Fick just en rykande färsk Blu-Ray med ”Har du hört ryktet om Morgans?”.

En romantisk komedi med Sarah Jessica Parker och Hugh Grant.

Den finns ute i affärerna 16 juni. Försök dämpa entusiasmen.

Filmen gick på bio. Den är inte bra. Den är inte rolig. Den är inte romantisk.

Så naturligtvis är den fylld med en massa extramaterial. Kommentarspår med regissören och de två stjärnorna. Reportage om inspelningen. Hur det var ett filma med en riktig björn. Lite mode, eftersom det är Sarah Jessica Parker.

Dessutom borttagna scener och misslyckade tagningar.

Ännu sämre? De som är med i filmen räknas som lyckade?

Hmm. Måttligt frestande att kasta sig över en solig försommarafton.

I jobbet på Nöjesbladet ingår att man får inbjudningar till diverse event. Oftast hamnar de i papperskorgen, men ikväll har jag och Trus nappat på ett jippo på Täby galopp. 

Insåg just att det är hatt-tvång. Det här är det bästa jag kunde hitta i Globengallerian…

Här är omslaget till nya numret av lysande musikmagasinet Sonic.

Det är alls vår lo-fi-Håkan Steen som är en av grundarna och huvudskribenterna i denna glimrande publikation.

Så inget ont om Sonic.

Med detta sagt: kvinnan på omslaget är Tracey Thorn.

När man lyssnar på henne vill man dö.

Det är så deppigt, det är så mörkt att kulan nästan är på väg in i huvet.

Vissa gillar detta.

Våra musikkungar Joacim ”Jockeman” Persson och Markus ”Marky Mark” Larsson, till exempel.

Vi har bråkat vid flera tillfällen om denna deppiga musik som man tydligen ska lyssna på om man har ”koll”.

Jocke och Markus tycker att jag är banal som gillar musik man blir glad av. Jag blir provocerad av denna dysterhet som understundom breder ut sig.

Mycket är vi överens om. Men här kommer vi aldrig att mötas.

Nu ska jag nog lyssna på nåt glatt.

Mika, någon?

Spelvärlden är full av cynismer. Den talar ofta om varumärken, produkter och säljsiffror. Den samlar på alla möjliga vis in information om spelarens beteenden så att den vid nästa tillfälle kan erbjuda en ännu mer attraktiv produkt. Så håller det på.

Därför är det glädjande att Michel Ancel, rapporteras det idag, inte lämnat utvecklingen av omtalade spelet ”Beyond good & evil 2” som tidigare befarats.

Ancel är hjärnan bakom sju år gamla ”Beyond good & evil”, raka motsatsen till storbolagens ofta cyniska inställning till tv-spel. Visserligen står väldiga Ubisoft för utgivarskapet och möjligen var Michel Ancel tvungen att pitcha det som ett Zelda med en kvinnlig hjältinna.

Men resultatet var unikt. Fotojournalisten Jade tar hand om föräldralösa barn. Hon lever i förtryck. De styrande använder videokratin som smörjmedel för invånarnas tankar. När några av barnen kidnappas försöker Jade få klarhet i vad som hänt.

Fransmannen Ancel har i intervjuer berättat om frustrationen över att tidig information är svår att lita på, att sanningen inte sällan kommer ett halvår senare, möjligen för sent. Spelet kom ett par år efter elfte september och påminner tematiskt givetvis en del om det Berlusconi-styrda Italien.

Och han vågade vara politisk, han vågade ställa frågor, han vågade ta sig den konstnärliga rätten att berätta sin historia även om det innebar att han skulle stöta sig med någon. Detta är saker som fortfarande är tabu i spelvärlden, där de flesta utvecklare är PR-styrda robotar som staplar säljande floskler på varandra. Där allt är produkter och varumärken.

”Beyond good & evil” sålde inte bra men vi är många som tjatat i många år efter upprättelse, att Ancel ska få göra sin välförtjänta fortsättning på historien. En som förhoppningsvis uppmärksammas av långt fler.

Annars då? 

Jo, tack. Sitter och skriver om en grym svensk artist som släpper ny skiva till hösten. Det kan nog glädja ett och annat fan i morgon. Speciellt som det jag hört av plattan låter riktigt lovande. 

I kväll blir det, som min solsemestrande chef redan varit lyrisk om, magi i Filadelfiakyrkan. Chris Isaak i en majestätisk kyrka. Jag, Larsson, solsemestrande chefen och fru Sundström. Oklart om det där flickebarnet som lystrar till det gutturala ljudet Göj kommer vara på plats. 

Men. Jag tar för givet att vi ses där.     

/Jocke

Har fått två pressmeddelanden. Tuff konkurrens om publiken i sommar. Gävle verkar extra hett de närmsta dagarna. För att inte tala om Eksjöfestivalen i augusti:

Just nu pågår en omröstning på vår hemsida om vem som är världens bästa gitarrist. Jag är stolt över att kunna ge er svaret här och nu.

Det är Nick Drake som är världens bästa gitarrist.

Och så vill jag säga några ord till er som tycker annorlunda.

Ni har fel.

Om ni har levt – om ni har upplevt kärlek i era bröst – vet ni att gitarr ska spelas akustiskt. Då vet ni att det era så kallade gitarrhjältar – män som Jimi Hendrix, Chuck Berry, Yngwie Malmsteen, Joe Perry, Slash, John Frusciante, Jeff Beck, Mark Knopfler, Kirk Hammett – har missförstått allt. I samma stund som de kopplade på elektriciteten stängde de av sina hjärtan.

Nick Drake förmedlar mer känsla under introt till en låt som ”Things behind the sun” än vad Carlos Santana har gjort under fyrtio år i showbiz. Gitarr ska spelas au naturelle. Allt annat är runki ball.

Nej, jag pratar inte om Eddie Meduzas låt. Jag pratar om hur Eric Clapton hanterar sitt instrument.

Förutom att vara redaktionens enda emo (nåja) har jag fått rykte om mig att vara lite Twitter-evangelist. På den lista över bästa kändistwittrare som jag knåpade ihop för några veckor sedan fanns min barndomsidol Slash med. På senare tid har han blivit en riktigt flitig twittrare (forumets pr-potential kan nog inte underskattas).

På morgonen retweetade (?) jag meddelandet ovan. Slash närmar sig Skandinavien.

Strax därefter fick jag ett DM (personligt meddelande). Från Slash! Jag är fortfarande lite vimmelkantig.

SÄG INGET SOM FÖRSTÖR DET HÄR ÖGONBLICKET NU. Snälla.

Sugen på den där ”Let’s dance”-känslan hemma i tv-rummet?

Jag pratar inte om fylle-cha cha cha, utan riktigt rejäla grejer.

En butik där jag bor säljer ut kristallkronorna som hängde i studion från förra säsongen. Budstart 12 500 respektive 20 000 spänn. Men lappen har hängt där ett tag nu, så släng in ett skambud kanske du kan hänga i en kristallkrona till midsommarfesten. Själv väntar jag på Willy Björkmans sparkdräkt innan jag lägger ett bud.

Jag lämnade Prince of Persia mitt under föreställningen för några veckor sedan. Men det var inte den sämsta filmen den kvällen.

En afton i Berlin, jag kände mig ensam och uppsökte då Sony Center på Potsdamer Platz, den som visar filmerna på sitt originalspråk och säljer öl till popcornen. Det senare gör nog förresten alla biografer i Berlin.

Det blev en och en halv föreställning efter varandra. Före Prince of Persia en film som har svensk biopremiär nu på fredag, Dear John, regisserad av Lasse Hallström.

Ett grandiost fiasko. Full av tårar, helt utan smärta. Man tror knappt på ett ord som sägs, man tror inte på det som ska vara berättelsens drivkraft, den omöjliga kärleken. Richard Jenkins i biroll är förstås formidabel – han är ju alltid det, oavsett historia – men vare sig Channing Tatum eller Amanda Seyfried är tillräckligt begåvade för att rädda filmen från sitt hopplösa manus.

Lasse Hallström har för all del underkastat sig sentimentaliteten förut, de filmer jag sett har alltid balanserat fint på gränsen till pekoral. Men inför och under arbetet med Dear John har han förlorat synen. Det är svårt att se varför han lämnat efter sig en film som aldrig berör, som visar människor med stora känsloutbrott utan att väcka en enda känsla i åtminstone mig. Mer än förvåning.

Kanske har Lasse ingen som säger emot.