Man måste ju älska krocken mellan amerikanska rockstjärnor och svensk konferensrumsvardag. För amerikanska rockstjärnor är ju amerikanska rockstjärnor oavsett om de står i en mörk backstagebar eller på ett korrekt Folkets Hus-rum där det mest av allt hålls, ja typ styrelsemöten. 

Nyligen höll grungepionjärerna Alice In Chains presskonferens i precis ett sånt där stelt konferensrum i Borlänge. Och några minuter efter att gitarristen Jerry Cantrell bland annat berättat om glädjen i att vara del av en unik del av rockhistorien tänder han en cigarett. Som det vore det självklaraste i världen. 

Och det är det ju. Hur ska han kunna veta att man typ knappt får röka utomhus i Sverige längre. Och att det säkert när som helst kan gå något märkligt larm som ska avslöja fulrökare. 

Väldigt komiskt, och kanske inget vi berättar för Borlänges Folkets Hus-föreståndare. 

/Jocke

Solen skiner. Folk är glada. Och dansar, givetvis.

Det var onekligen helt rätt sommarstämning i Borlänge för ett tag sen för Helt Off. Inte desto sämre med fantastiska ”Bara för jag smögar”.

Det här inlägget är ju inte minst till för att göra min käre kollega Strömberg avundsjuk. Men bra var det. Tio minuter senare klev dessutom Timbuk upp på scen. 

Titta vilken bra plats jag fick längst fram på Hoffmaestro. Publiken går bananas. Jag är fortsatt tveksam till bakochframvänd keps på individer som är över 5 år gamla.

Petter på P3 Sommarsession med Kitty Jutbring. Solen steker rejält nu och Petter matchar med passande bränna.

Sörjer Hultan med världens bästa festivalmat – Smålandsrullen. Skippa skräpmaten, kids, och gå hit. Magiskt. Men med viss Hultan-melankoli i kikärtsröran.

Lika bra att komma i tid för Kent som spelar vid midnatt ikväll. Förstår inte riktigt var alla människor är? Det är ju festival. På campingen och knarkar?

Okej. Här är den sista citatfesten från veckans intervju med Mauro Scocco.

Mauro om att många nya unga och kreddiga artister hyllar honom:  

– Jag har ju hållit på med det här i 30 år och har sett ganska många presenteras som kreddiga ”new kid on the block”. Fyra år senare kör de taxi eller jobbar som terapeuter eller whatever. Man får lite annat perspektiv med tiden. Man tar allt med en nypa salt. Det kanske är tråkigt, men det är svårt att bli upphetsad över vissa som blir hyllade över skyarna när man hör så tydligt vad de har lyssnat på. Om man är 15 år och hör Oasis så tycker man kanske att de har uppfunnit hjulet, men det gör man ju väldigt sällan i pop- och rockmusik. 

Om hur ett program som ”Mauro & Pluras kök” påverkar musikkarriären: 

– Det var mellan 40 000 och 80 000 personer som såg oss varje kväll, lika många på nätet. Det är som att giga för tio utsålda Globen varje vecka. Tv är ett jävla scary media eftersom det har en sån otrolig genomslagskraft. Vilket är roligare än om det lyckas än om det inte gör det. 

Mauro om hur LeMarc och hans intima scenåterkomst på Nalen påverkat Mauros egen scenskygghet:

– Utan det hade jag inte gjort Gröna Lund-teatern. Han har varit väldigt stödjande och han vet hur det är. Jag är full av beundran för att han har utmanat sin egen scenrädsla. Han är en inspiration. 

Med det är det väl på plats att runda av med en fantastisk stund från LeMarcs Nalenkväll i augusti 2005, inte sant? Vackra ””Evelina”. 

/Jocke