Tv-recension lördag:

När fotbolls-VM är över hoppas jag att kanalerna tar sig samman och åtminstone sänder några enstaka nya program.
Tv-tablån kändes lika torr som gräset utanför.
”Hur kan man recensera detta tråkprogram?” Det undrade min snart 9-åriga dotter när jag bänkade mig framför ”Wimbledonklassiker” i SVT 2.
Ja, det kan man förstås fråga sig. Svaret är att utbudet i övrigt bestod av fotboll (förståeligt, men knappast något för en tv-recension), en opera (inte min kasse) och repriser (gäsp). Detta var på sätt och vis också en repris, vad ska man annars kalla en tennismatch från 1980?
Men nu var det ju inte vilken som helst, utan Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe. Så faktiskt gick det att uppmana en smått nervkittlande känsla, och jag blev märkligt nog rörd av att se en lycklig Björn Borg kyssa bucklan. Även nu, trettio år senare. En bonus var att granska deras fulsnygga frisyrer.
Sedan: Underhållningsvåld. Visst är det märkligt att böcker, filmer och tv-serier om grova brott har så otroligt stor publik. Men i den amerikanska serien ”Criminal Minds” (Kanal 5) är det meningen att tittarna ska fascineras mer av de kriminellas hjärnor än av blod och mord. Huvudpersonerna är ju ett gäng gärningsmannaprofilerare från FBI.
I gårdagens avsnitt mördades människor i ett område som under senare år förvandlats till välbeställt lyxigt. Lösningen var förväntad, men det var faktiskt inte hela världen – de medverkande spelar så bra, och vissa delar av intrigen var trots allt överraskande. Jag uppskattar dessutom den lilla cliffhangern på slutet.
Men när det nu ska handla om det mänskliga psyket – måste det visas så vidriga likbilder? Jag kan omöjligt vänja mig, trots alla krimserier som visas.
I kväll tittar jag på dokumentären om skådespelaren Gabriel Byrne i SVT 2. Ni vet, psykologen i utmärkta ”In Treatment”.
Ja!: Var tvungen att gå upp tidigt i går morse, och blev mött av Dr Phils inkännande ansiktsuttryck, tack för det! (TV4 Plus)
Nej!: Hoppas att fotbolls-VM gjorde att ingen människa tittade på jobbiga ”America´s funniest videos” (Kanal 5).

Cecilia Gustavsson

Gårdagen tillbringade Aftonbladet och Expressens nöjesreportrar och fotografer på Dalaairport i väntan på Jay-Z och Beyoncé eller Sasha Fierce eller vad hon nu kallar sig i dessa dagar.

Jag kan säga att jag kan terassen på Dalaairport nu. Jag är så att säga hemtam där efter ett halvt dygn.  

Det var lite osäkert det där med att Beyoncé skulle dyka upp.

Hon KUNDE ju ha valt att stanna i London och partat eller softat på hotellet i Stockholm i stället för att haka på till Borlänge. 

Men efter all väntan och ovisshet så dök hon upp. Mer krullhårig än någonsin.

Fatta känslan! Adrenalin!

Jag betedde mig som ett hysteriskt Twilightfan på terassen, skrek rakt ut och hoppade jämfota av lycka.

Det var förstås synd att hon inte dök upp på scenen under konserten.

Men med tanke på mitt blodtryck så kanske det var lika bra att hon höll sig backstage.

LONDON. Inte nog med att jag precis skrivit min första text om Samantha Fox (jag trodde väl aldrig!) men jag har uppenbarligen helt missat det här. Hon och Sabrina – som Fox under sent 90-tal och tidigt 00-tal, alltså efter sin egen storhetstid, påstod sig inte känna till – har släppt en singel tillsammans i sommar.

Foxen är 44 bast, Sabrina är 42. Covern är det Debbie Harry som skrivit och så klart är det en B londie-cover. Men det gör mig inget. Jag diggar Foxen. Jag hade till och med det riktigt usla ”Hurt me”-albumet och skulle nog kunna sjunga med i alla låtar om nån spelade dem för mig.

Oj, vad jag räknar med skit för det här inlägget.

// Tobbe Ek

Londons pridefestival pågår idag med en härlig parad fylld med de sedvanliga transorna, fackföreningarna…

udda outfitsen…

osedvanligt välmarcherande soldater…

kändes för en stund som en militärparad…

Men så dök skvallerb loggaren Perez Hilton upp mitt i allting på Piccadilly Cirkus.

Han är i London för att hålla fester under Pridefestivalen, men på Piccadilly var han med ett helt tv-team som spelade in nåt inslag om och med honom.

Diggar tishan skarpt!

// Tobbe Ek

Man vet att man är på en konsert med en artist som var stor för drygt 25 år sen när någon vevar upp en sån där härligt mysig ”halsduk”. Börja omedelbart sälja sån merch igen. 

Man ser en och annan fotbollsspelare tappa humöret dessa dagar.
Men argast av dem alla – det är TV4:s nya tv-polis John Luther.
Han mer eller mindre tuggar fradga.

Såg ni premiären av TV4:s nya brittiska deckare ”Luther” i går?
Visst var den konstig?
Och ännu konstigare blir den, kan jag tala om.
För bortsett från att serien nästan gör någon form av ofrivillig parodi på ett klassiskt upplägg (en härjad men ytterst dedikerad snut retar sina överordnade genom att använda sig av okonventionella metoder – och har förstört sitt äktenskap genom att negligera sin kvinna), så finns det liksom ingen rim och reson i det som händer.
Mordutredan John Luther (Idris Elba, känd från betydligt bättre ”The wire”) beter sig helt enkelt inte logiskt. Han gör konstiga saker. Drar konstiga slutsatser. Och utvecklar konstiga relationer (ni vet den där psykopaten i går – han blir typ kompis med henne).
Och han vrålar jättemycket. Brusar upp för minsta lilla. Slår näven i väggen. Välter bord.
Karln har så kort stubin att han blir komisk. En dramadrottning.
Dessutom säger folk saker som låter som klippta ur en gammal noirfilm – och man undrar lite grann om inte England tar hand om sina gamla.
För den som har knåpat ihop de där replikerna måste ha varit mer eller mindre antik, och borde ha fått gå i pension för länge sedan.
”Luther” är inte en direkt dålig serie.
Men en jättekonstig. Och överspelad.

Och så Ernst Kirchsteiger då.
Hans ”Sommar med Ernst” säsongsstartade i TV4 går. Och det var det gamla vanliga.
Han hade fått tag på ett riktigt läckert objekt att sätta tänderna i – och körde på för fullt med sin väl inarbetade trivseltomtestil.
En stil som fortfarande funkar hyfsat, antar jag – men som känns lite mer industrialiserad och självmedveten, och lite mindre spontan och uppriktig, för varje år som går.
Jag får en känsla av en man som har byggt sitt personliga varumärke så bra att det nästan har tagit över personen bakom det.

I kväll tittar jag på ”In treatment” i SVT2.
En serie som tål att ses om både en och två gånger.

90-tal
”Twin Peaks” (Kanal 9) är en ljuvlig repris.

00-tal
För att inte tala om hur glad man blir av att se ”Sopranos” (SVT) igen.

Upptäckte lite sent att Biffy Clyros gig överlappade Them Crooked Vultures spelning. Så det blev tyvärr svårt att recensera skottarna. Nu gör inte det så mycket eftersom vi gjorde just det när bandet spelade på Bandit Awards på Tyrol i januari. Då gav jag Biffy fyra plus för det kort men kränfulla giget (hittar tyvärr ingen länk nu). Det blir inget betyg den här gången men efter att ha sett nästan hela giget tänkte jahg ändå skriva några rader här på bloggen. Mest för att jag gillar de här rackarna. 

Jag hinner tänka att det är tur att vi inte ska recensera. Inledningen låter ofokuserad, Simon Neils röst spricker för lätt och för ofta och det mesta av publiken har flytt till Robyns Sverigepremiär. 

Men allt vänder snabbt och oväntat. Neil vaknar till, putsar rösten och trion (i kväll förstärkt med ytterligare en gitarrist) har plötsligt precis den energi som både fascinerade och imponerade på Tyrol i vintras. Den som är deras stora styrka. Ja, och givetvis Neils unika scenpersonlighet. Mitt emellan bredbent hårdrocksgitarrist och Ola Salos queerness. 

Med senaste albumet som största gruva har Biffy Clyro en fin samling hårt melodiösa rocklåtar. I kväll är ”Many of horror” bäst, men ”The captain”, ”Mountains” och ”God & satan” kunde lika gärna ha varit det. Om jag hade varit på det humöret. 

Ser faktiskt redan fram emot nästa gång man kan se dessa skottar. 

Så här kan man också uppträda, lätt böjd ståendes på en högtalare. Det blir mycket roligare så.

/Jocke

Från hotellfönstret hör jag Kent inleda sin turné med ”Utan dina andetag”. Herregud. Och jag sitter och skriver …

/Jocke

Världens hårdaste trummis. Ja något annat går det ju inte att kalla Dave Grohl. Frågorna på det besvaras icke. Han kan ju få vad som helst att bli tufft. 

Nu är de däremot på scen, Alice in chains. Them bones. Lite gåshud på det.