Som pinfärsk vikarie sommaren 2004 fick jag äran att träffa Martin Kellerman. I samband med intervjun ritade han av vårt möte, och jag väntade med spänning på att få se vilket djur jag skulle bli.

Kackerlacka? Elefant? Gråsugga?

Nej, inte riktigt så illa. Och inte en hund heller. Men vad blev jag?

Det första rätta svaret i kommentatorsfältet vinner en signerad t-shirt av Joacim Persson.

UPPDATERING: Tävlingen är avgjord. Rätt svar är LEJON.

Metal-lovers! Dagen innan Metaltown drar igång gör In Flames en exklusiv klubbspelning på Sticky Fingers i Göteborg den 17 juni. Biljetterna släpps idag kl 10.00 och kostar 250 kr + serviceavgift. Boka via Livenation.se och Eventim.se. Max fyra biljetter per kund.

Jag ser i dagens Aftonbladet, och hörde honom berätta i Filip och Fredriks underhållande podsändning, att Ingvar Oldsberg skriver sina memoarer.

Eller berättar för en spökskrivare.

Jag ser fram emot att läsa om mina och Ingvar Oldsbergs söndagar i början av 1970-talet.

Jag började på journalisthögskolan i Göteborg hösten 1972. Under läsåret extraarbetade jag på tidningen Arbetet på söndagarna. Det här var på den tiden när artiklar skrevs på skrivmaskin. Sedan lämnades texten till en sättare som förvandlade det till bokstäver som… ja, vi kan ta den långa processen en ennan gång.

Men när folk var ute på fältet kunde de inte lämna sina artiklar som i dag.

Reportrarna fick ringa in dem.

På tidningarna satt en stab människor beredda. Man bandade telefonsamtalet och skrev ner artikeln så den kunde gå vidare in i tidningsproduktionen.

Jag satt på Arbetet i Göteborg. Ingvar Oldsberg var en av medarbetarna som lämnade referat från fotbollsmatcher runt om i obygderna i Västergötland. Varje söndag ringde han och jag tog emot. Vi småpratade, Ingvar högläste sitt referat av dagens match och jag skrev ut det till en artikel när vi lagt på.

En fin tid.

Sedan började han tydligen jobba på tv.

Man kanske inte ska tala illa om de döda. Men ser ni ”Apocalypse now redux” på SVT på lördag kan ni byta kanal när Martin Sheen når den franska kolonin. Ja, då slipper ni den övertydliga finalen där den nyligen bortgångne Dennis Hopper spelar nedbruten hippie intill Marlon Brandos kajalmålade seriefigur.

Dennis Hopper var ju till och med bättre som stryktipsare i ”Entourage”.

Kan man födas ond?
Och var har jag sett den där karln förut?
Ja, det var lite att fundera över i tv-soffan.

Nu är det säsongsavslutningarnas tid. Det gäller att bänka sig framför tv:n innan vi dränks av repriser. Ett av programmen som vinkade hej då inför sommaren var litteraturmagasinet ”Babel”.

Det började alldeles lysande, med en intervju med etikforskaren och författaren Ann Heberlein. Hon har skrivit ”En liten bok om ondska”, och frågan var bland annat varför vi allt mer har börjat se ondska som något medfött hos individen i stället för något som växer fram av grymma omständigheter.
Det var en ren njutning att se en kunnig programledare – Daniel Sjölin – prata med en person med så skarp hjärna och utmärkt förmåga att uttrycka sig.  Och att det fick ske en stund utan avbrott och rädsla för att tittarna skulle gäspa och byta kanal.
Resten av programmet tuffade på i sin vanliga trivsamma stil. Förutom när poeten Bob Hansson skulle deklamera den vinnande kärleksdikten från tittarna för Victoria och Daniel. Han stod i en båt, råkade glida in lite på kungens vatten – och greps. Bisarrt.

Och så en seriestart, dramakomedin ”Parenthood” i TV 3. Nämen hej! tänkte jag genast när huvudpersonen dök upp. Det var nämligen Peter Krause från suveräna ”Six Feet Under”.
Här spelar han pappan Adam, ett av syskonen i familjen Braverman, som har en hel del att kämpa med för att uppnå harmoni. Här fanns en knepig skilsmässa, barnlängtan och en dominant pappa. Bland annat. Inte helt udda ingredienser, men de kan bli en lyckad soppa om de mixas rätt.
Som vanligt när man möter ett nytt persongalleri började det en smula trevande. Jag förstod först inte vart seriemakarna ville komma: Skulle det vara svart? Roligt? Varmt? Jo, lite av varje helt enkelt. ”Parenthood” höll helt klart för en titt även nästa vecka, speciellt eftersom det kom en riktig cliffhanger.
I kväll bestämmer nog barnen att vi måste se finalen av ”Talang” i TV 4.

Ja: Gomorron Sveriges Johar Bendjelloul gjorde en intressant intervju med Svenska Filminstitutets vd Cissi Elwin Frenkel. (SVT1)
Nej: Sverker Olofsson slutar som programledare för ”Plus”. Lite trist – han har ett extremt patos. (SVT 1)

/Cecilia Gustavsson

Hoppsan, där höll det på att bli fel igen…

Satt och skrev om någon film som ska gå på Canal+ och det höll reflexmässigt på att bli att ”den har bra skådisar”.

Det heter inte skådisar. Det heter skådespelare.

Flashback till slutet av januari. Framåt småtimmarna. Efterfesten till Guldbaggegalan. Operabaren. Fullsmockat med filmkändisar. En av våra mest kända skådespelare har somnat i ett hörn. Sitter och småpratar med Claes Ljungmark, som firar sin välförtjänta Guldbagge för ”Det enda rationella” ihop med flickvännen.

Är sedan på väg hem när Jan Göransson – Svenska Filminstitutets presschef och allmänna mysgubbe # 1 – hugger tag i mig och trycker ned mig vid ett annat bord, mellan Arja Saijonmaa och Harriet Andersson.

Den sistnämnda har jag aldrig träffat förr, så jag tar artigt i hand. Hinner inte säga något förrän hon säger:

– Andersson jag också. Harriet. Skådespelerska.

– Jo, jag vet… börjar jag, känner mig väldigt stolt inombords för att hon faktiskt verkar veta vem jag är, men blir omedelbart avbruten i de tankarna:

– Jo, jag sa SKÅDESPELERSKA!

– Jo, jag vet…

– Du brukar skriva skådis. Det låter som kändis. Det är förminskande, tycker jag.

Försöker mig sedan på en rörig förklaring att ibland måste en kortrecension av en film ha en viss längd och då är skådis ett kortare ord än skådespelerska, men inser samtidigt att det är något som nog aldrig håller i en rättegång. Det gör det inte heller. Juryn Harriet Andersson avfärdar det direkt:

– Det är en förklaring jag kan förstå, men aldrig acceptera.

Sedan hade vi ett riktigt trevligt samtal.

Och eftersom jag skriver små kortrecensioner av filmer till tv-tidningen i stort sett varje dag, tänker jag på Harriet Andersson ungefär lika ofta. Hon sitter på min axel, med en pekpinne i handen…

Att hon är en av landets genom tiderna bästa skådespelerskor visste ni förstås redan.

Om inte, börja med att se ”Sommaren med Monika” från 1953. Det var den filmen som gav en ung Woody Allen kåtslag.

Sedan finns det 70-80 filmer till att se. Läs sedan Jan Lumholdts förträffliga biografi där hon frispråkigt berättar om både filmerna och sig själv privat.

Ett semestertips om det blir regnigt eller om ni inte har kommit på vad ni ska göra den här sommaren…

Har gått upp tidigt på morgonen för att se till att lanseringen av Filip & Fredriks podcast (”I baksätet med Filip & Fredrik” som den nu döpts till) flyter utan problem. Det gjorde den.

Jag tycker faktiskt att det blev väldigt roligt. Popkulturella myter krossas (hur gick egentligen Cornelis medverkan i Lundells nyårsshow 1985 till?) och programledarnas personliga teorier prövas (är Niklas Strömstedt Sveriges Xzibit?). Och bara det faktum att Håkan Hellström är med…! Efter Dr Alban. Stort.

(Lovar – detta är sista gången Angus Young får vara med på bilder där han inte hör hemma. Ni kan dock få svara på frågan vem som döljer sig bakom Angus nedan?)

Just nu sitter Markus Larsson och syr ihop AC/DC-säcken för den här gången. Det har han gjort några gånger, denne magiske Larsson, och därför hörs med jämna mellanrum väldiga kiruniaska suckar från min vänstra sida.

”Få se nu … vad var ändrat sen förra gången jag såg det här. Nej, just det. Ingenting.”

Men bra blir det. Det har jag redan kunnat konstatera genom att kika över hans axel.

I morgon kan ni också läsa hans rapport från kvällens Stadion-spelning.

Under tiden kan ni kolla på några bilder från den mäktiga AC/DC-avslutningen som jag hittade i min kamera nu. Även de signerade Larsson.

/Jocke

Vad hände?

Vad skrev jag? Och framför allt, vad borde jag ha skrivit?

Har just kommit tillbaka till redaktionen i Globen efter att ha kört Coverit Live, vår direktrapportering på nätet, från AC/DC på Stadion. Det är, så att säga, lite stressigt. Ett virrvarr av spontana rapporter om det som händer på scenen, låtar och era härliga frågor och kommentarer. Grymt kul men, som sagt, alltid den där känslan när allt är över och de ettriga arenamyrorna sopar runt hårdrocksbuteljerna framför scenen:

Vad hände?

Det var inte överraskningarnas kväll, det var det inte. Å andra sidan hade ju ingen väntat sig det heller. Samtidigt kan ingen sin erotikboogie som dessa 60-åringar. Att man kan vara så potent vid pensionsåldern?

Jag har redan komplex. 

/Jocke

Team Larsson/Persson är på plats på Stadion.

Undertecknad är på plats på redaktionen och undrar mest om det ska bli ett grandiost kåtslag igen eller om hårdrocksstofilerna håller sig mer rumsrena denna gång.

Syftar då på turnépremiären i Bulgarien för några veckor sedan.

Förhoppningarna från en redigerares synvinkel: Givetvis en femma. Eller ett minus. Allt däremellan känns lite segt. Vill gärna ha upp rubriken i 300 punkter och få smälla in fem dansande plus. Men en rejäl sågning är ju även det alltid lika trevligt.

Resultatet får ni se i morgondagens Nöjesblad. Just i nuläget ser det ut så här:

Aningen för luftigt för min smak.