Jag lämnade Prince of Persia mitt under föreställningen för några veckor sedan. Men det var inte den sämsta filmen den kvällen.

En afton i Berlin, jag kände mig ensam och uppsökte då Sony Center på Potsdamer Platz, den som visar filmerna på sitt originalspråk och säljer öl till popcornen. Det senare gör nog förresten alla biografer i Berlin.

Det blev en och en halv föreställning efter varandra. Före Prince of Persia en film som har svensk biopremiär nu på fredag, Dear John, regisserad av Lasse Hallström.

Ett grandiost fiasko. Full av tårar, helt utan smärta. Man tror knappt på ett ord som sägs, man tror inte på det som ska vara berättelsens drivkraft, den omöjliga kärleken. Richard Jenkins i biroll är förstås formidabel – han är ju alltid det, oavsett historia – men vare sig Channing Tatum eller Amanda Seyfried är tillräckligt begåvade för att rädda filmen från sitt hopplösa manus.

Lasse Hallström har för all del underkastat sig sentimentaliteten förut, de filmer jag sett har alltid balanserat fint på gränsen till pekoral. Men inför och under arbetet med Dear John har han förlorat synen. Det är svårt att se varför han lämnat efter sig en film som aldrig berör, som visar människor med stora känsloutbrott utan att väcka en enda känsla i åtminstone mig. Mer än förvåning.

Kanske har Lasse ingen som säger emot.