Mauro Scocco
Adrenalin
Universal
POP

Av nån anledning väljer mitt Itunes att sortera in ”En ensam man” efter Mauro Scoccos nya singel ”Adrenalin”.
”En ensam man” släpptes på albumet ”Tillbaks till världen”, 1999. Och precis som då, när jag hörde låten för allra första gången, måste jag sitta still i drygt sex minuter och stirra ut i tomma intet. Och när den är klar måste jag lyssna en gång till.
Det är en makalös soulballad om kärlek som smulades sönder och försvann.
”Vem kan säga nu vad jag kunde ha blivit” blir, när den framförs av en gospelkör, en av de sorgligaste textraderna jag hört.
I Sverige är Mauro Scocco i princip ensam om att skriva ballader som ”En ensam man”.
Det är en låt som sanna scoccologer ständigt väntar på eller letar efter. Mauro Scocco brukar släppa dem med ojämna mellanrum och oftast gömma undan dem som albumspår.
Allihop känns som en fortsättning på Ratatas ”Jackie” eller ”Försent”. Om tiden som gått och vad som hände sen.
”Adrenalin” har inget med den sidan av Scoccos karriär att göra. Han beskriver själv låten som en sommarsingel. Han säger också att han hör Pet Shop Boys och Chris Isaak i arrangemanget.
”Adrenalin” är nästan mer synthpop än ett ungt Ratata. Och singeln påminner framför allt om Lustans Lakejer.
Mauro Scocco sjunger bland annat om att krascha och äta tapas i Barcelona, staden dit den urbana och svenska och väletablerade medelklassen ständigt reser för att uppleva lite trygg dekadens.
Jämfört med Scoccos höjdpunkter är låten en simpel bagatell. Och Oskar Linnros har redan gjort årets sommarsingel med ”Från och med du”.
Men samtidigt kommer ”Adrenalin” givetvis att låta bättre än de flesta av alla andra sommarplågor som tänker förolämpa mänskligheten i juni, juli och augusti.
Och den gav mig en ursäkt att skriva om den kanske bästa svenska balladen i modern tid.
Markus Larsson

Fotnot: ”Adrenalin” släpptes på Itunes i dag.