker få filmen nominerad till en Oscar för bästa kortfilm.

Det är sex år sedan Aaron Sorkins ”Vita huset” lades ner, men i går publicerades den här lilla filmen på YouTube där seriens största namn (förutom Rob Lowe, Dulé Hill och avlidne John Spencer då) återförenas i sina roller.

Syftet är att göra reklam för en oberoende kandidat till Michigans högsta domstol, Bridget Mary McCormack. Hennes syster, Mary McCormack, hade också en återkommande roll i ”Vita huset”.

Reklamen fungerar nästan som en parodi på Sorkins sätt att skriva dialog. Ett kärt återseende.

Inför rosa karamellhår, pantburkskreationer och glesa läktare får The Darkness kämpa hårt med sina falsettfasoner. Publiken är försiktigt positiv. Men det är också uppenbart att publiken här i Hartwall Areena i Helsingfors är här för att se Gaga. Ingen annan.
Och eftersom Darkness hade något bättre förutsättningar på Sweden Rock i somras är jag rätt nöjd så också.

Om en tio minuter lär det bli fart på den just nu oroväckande tysta arenan.

Ibland, faktiskt ganska ofta när man är ute och jobbar på festival, är tekniken inte riktigt med oss. Andra gånger vill det sig bara inte.
Förra veckan tyckte vi till exempel att det var kul att uppmärksamma hajpade Year Of The Goat med en recension från Sweden Rock. Tyvärr fastnade den på vägen och lades aldrig ut på nätet som planerat. Så, jag tänkte, kanske kan den fungera som en liten uppladdning inför dagens gig på Metaltown nu klockan 16.00. Trevligt band onekligen.
/Jocke

+++
Year Of The Goat
Rockklassiker Stage, Sweden Rock festival
Bäst: ”Of darkness” och Per Broddessons Blackmore-melodiska gitarrsolon.
Sämst: Behöver växa till sig på scen för att verkligen övertyga.

Midlake är förmodligen långt ifrån något band gemene Sweden Rock-besökare vevar på Spotify. Men om Texasbandet spelade hårdrock i stället för lågmäld indierock skulle resultatet landa ytterst nära Norrköpings Year Of The Goat. Här finns samma trollskogsharmonier och vackert lömska melodier, bara hårdare och mer gitarrbaserade.
Hajpade i spåren av ockultromantikerna Ghost gör sextetten ett lovande intryck med sin dystra men inställsamma 70-talsrock. Någon ny svensk sensation av samma dignitet är de inte men Year Of The Goat har snabbt hittat mycket personlighet bland tajta gitarrdueller, snygga sångmelodier och light-satanism. Låtmaterialet imponerar, sångaren Thomas Eriksson har en unik ton i rösten och gitarristen Per Broddesson är bitvis briljant.
Nu behöver bandet bara hitta mer självförtroende på scenen för att verkligen gripa tag.
Joacim Persson

Mitt bland alla dammiga möbler och tavlor händer det.

Experten i ”Antikrundan” värderar barnboken ”Solo i negerbyn” från 1941.

– Ett exemplar som är bra kostar cirka 1 500 kronor.

Myset väjer inte för någonting. Myset är en ångvält som krossar allt i sin väg. Myset vägrar helt enkelt att sluta mysa.

”Antikrundan” är ett av dessa extremt populära program som tuffar på i mittfåran – ingen ska bli upprörd, allt ska vara lagom harmlöst.

Historia är något som bestämmer värdet på prylar – det är inte liv, död och viktiga lärdomar.

”Antikrundan” lever i en bubbla. En ofta underhållande och trevlig bubbla.

Sen är det dags att värdera böckerna ”Tio små negrers underbara äventyr” och ”Solo i negerbyn”. Böcker där barn bland annat målar sig själva ”med krita, för att bli mer vita”.

– De är ganska gräsliga. Det är väldigt inkorrekt, därför finns det också många samlare, säger experten.

Det finns alltså pengar att tjäna på sin gamla rasistiska memorabilia. Rimligt.

En lysande chans till fördjupning och sammanhang går om intet. Hur hanterar exempelvis sansade samlare denna mörkervärld?

Men ”Antikrundan” har redan gått vidare till nästa pryl.

Myset must go on.

Kvällens trevligaste seriestart var reality-såpan ”Bästa frisören” i SVT 1, där den extravagante kändisstylisten James Brown leder jakten på Storbritanniens nya hårstjärna.

Inte i nivå med de bästa i genren som ”Project runway” och ”Work of art” – men underhållande nog ändå.

Missa för övrigt inte att se den lilla dokumentären ”De bortklippta” på SVT Play. Symboliken i de sista bilderna fick mina tårar att rinna ohejdat.

I kväll ser jag ”The daily show” och ”The Colbert report” från kl 22 på Comedy Central.

Hah! ”Revenge”, TV3. Hämndbonanzan är riktigt rolig tv.

Gah! ”Sveriges värsta bilförare”, TV 4. Det måste ta slut snart.

Gala. Efter Oscarutdelningen är Golden Globe årets absoluta galahöjdpunkt. Den är mer avslappnad, de största stjärnorna är där – och Ricky Gervais leder hela tjottaballongen för tredje året i rad. Jag håller alla tummar för ”Homeland” i tv-kategorierna. Golden Globe sänds på TV 11 med början kl 02 natten mellan söndag och måndag.

Musik. På Heath Ledgers begravning spelades The Shins låt ”The past and pending”. Efter fem år är det amerikanska popbandet tillbaka med en ny singel – ”Simple song” – som finns att spisa på bland annat Spotify.

Play. Har du ännu inte sett Jimmy Fallons magiska julavsnitt i Saturday Night Live? Passa på att kolla in det – och lördagens program med värden Charles Barkley – på Kanal 9:s play-kanal. Den klassiska humorshowen är inne i en ny guldålder just nu.

Podcast. Den amerikanska podcasten ”WTF with Marc Maron” har lagt ut ett öppenhjärtigt samtal med komikern Russell Brand på sin sajt wtfpod.com. Intervjun spelades in före skilsmässan med Katy Perry, så samtalet handlar framförallt om hans beroendeproblematik och faderskomplex. Om man avfärdat Brand som en fånig typ efter hans hopplösa filmroller kan detta vara en liten upprättelse.

Play. I det senaste avsnittet av ”Hitlåtens historia” sitter en överjäst Gary Barlow och berättar historien bakom Take Thats monsterhit ”Back for good”. Fantastiskt nördigt, underhållande och ömsint. Finns att avnjuta på SVT Play.

Humor. Imorgon (lördag) släpps ”Louis CK – Live at the Beacon teater” för nedladdning och streaming på sajten louisck.net. Jag hade förmånen att få se hans ståuppshow live och det var tveklöst det roligaste jag sett på en scen. Någonsin.

Tv. Jag sågade första avsnittet av ”Bron” på SVT, men är tvungen att göra en sjuhelvetes stor kungspudel. Maken till spänning har jag sällan sett i svensk tv-dramatik. Alla tio avsnitt finns på SVT Play fram till den 23 december.

Film. Norske filmskaparen Joachim Trier kan det här med att skildra människor så att de känns verkliga och sårbara. ”Oslo 31 augusti” är en enormt fin film som kryper in under huden. Visas på vettiga biografer just nu.

Tv. Bästa realityserien på flera år heter ”Work of art: The next great artist” och är ett slags ”Project Runway” för konstnärer. Pretentiöst, imponerande och oavbrutet underhållande. När seriens Tim Gunn, fransmannen Simon de Pury, ropar ”Zzzzucklord!” fylls mitt hjärta av kärlek. Sändningsdatum på SVT är inte klart, så tjuvtitta på klipp på Youtube så länge.

Bok. ”Blue nights” av Joan Didion är så vacker att det gör ont. Tunga ämnen som ålderdom och dotterns död vårdas med fjäderlätt hand och klarsynt blick. Det finns ingen som ger mig större hopp om livet än geniala Joan.