Inga obesvarade frågor. Inget utrymme för diskussioner. Inga oklarheter.

Larry Page och Sergey Brin – ni har förstört mitt sociala liv.

Middagen är avklarad.

Nu är det halvtomma vinglas, och skönt snack om ditten och datten.

Eller. Vänta.

Hur skönt snack är det – egentligen?

Inte-jävla-alls, tyvärr.

– Kelly och Brandon, gifte de sig nånsin i ”Beverly Hills”? frågar nån, och nostalgiska leenden tänds som fyrbåkar runt middagsbordet.

Vad härligt! Vilket ljuvligt samtalsämne, här har vi en diskussion som kan räcka länge – kanske ett helt vinglas!

Men nu skriver vi 2010, vi har IPhones, wifi-uppkoppling och GOOGLE.

– Nej, de gifte sig aldrig. De blåste av bröllopet vid altaret. De var inte redo, sa de.

Jaha. Det tog åtta sekunder att, på Wikipedias mobilsajt, döda den diskussionen.

– Alltså… Darin och Agnes var väl inte alls med i ”Idol” samma år, försöker nån annan vid middagsbordet.

Lönlöst.

– Precis, Darin tävlade 2004, Agnes var med 2005, svarar nån annan med den demoniska mobilen i attackläge.

Tack för den.

Alltså, vad är det som har hänt?

För bara några år sedan kunde man snacka, hjälpas åt att komma fram till ett svar. Kanske var det sant, kanske blev det fel, det spelade ingen roll. Det var vägen fram till ett svar som var mödan värd.

Vi argumenterade för vår sak, vi hittade stickspår, drog anekdoter, skrattade på vägen framåt.

Nu?

Nån tråkig jävel – tyvärr oftast jag – plockar upp ett stycke IPhone och GOOGLAR fram svaret på ungefär åtta sekunder.

Ständig informationstörst i kombination med ständig uppkoppling har visat sig vara förödande för social samvaro, för samtal.

Svaret, det omedelbara och korrekta, ligger ju bara en snabb mobilsökning bort. Då är det svårt att låta bli.

Inte ens den oförargliga tipspromenaden kommer undan:

För några veckor sen var en kompis på fest, värdinnan hade anordnat en tipsrunda. Och plötsligt stod alla festdeltagare där framför A4-pappren. Med mobilerna.

1996 startade Larry Page och Sergey Brin sin söktjänst för internet. Undrar om de insåg vad det skulle göra med mina middagsbjudningar? Förmodligen skiter de i vilket.

Nu måste jag hitta en lägenhet utan täckning. Snabbt.

Tobias Waldefeldt Lindner, tf nöjeschef

krönika från fredagens Nöjesbladet

Dagens tv-krönika av Cecilia Gustavsson:

Ett födelsedagsfirande – för någon som inte är där!
”Grattis kronprinsessan” blev besegrat av en ny serie om förlossningar.

Firandet av Victoria på Solliden är tradition (SVT1). Där fanns artisterna, publiken, solskenet och kungafamiljen. Förutom födelsedagsbarnet självt, som var på bröllopsresa.
Så lite avslaget kändes det.
Visst var det kul att se Kungen ivrigt stampa takten till Eric Saades hit ”Manboy”, och Kronprinsessan figurerade i olika reportage om hennes fond.
Men man vill faktiskt se någon ta emot grattisen, någon ska bli rörd av allt ståhejet. Det är bara så.
Ett lyft var ändå Martin Emtenäs, som vanligtvis leder ”Mitt i naturen”. Det kändes kul med någon oväntad, och inte en av de vanliga superfolkliga programledarna. Han verkade inte alls nervös i sin nya roll, utan skötte sig fint. Det kanske var fördelen med att huvudpersonen inte var där?
Kanal 5 vågade sig på en seriestart mitt i juli, den brittiska ”Livet på BB”.
Hoppas att någon hittade till den, där den låg mitt emot firandet.
Tittarna ska i åtta avsnitt få följa livet på en förlossningsavdelning med allt vad det innebär av smärta, oro och total lycka. Sedan jag blev mamma händer något skumt så fort jag ser sådana inslag: Jag måste gråta en skvätt. Känslorna skvimpar över, precis som de så klart gjorde för de som filmades.
Vi fick följa två mammor (papporna kunde gott fått vara med lite mer), och filmarna väjde varken för svåra värkar eller nervositet som var av hacka-tänder-graden. Det blev extra spännande av att mammorna var så olika: En ung kvinna som fick sitt första barn, som kom med kejsarsnitt. En annan som hade varit med förr, men ändå hade det tungt. Helt omöjligt att inte bli berörd.
Det var dessutom roligt att se kontrasten mellan föräldraparen som är inne i sitt livs kanske viktigaste stund, medan barnmorskarna coolt småpratar i fikarummet.
I kväll tittar jag på starten av den norska serien ”Himmelblå”, som jag missade första säsongen av förra sommaren.

Ja: Alla i ”In treatment” spelar så bra att jag snart misstänker att det är dokumentärfilm med dold kamera. (SVT2)
Nej: Det blev nästan komiskt med allt beröm som sköljde fram i modemagasinet ”Fashion” (SVT2).

Jakten på sommarens bästa playlist är avgjord. Åtminstone i min värld. Om man kan vara kär i en playlist så är jag nog det i den här.

Särskilt glad blev jag över att få återupptäcka Eurythmics finaste låt – ”Never gonna cry again”. Annie Lennox är sinnessjukt vacker och spelar rockinstrumentet tvärflöjt.

Tack, Deportees-Anders. 

Några dagar före VM-finalen såg jag alla avsnitt av fantastiska ”Laul Callings” VM-special.

Med en stigande känsla av deja vu.

Det är något med Robert Lauls sätt att prata och leda programmet som är så väldigt bekant.

Nu slog det mig – det är Per Fritzells karaktär Macholasse från Galenskaparna och After Shaves ”En himla många program”!

Lika som bär? Avgör själva!

Robert Laul – Kolla här!

Macholasse – Kolla här!

Min boss, Tobias Lindner, sitter och lyssnar på Darins nya singel ”Love killer” på repeat på redaktionen.
Det kommer att bli en dunderhit tror jag. Riktigt bra.
Har följt Darins karriär i princip sedan starten och det är något speciellt med den killen.

Jag tycker dock att han fick väl mycket specialbehandling av SVT på allsången i går.

Läs min Allsång på Skansen-krönika här:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article7463378.ab

/Helena Trus 

Det borde vara bättre, vi är värda bättre.
”Allsång på Skansen” var en rejäl b-stärna- och föredettingsfestival.

Vi var ändå runt 1,5 miljoner svenskar som lämnade grillmiddagsborden för att underhållas av det största liveprogrammet som erbjuds om sommaren.
Vi borde suttit kvar under kvällshimmelen.
”Allsång på Skansen” var osedvanligt svagt, och då har allsången inte nått särskilt imponerande höjder tidigare. Produktionsmässigt fungerar programmet som en topptrimmad Rolex, så allt handlar om det redaktionella innehållet  – vilket egentligen bara består av artistbokning.
I går fick vi artister som inte skulle dra 1000 personer om de gjorde en gemensam show i Örebro.
Där fanns inget smakfullt alibi, ingen riktig artist i stil med förra veckans Mikael Wiehe, inga överraskningar (av typen en sjungande stjärna i publiken), ingen lök på laxen.
Ett dumskojigt funkband uppträdde, de heter Movitz och hör hemma en crazy onsdagskväll på Mosebacke tvärsöver vattnet. De stank av Anders Lundins källarteaterfaiblesse. Samma sak med Olivia Stevens, en Zarah Leander-imitatör med välsmort munläder men med besvärande brist på älskvärdhet. Och hon var ändå formidabel jämfört med babbelgubben Christopher O’Regan, som borde överväga att istället leda stadsvandringar i Gamla Stan.
Och så hade vi schlagergänget Timoteij som levererade obefintlig stämsång av ”Fjäril vingad”. Som en skolavslutning i sexan. Eller förlåt, nian kanske.
Darin skulle föreställa kvällens stjärna, men istället stod det klart att han aldrig kommer att växa ur sin allvarsamma stelhet. Den internationella karriär många av oss förutspådde för fem år sedan är avlägsen. Men söt var han och höjde värmen rejält med allsång till Lena PH:s ”Kärleken är evig” (text av Per Gessle, det hade man glömt).
Därpå, som om programmakarna insett att ”det här håller inte, vi måste hitta på en final”, så dök Kikki Danielsson upp och skakade av gamla ”Bra vibrationer”.  Plötsligt var tillställningen som en schlagerbögfest med 80-talstema.
I övrigt: Lundin är bra numer, att han numera slarvar gör honom levande. Och: Kjell Öhmans orkester är grymt tajta.
Det är ett fint program som är värt bättre gäster.

I kväll ser jag ”Fashion” på SVT.

JA
Eva Hamilton, SVT-vd, och Magnus Härenstam, artist, i publiken. Två människor med underbar sommarkarisma.

NEJ
Cotton Eye Joe show.  Föredettingband gjorde smälldålig dumbuskis av USA:s vackra musikarv.

Foto: AP, MARIA ÖSTLIN, SARA RINGSTRÖM

Vem spelar egentligen huvudrollen i nya Hollywood-romantiska-actionkomedi-filmen (?!) ”Knight and day”? Cameron Diaz? Kristin Kaspersen? Jessica Andersson?