Varje fredag blandar vi upp alla nya skivsläpp med att titta lite bakåt i musikhistorien i en ”Återblick”. I dagens tidning tyckte jag det var på sin plats att påminna om Anvil, och den helt fantastiska musikdokumentären ”The story of Anvil”. Om någon av er som ska till Sweden Rock nästa vecka mot förmodan inte har sett den så se till att göra den innan ni sticker till Norje. 

Det är för resten en oerhört vacker och bitterljuv dokumentär med klump i halsen för långt fler än bara hårdrocksintresserade. En storstilad studie i krocken mellan verkligheten och att satsa allt för det man tror på. 

Återblickar hamnar sällan på sajten så vi kör här på bloggen i stället. 

/Jocke

Att ha en enda nit på kroppen hade känts mer påklätt. ”The story of Anvil” visade upp ett band mer naket än vuxenfilm. Nästa vecka återvänder några av världens mest envisa heavy metal-legendarer till Sweden Rock Festival.

När: Augusti 1984.

Var: Seibu stadium, Japan. 

Varför: Barndomskompisarna Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner står på sitt livs största språngbräda till hårdrockstoppen. Eller, de är praktiskt taget där. Tillsammans med band som redan eller snart säljer miljontals album spelar Anvil på jättegalan Super Rock i Japan. De delar scen med Scorpions, Bon Jovi, Whitesnake och MSG. 

Men med kackiga produktioner och uselt management kör Anvils karriär i diket. I stället blir de kanadensiska pionjärerna bara en avgörande influens för unga arga thrashband som Metallica. 

Drygt 25 år senare har ”The story of Anvil”, en brutalt ärlig dokumentär med samma gränsöverskridande kvalitéer som ”Some kind of monster”, byggt bandets upprättelse.