Tillbringar helgen med Snobben. De animerade filmerna från 1960-talet släpptes på en ny dvd i veckan.

Det var just på 60-talet som Snobben blev stor i Sverige. Var en del av samma anda som popmusiken, filmerna, det politiska medvetandet.

I Sverige bildades en fanclub för Charles M Schultz tecknade figurer 1967. En av de ledande i Snoopy fan club var en då 18-årig Ulf Lundell. Han satt till och med i styrelsen, som festansvarig.

67, 67.

Snobben för oss som var unga då var ungefär som Simpsons blivit de senaste årtiondena.

Note to self:

Se aldrig ”Talang” igen.

Och håll det löftet denna gång, tack så mycket.

Jag lovade samma sak efter alla bedrövliga ”Talang”-finaler. Och jag har verkligen försökt undvika programmet i år.

”Talang” är helt enkelt ett talanglöst program: trollkarlar, sång, rockringar, violinister som alla tävlar mot varandra – det känns tyvärr helt ospännande. Spretigt, oseriöst, tramsigt.

Men – jag har råkat fastna några gånger trots allt.

I går kändes det dock som tjänstefel att inte titta.

Så vad var det då för finalister vi fick titta på?

Ja, det var en riktigt svajig uppställning.

Några halvtaffliga sångare med dåliga karaokeframträdanden. En liten pöjk som spelade fiol, sött och fint. En cirkusartist som kunde stå på händer och hjula. Några svaga amatöroperanummer. Förfärlig cirkusbuskis.

Sångerskan Jill Svensson, som till slut vann tittaromröstningen, kommer vi sannolikt aldrig få se i tv igen…

Juryn då?

Tja, de försökte väl bjuda på sig själva, nu när det var final och allt. Bert Karlsson vevade med armarna vid ett tillfälle.

Efter en akut operation var det in i det längsta osäkert om Bert kunde ställa upp.

Vi kan konstatera att det var tur att han orkade vara med.

För Charlotte Perrelli och Johan Pråmell – är det någon som förstår vad de gör i denna jury? Charlotte tycker allt är bra, och när hon inte tycker något är bra så är det bra ändå, på något sätt. Och vem är egentligen denne Pråmell? Han har alltid blivit presenterad som svensk agent åt Britt Ekland – vilket måste ha varit världens lättaste jobb (ingen ringer!). Han castar folk till dokusåpor, det vet jag. Han har jättefin tandrad. Han är Dolph Lundgrens okända bror.

Men vi, folket, har ingen relation till denne man. Han är och förblir ett felval som jurymedlem.

Bert är den enda av de tre som går att ta på allvar. Bert är den enda som har gjort läxan, den enda som kan vifta med armarna med trovärdighet. Det hade varit katastrof om han missat finalen.

Det finns en riktigt lyckad sak med ”Talang”: programledarduon Markoolio och Tobbe Trollkarl. De är kanon – för barnpubliken.

 

I dag missar jag inte ”Nyhetsmorgon” i TV4.

 

 

He!

Markoolio förresten – han tävlade mot sig själv och var med i både ”Så ska det låta” och ”Talang”.

”Så ska det låta”-Markoolio vann på knock.

 

Eh?

SVT:s långkörare ”Gokväll” är bra men borde göra en ”Plus” och renovera programmet ordentligt.

 

/Klas Lindberg

John Locke transformeras till åtta stycken enbenta getter dömda att för evigt beta på Lost-öns gröna ängar? Präktiga Jack Shepard fiser sig tillbaka till neanderthalartiden? Och Benjamin Linus bygger bostadsrätt i J.J. Abrams öra?

Nej, jag vet ännu inte hur LOST-mysteriet slutade. Och jag vill inte veta heller. Inte ännu. Om jag så ska vara den sista människan på jorden som inte har sett det där slutet så tänker jag förhala det in i det sista.
   Till den där sabla dvd-boxen kommer i höst. Då ska jag i lugn och ro ha mitt frosseri i hela sista säsongen. Kanske är jag bara enfaldig som drar ut på väntan, men framförallt handlar det om att jag egentligen inte vill att det ska ta slut. För jag kommer sitta där och tänka – var det här allt? Jag vill leva kvar i mitt Lost-mysterium. Gardera mig från besvikelse. Gömma mig från förklaringar som kommer upplevas som ett svek.  Som när Bobby kom ut ur Dallas-duschen. Och ärligt talat, hur många slut har egentligen gett dig 100 % tillfredsställelse? Självklart finns det gott om värdiga upplösningar i filmvärlden, men riktigt mästerliga? För det ligger ju lite i sakens natur att inte bli helt nöjd. Om något är riktigt bra, inte vill man väl att det ska nå sin ände?

Men så finns ju sådana regissören som David Fincher. En av dem som genom filmhistorien erbjudit slutscener som inte gör dig vare sig nöjd eller missnöjd, utan bara…stum. Av beundran.

Fight Club – ”You met me in a very strange time of my life” – och det moderna samhället som faller samman till tonerna av Pixies.
Se7en – smärtan i Brad Pitts ögon som tillslut ger efter för den sista dödsynden och trycker av.
Alien 3 – Sergeant Ripley som kastar sig ner i den glödande lavan.

Gåshud. Gåshud. Gåshud. Och plötsligt vet du att just det här var Det Enda Tänkbara Slutet.

Ska bli spännande att se hur Fincher designar upplösningen i den amerikanska filmatiseringen av Millenium-triologin som börjar spelas in i höst. Där har han ju onekligen en utmaning.

Och om det sent omsider blir några armknotter vid leveransen av LOST-boxen återstår att se när löven väl börjar falla. Om jag då vågar sticka hål på min LOST-bubbla, vill säga.

Jag läste ”Räddaren i nöden” för första gången för ett par veckor sen och det är konstigt hur det kan bli. För när jag senare gick på Noah Baumbachs nya, ”Greenberg”, var det självfallet omöjligt att inte tänka på Salingers ikoniske yngling Holden Caulfield.

I Roger Greenberg bor, som de flesta filmkritiker redan noterat, samma narcissism. Hela världen är en fiende. Holden Caulfield tar sitt sammanbrott under romanens tvåhundra sidor, Greenberg har precis kommit ut från hispan när filmen börjar. Skillnaden är att Holden är tonåring, Greenberg fyrtionånting.

Ben Stillers (utmärkt uttolkare av deprimerad, ensam snubbe med vredesutbrott) karaktär hade inte fungerat när Salinger gjorde rabalder med ”Räddaren i nöden” på femtiotalet. I vuxen ålder skulle Holden Caulfield då möjligen promenerat ner i samma äktenskapliga återvändsgränd som Frank Wheeler i ”Revolutionary Road”.

Med Greenberg har Holden blivit gammal. En singel med ena benet i medelåldern som – och det är förstås en träffande tidsmarkör – vägrar inse att han inte är 20 längre. Rockstjärnedrömmen är sedan länge död, hans kreativa ådra ägnas åt bittra brev till Starbucks. Och hans räddare i nöden –  en ung kvinna spelad med nästan onaturlig naturlighet av Greta Gerwig – trampar han på.

Det märkliga med allt detta är att precis som många ungdomsgenerationer identifierat sig med Holden Caulfields utanförskap – så identifierar jag mig med Greenberg. Inte så att jag känner mig överdrivet elak eller självupptagen. Men nu när västerlänningen är helt privatiserad, när vi kan välja vad vi vill, så är ju risken överhängande att man inte väljer alls. Greenberg är så fri att han är alldeles ensam, han ringer gamla flickvänner och är noga med att påpeka att han minsann inte gör nånting överhuvudtaget.

Och jag kan känna igen rädslan för att skjuta upp viktiga beslut, för att slå vakt om en imaginär frihet. För att inte vårda relationen till sina vänner tillräckligt. För att bli passiv, snarare än att fånga den så kallade dagen. För att en dag vakna upp som Greenberg, fyrtionånting, och undra vad fan som hände. Den moderne mannens ynkedom.

 

Varje fredag blandar vi upp alla nya skivsläpp med att titta lite bakåt i musikhistorien i en ”Återblick”. I dagens tidning tyckte jag det var på sin plats att påminna om Anvil, och den helt fantastiska musikdokumentären ”The story of Anvil”. Om någon av er som ska till Sweden Rock nästa vecka mot förmodan inte har sett den så se till att göra den innan ni sticker till Norje. 

Det är för resten en oerhört vacker och bitterljuv dokumentär med klump i halsen för långt fler än bara hårdrocksintresserade. En storstilad studie i krocken mellan verkligheten och att satsa allt för det man tror på. 

Återblickar hamnar sällan på sajten så vi kör här på bloggen i stället. 

/Jocke

Att ha en enda nit på kroppen hade känts mer påklätt. ”The story of Anvil” visade upp ett band mer naket än vuxenfilm. Nästa vecka återvänder några av världens mest envisa heavy metal-legendarer till Sweden Rock Festival.

När: Augusti 1984.

Var: Seibu stadium, Japan. 

Varför: Barndomskompisarna Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner står på sitt livs största språngbräda till hårdrockstoppen. Eller, de är praktiskt taget där. Tillsammans med band som redan eller snart säljer miljontals album spelar Anvil på jättegalan Super Rock i Japan. De delar scen med Scorpions, Bon Jovi, Whitesnake och MSG. 

Men med kackiga produktioner och uselt management kör Anvils karriär i diket. I stället blir de kanadensiska pionjärerna bara en avgörande influens för unga arga thrashband som Metallica. 

Drygt 25 år senare har ”The story of Anvil”, en brutalt ärlig dokumentär med samma gränsöverskridande kvalitéer som ”Some kind of monster”, byggt bandets upprättelse. 

Peter Ottsjös topp tre just nu:

Red dead redemption
Trettio timmar skitig västern i spelvärldens vackraste landskap? Bättre helg än så får du inte för 600 spänn. ”Red dead redemption” finns till Xbox 360 och Playstation 3.

Prince of Persia: Forgotten sands
Ja, spelet alltså. Finslipad akrobatik från en studio som övat på att göra det här äventyret om och om igen i tio år. ”Forgotten sands” kan du spela på Playstation 3, Xbox 360 eller PC.

Singstar Kent
Jag säger det igen: Kent är ett alldeles utmärkt karaokeband. ”Singstar Kent” finns till Playstation 2 och Playstation 3.

Trivs du bättre i en sval biosalong än i ryssvärmen? Här är Nöjesredaktionens guide till helgens film!

Jens Peterson, filmrecensent:

Helgens bästa biofilmer:

Robin Hood

Underhållande matinéäventyr med ny vinkel på historien.

Prince of Persia

Full fart och action i serietidningsvärld.

Prinsessan och grodan

Klassiskt animerad Disney-saga med sångnummer.

The ghost writer

Bra spänning i politiska världen.

 

Bra färska dvd:

Sherlock Holmes

Ger nya muskler och friskt blod åt gamle tänkande detektiven.

Vägen

Viggo Mortensen i undergångsdrama med en gnutta hopp.

It´s complicated

Man kan vara barnslig i kärleken även som mogen medelålders.

 

Jan-Olov Andersson, film- och tv-recensent:

 

Bra på bio just nu: 

The Ghost writer

Man kan diskutera Roman Polanskis privatliv, men han är en jäkel på att göra spännande filmer. Bra politisk thriller med Ewan McGregor och Pierce Brosnan.

Robin Hood

Spännande nytolkning av myten om mannen som stal från de rika och gav till de fattiga. Med Russell Crowe i titelrollen.

The Last song

”Hannah Montana”-stjärnan Miley Cyrus är oväntat bra som trulig tonårsdotter med trassliga familjeförhållanden.

Shutter Island

Martin Scorsese har gjort en suggestivt otäck thriller av Dennis Lehanes starka bok ”Patient 67”. Med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Avatar

Jo, James Camerons episka äventyrsfilm finns på dvd. Men den gör sig bättre på stor filmduk. Och allra bäst med 3D-brillor.

Kick-Ass

Brittisk serietidningsaction som inte riktigt liknar något annat. Både sjukt våldsam och sjukt rolig.

En ganska snäll man

Stellan Skarsgård är sällan bättre än när han är med i norrmannen Hans Petter Molands filmer. En tragikomisk historia om brott och sex.

 

Bra på dvd just nu: 

It´s complicated

Underhållande romantisk komedi med vuxnare tilltal än de flesta andra Hollywood-filmer i genren. Med Alec Baldwin, Meryl Streep och Steve Martin.

Vägen

Nattsvart men gripande filmversion av Cormac McCarthys dystopiska roman, om en värld utan framtid. Med Viggo Mortensen som förtvivlad pappa.

Imaginarium of Doctor Parnassus

Terry Gilliams fantasifulla skröna om ett gycklarsällskap som kan resa i tid och rum. Filmen där Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law delar på Heath Ledgers roll (han dog mitt under inspelningen) i drömsekvenserna.

 

Nöjesredaktionen har slagit sina skallar ihop och fixat soundracket till din helg.

Joacim Persson, musikredaktör:

En massa både släppta och kommande album slåss om uppmärksamhet i mitt iTunes. En fantastisk syn bara det, I tell you. 
Och redan har man nya skivor att klara sig långt in i augusti med: 
Teenage Fanclubs nya feelgood-släpp (oavsett vad Virtanen tutar i er).
Tracey Thorn vackra vardagsrealism (oavsett vad Tobbe Lindner tutar i er).
Oskar Linnros (oavsett vad någon tutar i er. Linnros kommer givetvis ta över denna sommar fullständigt)
Band Of Horses (som bara växer och växer). 
Gaslight Anthem (som visserligen inte verkar vara lika hittig som förra men är perfekt för solig bilåkning ändå)
The National (mest bara briljant)
Imperial State Electric (där Nicke Andersson har skapat ett eget land, kan man säga)
Robyn (som åtminstone verkar jävligt lovande, på det jag hittills lyckats höra)

Live får ni inte missa Chris Isaac  och Green Day i Göteborg. Eller så firar ni nationaldagen med Anna Bergendahls turnépremiär i Linköping på söndag. 

Tobbe Lindner, nöjeschef:

Better than love med The Hurts. Sommarens coolaste låt – redan!

Johan Edling, webbredaktör:

Delorean – ”Stay Close”. I väntan på nästa M83-album är dessa spanska gossar en skänk från ovan. Sommarens soundtrack enligt Kulturnyheterna. Mmmjo, kan kanske bli det.

 

Bruket – ”Stockholm kallar”

Fagerstas mest välfriserade spelar gitarr med stålkam.

 

 Bruce Springsteen – ”London Calling”

Har Joe Strummer återuppstått och skaffat pipskägg? Nej, Bossen körde den här live i Hyde Park i London förra året. Bra frustat av Bruce.

Snart tillgänglig på dvd och Blu-ray på ”London Calling: Live In Hyde Park”.

Många har mejlat och undrat vem som egentligen är världens bästa skinnplågare.

Jag rankar naturligtvis Animal i Mupparna högre än Neil Peart.

Men frågan är om inte den här tjommen tar priset. En levande väderkvarn som har en väldigt, väldigt, väldigt roligt dag på jobbet. Enjoy, rocklovers.

 

 

En som kan spela gitarr, och på ett vis som funkar finfint för låten och helheten. är Albert Lee.

Den här låten såg jag honom göra på scen i Lund när han var med i Emmylou Harris Hot Band.

Var en radiohit i Storbritannien också sommaren 1979 minns jag.