Upptäckte lite sent att Biffy Clyros gig överlappade Them Crooked Vultures spelning. Så det blev tyvärr svårt att recensera skottarna. Nu gör inte det så mycket eftersom vi gjorde just det när bandet spelade på Bandit Awards på Tyrol i januari. Då gav jag Biffy fyra plus för det kort men kränfulla giget (hittar tyvärr ingen länk nu). Det blir inget betyg den här gången men efter att ha sett nästan hela giget tänkte jahg ändå skriva några rader här på bloggen. Mest för att jag gillar de här rackarna. 

Jag hinner tänka att det är tur att vi inte ska recensera. Inledningen låter ofokuserad, Simon Neils röst spricker för lätt och för ofta och det mesta av publiken har flytt till Robyns Sverigepremiär. 

Men allt vänder snabbt och oväntat. Neil vaknar till, putsar rösten och trion (i kväll förstärkt med ytterligare en gitarrist) har plötsligt precis den energi som både fascinerade och imponerade på Tyrol i vintras. Den som är deras stora styrka. Ja, och givetvis Neils unika scenpersonlighet. Mitt emellan bredbent hårdrocksgitarrist och Ola Salos queerness. 

Med senaste albumet som största gruva har Biffy Clyro en fin samling hårt melodiösa rocklåtar. I kväll är ”Many of horror” bäst, men ”The captain”, ”Mountains” och ”God & satan” kunde lika gärna ha varit det. Om jag hade varit på det humöret. 

Ser faktiskt redan fram emot nästa gång man kan se dessa skottar. 

Så här kan man också uppträda, lätt böjd ståendes på en högtalare. Det blir mycket roligare så.

/Jocke