Mauro Scocco. Vilken spjuver.

För den som händelsevis har missat det så twittrar pop-gentlemannen föredömligt roligt under namnet Mister Mareng. Här driver Scocco med sin gamle vapendragare under rubriken ”Plura delar med sig av sin erfarenhet”.

Enjoy.

Sommar betyder inte bara sol, salta bad och lata dagar. Utan även en landsomfattande törst efter blod och brittiska snokar i rutan.
Och medan SVT inte släpper fram mysdeckarnas överstepräst kommissarie Barnaby än på ett par veckor – förser Kanal 9 oss redan nu med både Poirot, Marple, Kingdom, Morse och Murdoch.

Efterfrågan på mord i rutan är visserligen hög året om (tänk till exempel ”CSI”-imperiet, ”NCIS”-serierna, ”The mentalist”, ”Bones”, ”Medium”, ”Criminal minds”, och den vilt växande floran av inhemska deckare) – men sommaren är onekligen den säsong då vi svenskar förväntar oss den allra högsta dödssiffran.
Och då förstås helst i form av genuina mysdeckare (och då företrädesvis brittiska), där trivsamma, tedrickande typer i tweedkostymer utreder ond, bråd död i pittoresk miljö.
Och medan det fortfarande är ett par veckor kvar tills SVT kör igång genrens regerande flaggskeppsserie – ”Morden i Midsomer” – så ser Kanal 9 redan nu till att vi får vår blodtörst stillad.
I fredags började de ju visa en nygammal säsong av ”Kommissarie Morse”, på tisdagar kör de gamla Agatha Christie filmatiseringar med Poirot, Miss Marple och en trivselfaktor så hög att den slår i taket – och i går hade de säsongspremiär för den kanadensiska kostymdeckaren ”Murdoch mysteries”, som utspelar sig i slutet av 1800-talet och andas en kombo av Sherlock Holmes och ”CSI”.

I går hade Kanal 9 också premiär för brittiska ”Kingdom”, som visserligen är en advokatserie, och dessutom saknar någon större blodspillan – men som ändå har många gemensamma nämnare med den klassiska mysdeckaren.
Serien utspelar sig i en liten stad i Norfolk, och har Stephen Fry i huvudrollen som den godhjärtade advokaten Peter Kingdom, som driver en liten advokatbyrå där samvete och pliktkänsla alltid verkar gå före förtjänst.
Det är småskaligt, hemvirkat och mysigt värre – och det är inte otänkbart att ”Kingdom”, som började sändas i England 2007, var en stor inspirationskälla till svenska ”Livet i Fagervik”.

I kväll tittar jag på säsongspremiären av ”CSI NY” i Kanal 5.

Toppen…
… att SVT började reprisera sköna serien ”Cleo” i går.

Botten…
… att Kanal 5 drog igång unkna snyftserien ”One tree Hill” igen i går.

Linnros och Hellström. FOTO: ROBIN LORENTZ-ALLARD/VIRGIN.

 Det har gått tio år längre än det känns. Det är ju sjukt lång tid. I någon sorts popsammanhang närmast en evighet. Ändå känns det så mycket kortare, som om nästan ingen tid gått sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” ställde allt på ända. År noll i modern svensk pophistoria, om man så vill.

Det var också senast som ett svenskt debutalbum fullständigt slog undan fötterna på mig och fick allt annat att kännas obetydligt. I det perspektivet är 10 år oöverskådligt långt. Man slutar hoppas. Tänker att det är över. Stannar hos gamla hjältar istället för att söka nytt.

Åren går. Det blir längre mellan kickarna. Man blir hårdare, kallare och mera cynisk. Hjärtat är kanske inte stängt men dörren är svårare att öppna.

Men då och då händer det. Fortfarande och trots allt. En låt, en skiva, en artist som får allt att skälva. Blixtra till som små, små tomtebloss av kärlek i kylan. Och plötsligt tror man på popmusiken igen. Blir sjutton år gammal och blixtförälskad. En Håkan, ett Glasvegas, en Oskar som får blodet att rusa och själen att sjunga.
Just därför tillhör 2010 Oskar Linnros. Åtminstone i min bok.
Hans ”Vilja bli” är rent av ett lika viktigt, lika vitalt kapitel i den svenska sångboken som någonsin ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Det känns åtminstone så nu.
Samma blandning av rött och svart. Samma mix av passion och sorg. Samma febriga balansgång på slak lina i korridoren mellan ångest och extas. Och båda har satt på sina lite för stora hjärtan bakochfram.

Jag vet att det inte gått någon tid alls, att skivan bara funnits i våra liv ett ögonblick. Men behöver jag ha fel för det?
Det finns ju inget mer underbart än någon som tänder hoppet igen. Som får ett förhärdat pophjärta att bulta hårdare. Får en att minnas varför man förälskade sig i popögonblicket från allra första början.
Och ingen förklarar det bättre än Morrissey i The Smiths ”Rubber ring”:

”But don’t forget the songs
That made you cry
And the songs that saved your life
Yes, you’re older now
And you’re a clever swine
But they were the only ones who ever stood by you”

Redaktionen sjuder av liv. Det är kungabröllop, Superlive och spaltmetrar att fylla.

Spänningen ligger som en våt filt över Stockholm.

Eller?

Nöjesredaktionens ordekvilibrist – musikkrönikör Markus – tar en norrländsk paus mitt i bröllopshetsen.

En helt ny tv-genre har utvecklats så här i kronprinsessbröllopstider.
Den har tydliga drag av mossa och gamla feodalvärderingar – och det är SVT som ligger i framkant.
Eller i bakkant, beroende på hur man ser det.

Om man inte redan hade varit utsatt för en så lång och aggressiv medial rojalistisk lobotomi som man har varit det senaste året, hade man förmodligen trott att man hade somnat och vaknat upp någon gång under medeltiden då man slog på SVT i går.
För underdånighetskulturen hade tagit över public service totalt.
Det talades om ”fint folk”, ”rangordning”, ”rangrullan” och kungligheternas allmänt högre människovärde på ett nästan helt ogenerat sätt, som förde tankarna till de fyra stånden – och hade man bara pryglat en simpel bonde nere på torget också, dragit fram längs stadens gator och krävt in extra skatt till kronan av de fattiga och utslagna, eller släppt upp en hovnarr i lustig mössa på Operans tak, så hade medeltidsveckan varit komplett.

Men – hur tramsigt det här jippot med odemokratiska förtecken än är, så får man ju ge en eloge till SVT för en funktionerande produktion, och till programledarna för ett proffsigt utfört uppdrag.
Särskilt Ebba von Sydow – som klev in som så grön i tv-sammanhang, och nästan direkt hittade en bekväm stil i rutan – har ju faktiskt gjort ett riktigt bra jobb.
Och den där nya stylisten som det talades om att Victoria har skaffat sig måste också ha gjort ett hästjobb.
För efter att i åratal ha kört det tråkiga tantstuket, ser Victoria nu verkligen helt strålande ut.
Hennes blivande make däremot, behöver nog jobba lite på att se avspänd och naturlig ut i det offentliga.
Nog för att man kan förstå att han har dresserats stenhårt i åratal av hovet – men karln såg ju mer eller mindre helt stelopererad ut under hela föreställningen i Konserthuset.
Och det var inte en bra look för honom.

I kväll sitter jag på min terrass med ett glas vin i handen, och luktar på plastblommorna.
Jag trivs bättre där, än framför det SM i trams för liten undersåte som ska avgöras mellan SVT och TV4.

Ja!
Jenny Östergren är en klippa i TV4:s ”Nyhetsmorgon”.

Nej!
”Surviving suburbia” (Kanal 5) är absolut sämst i sitcomklassen.

FOTO: ROSA MERCURIADIS.

Plats: Manchester.
Datum: 3 juni.
På bilden: Lady Gaga, Morrissey och Justin Tranter.
Det finns så mycket att säga om det här att jag blir helt stum.

Att Gagan är nere med Mozzan visste man ju redan (hon är ett stort fan av Stretford-barden). Men att Moz, som avskyr det mesta som spelats in efter 1972, skulle nodda till fame-monstrets hyperelektroniska bonkerspop var mer otippat. Och lite fint. Det är förresten Rolling Stone som publicerat bilden här.

Veckans återblick, denna gång signerad Håkan Steen. 

Det finns få sommarlåtar som verkligen låter som sommaren.
”Summer breeze” med The Isley Brothers är en av dem.

Brödratrion The Isley Brothers från Cincinnati hade under 19 år haft hyfsade framgångar med singlar som ”Shout” och ”This old heart of mine”. Men det var 1973, när Ronald Isley byggde ut bandet med ytterligare två bröder och en svåger som The Isleys blev ett av de riktigt betydande namnen inom soul och funk.
Albumet ”3 + 3” är en klassiker, och allra bäst i ”Summer breeze”, en låt lånad från soft- rockduon Seals & Crofts.
Isley Brothers lyckas få den att låta precis som den heter. Varje gång man hör den, oavsett årstid, hamnar sinnena omedelbart på en kvällsvarm, vitvinsmjuk balkong i slutet av juni. En känsla som lyfts inte minst av ett långt och faktiskt rakt igenom omistligt gitarrsolo. 
Det börjar bli ont om Isley-bröder, basisten Marvin gick bort så sent som för två veckor sedan, men Ronald Isley håller fortfarande liv i namnet.
Dagens Isley Brothers är dock bara en skugga av det unikt själfulla, briljant ekiperade band som gjorde ”Summer breeze” i tv-showen ”Soul train” 1974.
Håkan Steen

Vår lilla nöjesredaktion för just nu en undanskymd tillvaro här på Arenavägen 63. Ingen bryr sig om vår journalistik. Alla vill bara läsa om Daniel och Victoria.

Det spekuleras hejvilt om vilka artister som ska uppträda i kyrkan och på festen i morgon. Lisa Nilsson? Malena Ernman? Peter Jöback? Oavsett vem det blir kan vi vara ganska säkra på att artisten i fråga kommer att vara lika spännande som att få springmask i arslet. Och lika kontroversiell som en amöba.

Är det du, Peter?

Varje fredag tipsar musikredaktionen om låtar, värda att ladda ned. Oftast nya och kommande grejer. Listan hamnar sällan på nätet men passar ju utmärkt här på bloggen.
Den här veckan har jag plockat några spontana favoriter.

”Dead hearts” 
(Stars) 
Spritsa valda delar av det underskattade Kanadabandets fem plattor och du har en som-marvacker spotifylista finstämd popindie. Nya ”Dead hearts” är ingen dum start. 

”Sunshine” 
(Hurts)
Modern hårdrocksballad förpackad som storslagen synth från årets mest efterlängtade Tears For Fears- album.

”Meet a bear” (Britta Persson) 
En refräng lika skönt 70-talssvängig som ett släpigt The Ark.

Och den här som jag inte fick plats med i tidningen:
”When I’m alone”
(Lissie)
Oerhört förtjusande Sheryl Crow-rock. För oss som inte orkar bry oss om den amerikanska radiorockens okreddstämpel.

Britta och Lissie finns redan på Spotify, för intresserade.

/Jocke

Jag laddade ner den nya appen som Beck-gänget gjort till iPhone.

Ett hyfsat listigt sätt att göra reklam för nya filmen som har biopremiär på måndag 21 juni.

Det mest användbara är en frågesport om Beck-filmerna. Man kan göra den flera gånger och får olika frågor. Första gången fick jag sju rätt av tio, andra gången nio av tio (missade Martin Becks favoritsprit).

Roligast är ett klipp där Mikael Persbrandt vill ha procent på försäljningen av dvd-boxen och försöker räkna ut hur stora intäkterna ska bli. Men det kan man inte se hur många gånger som helst.

Här finns också en bukett Gunvald Larsson-repliker att lyssna på eller skrämma folk med.

Och så kan man boka biobiljetter. Tänka sig.

TRE PLUS får denna applikation. Men den visar på underhållande framtida möjligheter.