Första dagen på semestern. Testar sommarens lilla fynd Motorverkstaden på Djurö. Fantastiskt ställe på alla sätt. Har du båt – åk hit bums och beställ hamburgaren. 

/ Helena Trus

Under Mellons tredje deltävling utmanade fyra hårdrocksbrudar Darins smörsång, Timoteijs flick-trall och Alcazars gladpop.

Inför tv-sändningen gick Clara Force och Ida Evileye till tatueraren och fixade likadana anagram på överarmarna. ”Catch run” stod det – men betydde något helt annat. Svaret är tyvärr censurerat…

Ser ni ordleken nedan?

I föregående blogginlägg?

”Bonita Slidren”, står det.

Och jag har just blivit förnedrad – FÖRNEDRAD, säger jag – här på redaktionen.

Alla andra tyckte att detta anagram var jätteenkelt. Kanske det lättaste någonsin. Jag tyckte det var övermänskligt svårt.

– Menar du att du inte ser vad det är, undrar Jens.

– Du skämtar va? Du måste ju skämta, utbrister Sylvia.

– Jag tycker det var JÄTTELÄTT, triumferar Kristin.

– Ser du verkligen inte vad det är!? rusar Ylva fram, gastande.

Jag blir stressad av detta. Allt låser sig.

Bonita Slidren, vem fan är det.

VEM? VEM? VEM!??

Alla tittar på mig, de tycker att jag är en idiot.

– Flytta upp s:et, fokusera på bokstäverna på nedre raden. Vilket efternamn blir det, säger Jens med ett snett leende.

Och då.

Då börjar min hjärna att arbeta igen.

Plötsligt ser jag det.

”Lidren”. Det är ju, i princip, ”Lindner”.

JAG är ”Bonita Slidren”.

Jag är en idiot, hur kunde jag inte se?

Så kan också en dag på Sveriges största nöjesredaktion börja.

Tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Hjälp, vilken kuslig början.
Jag vågade knappt se vidare på den nya deckaren ”Nattsystern” som bygger på Unni Lindells bok.
Men den norska kriminalserien i Kanal 9 frossade inte i blod och andra äckligheter. Tack för det. Däremot spelade den på spänning, och det gjorde den med besked. Stämningen var – med stor hjälp av musiken – nästan hela tiden krypande läskig.
Det lades friskt ut ledtrådar, så att man till slut trodde ont om alla.
Själva gåtan var en tonårstjej som försvunnit spårlöst. När hennes mormor sköts till döds en tid senare anade kriminalkommissarie Cato Isaksen, återhållet och bra spelad av Reidar Sørensen, ett samband.
Vad som hänt lär vi få reda på i del två. Unni Lindell (som också skriver barnböcker ihop med Fredrik Skavlan) brukar vara bra på att få till det i sina deckare, så jag hoppas att det inte blir en förutsägbar upplösning.
Den som är sugen på att höra berömmet flöda rekommenderas att titta på modemagasinet ”Fashion” i SVT 2. Alla är så entusiastiska efter varje visning att det är skrattretande. Som den svensk-franske designern Marcel Marongiu uttryckte det: Efteråt säger alla att det var bra, det gäller att märka om någon är ärlig.
Intervjun med honom var bäst igår, han fick faktiskt vara med flera minuter. Och hann till exempel berätta hur konstigt det kan te sig att jobba hårt i ett halvår för åtta minuters visning.
Annars är programmet otroligt hoppigt, ja, sönderklippt. Det verkar finnas en stark rädsla för att tittarna ska tröttna. Eller ska formen föreställa estetisk? Så fort någon intervjuas mer än 30 sekunder kommer förhoppningen att det kan nå under det ytliga – men så är kameran i väg igen.
Det mesta är snabba citat och lösryckta inslag från visningar. Mode är betydligt mer intressant än så här. Synd på så rara ärter.
I morgon tittar jag på ”Bokprogrammet” i SVT 2, det har jag missat.

Nja: Jag ville se lantliv och lugn. Men ”Hundra procent bonde” är för mycket av det goda. I alla fall för alla som inte är bönder själva. (SVT1)
Ja: ”Rapport” lyckades få till en halvtimme med så många nyheter att det inte märktes att det är mitt i semestern. Snyggt jobbat. (SVT1)

I dag är det namnsdag för både Magdalena och Madeleine, två flitigt omsjungna kvinnonamn.

Man kan njuta av Mats Paulssons ”Midsommarvisa för Magdalena” eller rocka till ”Magdalena” med Willie Nile, höra henne hyllas av David Gray eller möta Magdalena i Mikael Wiehes tappning.

Men låt oss vända ansiktet mot Frankrike. Mot Madeleine och den charmige Jaques Brel som tar med blommor för att hylla henne.

Tittartappet för ”Allsång på Skansen” fortsätter och diskussionen kring Anders Lundin vara och icke vara engagerar många. Själv tror jag att det här blir Anders sista säsong. 

Det väller in kommentarer till min inbox:

”Hur kunde Du höja gårdagens program och ”programledare” så till skyarna. Det är inte många utanför Stockolm som numera tycker om Allsång på Skansen.   bara trams!…och programledaren ännu tramsigare med sitt flörtande med småtjejerna i publiken! Lundin är patetisk!” /Jan-Erik

”I de inledande programmen så har det känts som Anders sista säsong, han har sett avslagen ut.
Nu blev det fart på skutan!” /Jonas

Läs min senaste krönika här:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7499335.ab 

/Helena Trus

Redan igår fick vi indikationer på att allt inte står rätt till med Arvikafestivalen.

Redan i dagens tidning kunde Nöjesbladet därför avslöja den värmländska festivalens kris, en artikel som nu har uppdaterats. För i förmiddags skickade arrangörsföreningen Galaxen ut följande pressmeddelande:

Nu är den 19-åriga festivalens existens hotad.

Galaxen har kallat till presskonferens nästa vecka i Arvika, då ska alla siffror vara sammanställda och besked kring framtiden komma.

För en festivalälskare som jag, är detta självklart ett oerhört tråkigt besked.

Och just Arvika har jag en massa privata minnen från.

Born and raised i Grums, hade jag bara fem, sex mil till den jössehäringarnas huvudstad. Och jag vet knappt hur många somrar jag och polarna tillbringade på festivalen. Många blev det i alla fall. Klockren stämning, kul bokningar och mysigt område. Nu kan allt vara borta.

Dessutom: Beskedet om Arvikafestivalens akuta kris når oss bara en månad efter att festivalernas urmoder, Hultsfred, ställde in årets festival.

Att arrangera musikfestival i Sverige verkar onekligen vara något av det svåraste man kan ge sig på.

Här på redaktionen pågår just nu ett intensivt arbete med att berätta mer om Arvikafestivalens kamp för överlevnad. Köp tidningen i morgon för mer nyheter och analyser kring detta.

Tobias W Lindner, 

tf Nöjeschef

Många sjunger om dagens namnsdagskvinna, från tidlösa mästerverk som Bob Dylans ”Visions of Johanna” till irriterande käckheter som ”Kan du vissla, Johanna?”.

Iggy Pop har sin Johanna och Ebba Forsberg gör en fin leonard Cohen-tolkning i ”Johanna från Orleans”. Sven-Ingvars sjunger om ”Min vän Johanna” och i musikalen Sweeney Todd finns pampiga balladen Johanna.

Vi har också Eddy Grants anti-apartheid ”Gimme hope Joanna”.

Och även den evigt gröna ”Joanna”. Till exempel i den här versionen: