Ja, jag tittar gärna på kampsport.
Nej, jag vill inte att mina barn ska tävla i det.
Lite osammanhängande i den frågan. Precis som ”Uppdrag gransknings sommarspecial” i SVT1.

Det var en repris på en dokumentär om MMA, mixed martial arts (ungefär ”blandade kampsporter”), som sändes ifjol plus en färsk intervju med reportern Hasse Johansson.
Ämnet är fortfarande aktuellt. MMA lockar allt fler och det är en brutal sport som tillåter slag, knän och sparkar mot huvudet. Man får även strypas och slå mot motståndare som ligger ner.
Å ena sidan kan man hålla med den intervjuade hjärnforskaren David Ingvar om att det är ”produktion av hjärnskador”.
Å andra sidan är boxning tillåtet, det händer dödsolyckor i både rid- och motorsport och det är bara ett fåtal av MMA-utövarna som går riktiga matcher.
Programmet speglade den här kluvenheten men gjorde inte särskilt mycket för att reda ut begreppen annat än genom intervjuer med aktiva och kritiker. Visserligen är sporten relativt ny i Sverige men det måste väl finnas skadestatistik från exempelvis ursprungslandet USA?
Ännu råddigare blev det av att intervjuerna med en av huvudpersonerna, Reza, mest handlade om en misshandelsdom och att han ett tag var misstänkt för inblandning i det stora helikopterrånet.
En koll av andra aktiva visade att de inte var särskilt brottbelastade, alltså kunde väl redaktionen lagt ner det spåret? Nu ältades det i stället och dessutom blev Reza grundligt insmetad med frågor om kriminalitet Rätt onödigt.
Han verkar vara en färgstark person och värd ett porträtt – men i något annat sammanhang. Här rörde hans förflutna bara till MMA-frågan.
Synd, för den är intressant.
Ska vi tillåta sporter som går ut på att slå motståndaren medvetslös?
Ska det vara tillåtet att göra det för pengar?
Ska sådana sporter få bidrag från samhället?
Nä, här får ”Uppdrag granskning” gå en rond till.

I kväll ser jag ”The seventies” i SVT1.

Ja!
TV4 tänker dra igång amatörtävlingen ”Mästerkock”. Kommer det i närheten av förlagan ”Masterchef” blir det fest i tv-hörnan.

Nja…
Flippa pennor och studsa pingisbollar i dricksglas. SVT:s nya tävlingssatsning ”Minuten” verkar rätt tramsig.

AW på Snaps à la Nöjesbladet

Det behöver inte vara så märkvärdigt.
Några gamla foton och filmsnuttar gjorde ”Den norska polarhistorien” i SVT2 till en klart tittvärd timme.

Annars bjuder ju somrarna på en hel del likgiltigheter från våra grannländer men den här serien håller bra.
Gårdagens avsnitt handlade om Norges store hjälte Roald Amundsen som var förste man på Sydpolen.
Det är inte bara de många minusgraderna och strapatserna som gör hans expedition till stort drama. Han tävlade med Robert Falcon Scott om att nå polen och slog den stackars britten med fem veckor. Och vad är väl en sur lapp i tvättstugan mot en hälsning från ens besegrare efter hundra mil över Antarktis isvidder?
Scott och hans kamrater frös dessutom ihjäl på tillbakavägen. Ett nästan utstuderat bittert livsöde.
Amundsen skulle även han gå under i isen – men vid Nordpolen – när han försökte rädda sin fiende (!) italienaren Nobile.
Polarfärder är alltså direkt ohälsosamma. Men de gör sig i tv.

Lite gamla bilder och historiskt gräv är receptet även i ”Hemliga svenska rum” (SVT1) som i går besökte Väderöarna i Bohuslän.
Inga märkvärdigheter men jag tittar gärna – och programledaren Melker Becker måste ha ett av tv:s roligaste jobb. Skulle man kunna få prya ett halvår?

Peter Jidhe fick också göra det enkelt i premiären av Friidrotts-EM-magasinet ”Late night Barcelona“ i TV4 eftersom tävlingarna inte börjar förrän i dag. Men det var bra tempo och sedvanligt gott humör från start. A Lennart Juhlin vet allt och Mattias Sunneborn är tillbakalutat trygg som den som varit med och vet hur det känns.
Men så ska de märkvärda sig. I Fyrans studio under Fotbolls-VM lekte Jihde med en pekskärm. Nu har han en sorts iPad i stället och det syns små symboler i nederkanten på rutan när han fipplar med padden.
Påfundet är inte ens nytt. Under nyhetssändningarna i tv:s barndom låtsades studioreportrarna att de satte igång inslagen genom att knäppa på en monitor.
Hitte-på-mixtrandet var en kass idé redan då.

I kväll ser jag ”Terry Jones barbarer” i SVT2. Jag har bestämt gått och blivit intresserad av historia.

Vällust
Hugh Fearnley ordnade jordgubbsfestival i ”Det goda livet” (SVT1). Jag mår väldigt bra av den serien.

Olust
Botoxparty är ett kul ord men annars blir jag mest ledsen av damerna i ”Danska Hollywoodfruar“ (TV3).

Kriminalförfattaren Don Winslow från San Diego har skrivit 13 böcker.
Av dem har romanen ”The life and death of Bobby Z” redan blivit film.
”The winter of Frankie Machine”, en saltstänkt surfnoir om en pensionerad lönnmördare, har legat i startblocken för en framtida biopremiär sen 2005.
Med Michael Mann som regissör och Robert DeNiro i huvudrollen som Frankie Machine.
Ändå är informationen på Wikipedia om Don Winslow, som Janet Maslin på New York Times påpekar i en lyrisk recension av nya ”Savages”, knapphändig. Profilen hade fått plats på ett A4-ark.
Don Winslow väntar tyvärr fortfarande på att den breda publiken ska upptäcka honom. Trots att han ligger bakom mäktiga ”The power of the dog”, som fick titeln ”I hundarnas spår” när den översattes till svenska.
”The power of the dog” är för mexikanska drogkriget vad ”Gudfadern” blev för italienska maffian.
I ”Savages” återvänder Winslow till konflikten och miljöerna på gränsen mellan sydvästra USA och Mexiko.
Men om ”The power of the dog” var en episk gangstersaga är ”Savages”… nåt annat.
Winslow säger att ilska var den viktigaste drivkraften när han skrev boken. Han ville rensa systemet från sakernas tillstånd, politisk mobbning och korruption.
Vreden märks. Den märks av bara fan. I tempot och karaktärerna och tonen. Texten spöar läsaren med formuleringar som slår av tänder och käkben.
”Savages” handlar om hur två vänner, miljökämpen och filantropen Ben samt iskalle polaren Chon, skapar och säljer världens bästa marijuana. Allt borde vara frid och fröjd och awesome. Men ryktet om Bens och Chons business når The Baja Cartel, en av Mexikos största och mest hänsynslösa drogkarteller. Och de vill ha en del av kakan. En stor del.
”Savages” kommer knappast att passera obemärkt förbi. Oliver Stone har redan uttryckt intresse för att göra Hollywood-film av boken.
Bara inledningen av är så hård och genial att man undrar varför ingen gjort det förut.
Den förklarar vad som väntar och hur jävligt det kommer bli.
Första kapitlet består av två ord.
”Fuck you”.

/Markus Larsson

Silvstedt regerar i ”Troppan”!

Rapport från franska Rivieran. En vän skickade följande bild från nattlivet i lyxorten Saint Tropez i helgen.
 

Yepp, Victoria Silvstedt och ”den lille mannen” Maurice. 
De verkar ju inte kunna slita sig från varandra.

Festtåget fortsätter längs samma kust, i augusti nalkas det P.Diddy-party i Cannes, regisserad av svenskar. 
 
/Helena Trus 

När SVT köper in anglosaxiska realityserier ska de givetvis vara av den respektabla sorten.
Men är det verkligen ett kriterium att de även ska vara tråkiga?

”Det stora beslutet” – som hade premiär i SVT i går, och går ut på att den godhjärtade, på gränsen till blödiga, affärsmannen sir Gerry Robinson sträcker ut en hjälpande hand till företag på fallrepet – är en av ett par stycken inköpta realityserier som figurerar i SVT:s sommartablåer.
Omgedda av en svag, men omisstagbar, doft av utfyllnad.
Samt – inbillar jag mig i alla fall – ackompanjerade av små osynliga brasklappar där det står någonting i stil med ”Ledsen för detta, men håll till godo”.
För de här serierna känns ju mest som någonting som SVT kablar ut lite halvhjärtat och aningen generat, med vetskapen om att de lika gärna hade kunnat sändas i TV3 eller Kanal 5. Eller i alla fall i TV4 eller TV8.
De har visserligen bemödat sig att lägga på svenska speakerröster. Men i övrigt är det hårt mallad, kommersiell reality-tv ända in i kaklet, där allt upprepas minst fem gånger – så att även de som missade början ska kunna komma in i handlingen, och inte ens det största pundhuvud riskerar att känna sig exkluderat.

Och det är inte nödvändigtvis något fel i det.
Det finns massor av riktigt bra realityserier som är uppbyggda på det sättet.
Grejen är bara att det inte är de som SVT väljer att köpa in.
SVT väljer i stället de inte direkt dåliga – men de välartade på gränsen till snustorra – serierna, som visserligen är respektabla, men också mer eller mindre helt förglömliga (undantaget möjligtvis småroliga ”Hemliga prinsar”, som har premiär på torsdag).
Nu menar jag förstås inte att SVT ska börja visa ”Big brother” eller ”Jersey Shore”.
Vad jag däremot menar är att om de ändå ska ge sig in i realityracet, så borde de satsa på rätt hästar.
Alltså på de som har klass, men ändå inte är helt jäkla tandlösa.
(Om någon av inköparna på SVT råkar läsa detta: Kasta ett getöga på till exempel Bravos ”Work of art: The next great artist.” DET är vad jag snackar om.)

I kväll: ”Dexter” i TV6.

!
Kul att se Jamie Oliver gå igång på alla cylindrar på Sverige i ”Jamie upptäcker…” (Kanal 5).

?
Hörde jag verkligen en TV3-speaker kalla ”Miami medical” för en ”succéserie” i helgen? Succé i jämförelse med vad i så fall? ”Jakten på Julia”?