Stuff white people like, the Swedish version: En ljummen i gräset. Mysig minifestival i gräset i Vinterviken. Tiger Tape och Forest avklarade. Några hundra meter bort underhåller Parkteatern hardcore-familjerna. Nästa steg efter detta. Naturen har sin gång.

Inredningshysterin i rutan har lett till en kapprustning i kreativt tänkande, med stundtals rent löjliga konsekvenser.
Varav några kan ses i SVT:s ”Hemma hos”-serie.

– Hej, jag skulle vilja beställa en taxi. En rätt… stor. Vi är fyra personer, och fyra stolar.
Ja, ungefär så föreställer jag mig att telefonsamtalen till Orsa taxi lät, då den fest på Kalle Moraeus fäbod som SVT:s ”Hemma hos”-team hade fixat var över, och gästerna skulle försöka ta sig hem.
För den kreativa partypimparen/tv-inredaren Isabelle McAllister hade ju skojat till det genom att göra en variant på knytkalas, som gick ut på att alla inbjudna skulle ta med en egen stol. Eftersom det är så ”roligt när gästerna bidrar med något eget”.
Visst. Jätteroligt.
Vem tycker inte att det är toppen att släpa med sig sina möbler när man ska på fest?
Det är ju så himla smidigt.
Eller inte.
Kanske är ett stolknytkalas snarare ett aningen krystat tecken på att inredningsmanin i svensk tv har nått ett stadium där folk är tvungna att ta till desperata metoder för att stå ut ur mängden.
För det är ju en fin linje mellan att tänka till lite extra, och att slå knut på sig själv i jakten på det unika, och krångla till saker helt i onödan.
Och SVT:s genomgående taffliga serie ”Hemma hos” passerade den ett antal gånger bara i går.
Det var ju liksom inte bara det där med stolarna som kändes helt poänglöst.
Bygget av det där jakttornet som skulle fungera som någon form av tron åt värden, men sedan ändå förstås var för stort och klumpigt för att ställa vid middagsbordet, fanns det väl egentligen inte heller någon vits med.
För att inte tala om den där notdraperade varianten på en piñata, som var så ful och malplacerad att anledningen till att man spontant ville slå sönder den inte var att man ville se vad som fanns i den, utan att man helt enkelt inte orkade se den.
Nej jag är skeptisk.
Och var ”Hemma hos” den bästa nya sommarproduktion som SVT kunde komma upp med, är det kanske lika bra att de satsar helhjärtat på repriser nästa sommar.

I kväll ser jag på ”Family guy”-racet i TV6.

Ja!
Annika Jankell har gjort en strålande insats som sommarvikarie i ”Nyhetsmorgon” (TV4) den här veckan.

Nej!
”Smallvilles” (TV6) bäst före-datum är passerat. Med flera år.

Jag lider av en dold folksjukdom till- sammans med flera tusen svenskar. Den får mig att känna mig dum, lat
och obildad.
Den kallas läskramp.

En enkel googling på ”readers block”, läskramp, ger 59 300 000 resultat. Det svenska ordet är inte lika vanligt, men hundratals, eller 667, sidor avhandlar problemet.
Mängder av bloggar ger tips, det finns böcker som ger råd – och så klart diskussionsgrupper på Facebook. Tonen påminner om ett AA-möte.

En brittisk kvinna skriver: ”Jag skäms för att erkänna det men jag lider av läskramp”. Hon skyller på internet, efter- som Facebook och bloggar har förstört hennes förmåga att vara skärpt under längre stunder.
Det här stämmer på mig själv. Jag själv läser förmodligen fler antal tecken än någonsin. Det första jag gör när jag vaknar är att läsa mejlen och aftonbladet.se. Sedan ett tiotal andra nyhetssidor. Ögonen jagar efter spännande ord på bildskärmen. Allt snaskigt ögnas igenom, men inget sjunker in. Morgontidningen bläddrar jag igenom förstrött. Den kräver för mycket.

Jag ser mig själv som en bokmal: en person som slukar böcker. Till för ett par år sedan, i alla fall.
Nu går det månader mellan varje färdigläst bok. Jag har berg av böcker hemma som jag har köpt eller fått och som jag vet jag kommer att gilla. Som kanske till och med kommer att få mig att växa som person. Eller i alla fall kommer att vara kul avkoppling ett par dagar.

Kanske måste jag tänka ut strategier för att komma tillbaka till bokläsandet. Som att dra ur sladden till datorn eller börja läsa mer lättsmälta deckare av Läckberg, Larsson eller Mankell?
Men nu stannar jag vid resultatbörsen i Sportbladet (inne på dass).

Fredrik Palmqvist

Bara de bästa av de bästa – Carola och Andreas Johnson i Mellon 2008 till exempel – får äran att bära Aftonbladets klassiska ”Jag är fem plus”-tröja. Ni som undrar var vi bevarar dyrgriparna får svaret här nedan; i en låda här på redaktionen. Om ni inte råkar vara fem plus får ni komma hit och göra inbrott. Det är tyvärr enda sättet ni någonsin kommer att få lägga vantarna på dem.

(Fast å andra sidan gick det ju käpprätt för Carola och Andreas i Mellon 2008. Så man kanske klarar sig lika bra utan en femplus-tröja. Eller?)

Aftonbladet, 16 februari 2008

Aftonbladets redaktion, just nu

Det här är nog anledning att ta några dagars semester!
 
Min topp-tre-lista av Roslund & Hellström:
1. Box 21
2. Odjuret
3. Flickan under gatan

Och nu är Tre sekunder på väg in på en hedrande förstaplats (har bara kommit halvvägs)

//Ylva
  

Jag passade på att smygta en bild innan vårt snack…
Trevlig prick den där Körberg!

/Helena Trus 

Körbergs bakdel!

Jag sprang precis på Tommy Körberg på Börje Olssons skafferi i Simrishamn.
Här handlade han ostar, marmelader och bröd för massa pix. 
– Jag köper det här istället för blommor till vänner, säger han till mig.
I går uppträdde han på Jazz under stjärnorna på
Österlen. 
Han berättar att familjen sedan åker vidare till Gotland. 
– Min tjej har aldrig varit där, säger han.  

Prinsen och jag!

SIMRISHAMN. Frukost hos familjen Trus:
 
Mamma: ”Helena, du som inte är gift… Ska vi skicka dig till England?”.
Jag: ”Mmm vad?”.
Mamma: ”Du kan få någon av de här prinsarna. De vill ju hitta en vanlig tjej…”.

Mamma visar upp följande bild i SvD:

Vilken perfekt tv-serie, tänker jag. 
Det är det också. ”Hemliga prinsar” går ikväll i SVT2 klockan 20. 
De ska leva under täckmantel i England och hitta varsin brud. Och de är riktiga prinsar.
Mamma pekar lite extra på prins Africa Zulu av kungaätten Onkweni, prinsen i mitten. 
Ja, jag vet vad jag ska göra klockan åtta ikväll.  

/Helena  

Enligt Empire förbereder nu regissören Phillip Noyce ”Dirt music”, med Russell Crowe i den manliga huvudrollen. Det låter bra.

Jag gillar Tim Winsons kärva roman som utspelas i de mer otillgängliga delarna av Australien. Parallellt följer den en kvinna i ett olyckligt förhållande och en musiker med en familjetragedi i det förflutna.

Crowe spelar musikern och skriver låtar för filmen.

Han var tidigare med i ett band som hette 30 Odd foot of grunts. Deras plattor är inte så värst imponerande, men jag gillar Russell Crowes senaste, My hand, My heart, som jag puffat för många gånger.

Phillip Nopyuce är från Australien och har tidigare gjort bra filmer som ”Lugnt vatten” och ”Den stillsamme amerikanen”. Hans senaste är Salt med Angelina Jolie, snart på en bio nära dig.